Anslag

Heppårej!

Mitt namn är Erik Widell, d.v.s. Erik nr. 2 i detta sammanhang. Hoppas inte det skapar för mycket förvirring. Jag är i alla fall 26 år och jobbar som planarkitekt på Båstads kommun vilket jag har gjort sedan 2021. Har även spenderat lite tid på östkusten genom studier och tidigare arbete men i begynnelsen spenderade jag mina första 19 år i det lilla samhället Vittsjö där jag är född och uppvuxen. Jag har nog alltid gillat musik väldigt mycket men intresset blommade verkligen ut under mina studier där jag påbörjade ett livsprojekt; att lyssna på minst ett nytt album om dagen, vilket jag har gjort nu i över 4 år. Utöver musik har jag stort intresse av att konsumera film vilket jag gärna gör genom att vara medlem i filmklubben Halmstads Filmstudio.

Fun fact om dig?

Jag känner att jag inte har så många sådana. Jag känner ibland att mitt liv är ytterst ospännande. En sak jag kan nämna är att jag har spelat klarinett i Bjärnum-Vittsjö skolorkester och vi öppnade för Gustav Fridolin innan han höll ett tal i Vittsjö. Han bjöd oss senare på glass. Känns bra, nu fick jag med en koppling till musik också.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Jag lyssnar precis som många andra på väldigt mycket olika typer av musik. Jag har extra lätt att fastna för sånt man blir sugen på att dansa till vilket för mig, oroväckande nog, inte utesluter särskilt mycket. Om jag ska vara ärlig mot mig själv så blir det dock helt klart mest olika varianter av rock såsom alternativ rock, indierock eller också, under senare tiden, punkrock.

Mitt perfekta album skulle jag säga är This Is Happening av LCD Soundsystem vilket stämmer bra överens med min förkärlek till att dansa. Alla låtar på albumet får mig att känna väldigt många känslor exakt samtidigt och de enda alternativen jag har är att dansa eller att explodera. Jag vill även passa på att nämna det underbart unika bandet System Of A Down som en av mina absoluta favoritartister och kanske den artist jag anser har högst lägstanivå. Det är därför jättesvårt att nämna bara ett album av dem så då säger jag helt enkelt både Toxicity och Mezmerize som båda är otroliga verk.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag ser mycket fram emot att kunna vara en del av ett nytt och spännande sammanhang där jag får prata och diskutera med andra fantastiska människor om något som jag verkligen känner extremt starkt för. Dessutom att kombinera detta med att kunna skriva kreativt är lite av ett drömscenario för mig. Detta var en chans jag helt enkelt inte kunde se passera.

Hej!

Mitt namn är Angelica, jag är 25 år och bosatt i Malmö! På fritiden lagar jag mycket mat, läser, umgås med vänner och sysslar med musik i olika band, projekt och konstellationer.

Fun fact om dig?

När jag var i trettonårsåldern var jag kär i Dave Mustaine och besatt av bandet Megadeth. Hela min vägg var fylld med affischer på Mustaine i avklippta linnen, sönderblekta jeans och fluffigt, rött hår. Min kändiscrush gick så långt att jag på fullt allvar planerade att min begravning skulle ske till tonerna av “A Tout Le Monde”…

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Jag lyssnar på många olika genrer, men man skulle väl kunna säga att jag är en “typisk indietjej” (Radiohead är mitt favoritband, så vem försöker jag lura?). När jag inte lyssnar på Thom Yorke och co blir det mycket Bowie, LCD Soundsystem, Destroyer och massa massa mer. Som tonåring hade jag en lång fas som metalhead, så även om jag inte längre går klädd i Bathory-tröjor och patronbälten kan jag fortfarande idag uppskatta musik av det tyngre laget.

Mitt perfekta album, ojoj.. denna är klurig. Ett album som alltid följt med mig sen tonåren och som fortfarande går varmt i lurarna är The Shape of Punk to Come av hardcore-kultbandet Refused. Lyssnar på plattan minst en gång i veckan, så något gjorde de rätt, Umeå-killarna.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag är supertaggad på Klunga och ser fram emot att se kollektivet växa och nå ut. Jag hoppas på att vi tillsammans kan fylla ett musikjournalistiskt tomrum och bli en plattform som bidrar till att fler blir taggade på att prata om musik och inspireras i kulturens tecken.

“Hej, det är Elin” är mitt go-to sätt att svara i telefon, så tänker att jag introducerar mig så där här med. Vem är jag? Jo, en nybliven 25-åring som till vardags jobbar med den häftiga titeln Order Agent på ett cirkulärt IT-bolag. Min fritid däremot, spenderar jag mestadels i min vinylhörna och lyssnar på mina (lite för många) skivor.

Fun fact om dig?

När jag var 10 besteg jag Kebnekaise. Tog mig 9 timmar och 50 min från fjällstationen till toppen och tillbaka. Tydligen ska det ta 10-14 timmar för normaltränade vuxna.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Om jag ska vara ärlig är det nog enklare att svara vilka genrer jag inte tycker om. Jag har otroligt svårt för rap, techno och musik på svenska. Annars är det pop, metalcore, rock och poppunk som snurrar varmt på skivtallriken.  Det perfekta albumet är faktiskt Marillions progrockklassiker Misplaced Childhood från ‘85. Det är något helt magiskt med att höra ett konceptalbum som i teorin består av två kontinuerliga låtar. Jag skulle teoretiskt kunna skriva noveller med både hur sårande och läkande Fishs texter är. Texter som behandlar den oskyldiga barndomen, den hjärtesorgen vi upplever när ”the one got away” och vår inbyggna och obeskrivliga känsla för konceptet ”hem”. Hjärtekrossande ”Kayleigh” är nog personliga favoriten och jag är långt ifrån den enda som tycker så. Namnets popularitet ökade med 356.18% nästkommande år. Jag kan bara uppmuntra dig till att avvara 41 min av ditt liv där du sitter och gör absolut ingenting och trycker på play.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag skulle säga att jag är en sån person som lyssnar om på samma saker hela tiden. Jag har väldigt svårt att gå utanför min comfort-zone när det kommer till musik, vilket betyder att jag nästan alltid är sen på bollen. Med Klunga hoppas jag att få utforska nya genrer och artister och bredda min musiksmak, men även hänga med riktigt trevliga människor!

Äntligen är vi igång! Melanie heter jag, men mina vänner kallar mig Mellis. Jag är 25 år gammal och har bott i Malmö hela mitt liv. Har en examen som Music Business Developer och har även pluggat musikvetenskap.

Var på min första riktiga konsert 2012 och har sen dess flaxat runt Köpenhamn och Europa för att uppleva alla konserter och festivaler jag velat och haft möjlighet till. De som känner mig har utnämnt mig till musik- och konsertguide eftersom jag till allra största del spenderar min vakna tid på musik och spelningar. Om ni känner igen mitt ansikte har ni troligtvis sett mig i ett publikhav eller i en konsertkö någonstans någon gång.

Det absolut bästa jag vet är när euforin är så påtaglig att det nästan känns elektriskt i luften precis innan ett band eller en artist går på scen och deras introlåt kickat igång. Otrolig känsla!

Fun fact om dig?

Köade 6 nätter i 8 minusgrader inför kents tre sista spelningar på avskedsturnén och kom med storgråtandes i helbild i deras dokumentär som släpptes kort därpå. Fick självfallet setlists från alla tre spelningarna (tack Knigge!) och även en laminerad bricka med texten ”Hardcore fan 2016” på. 

Alla konserter och festivaler jag varit på har jag skrivit ned i ett Excel-dokument eftersom jag älskar statistik. Samlar även på setlists och har närmare 100 stycken i en pärm hemma.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Har en väldigt bred grund när det kommer till musikaliska preferenser och försöker aldrig begränsa mig. Brukar dock falla tillbaka på indie och det alternativa. Allt som påverkar mig emotionellt, ”går rätt in” eller golvar mig tenderar att hamna på repeat. Min Last.fm är verkligen en berg och dalbana!

Känslan när man hittar ett perfekt album är nästintill oslagbar och att då dessutom haft turen att ha fått uppleva flera stycken är minst sagt tacksamt. Hade svårt att bara välja ett och tänker därför göra en fuling och nämna tre (!!!) enligt mig perfekta album eftersom dessa verkligen satt sina spår hos mig.

High Violet av The National, Holy Fire av Foals och An Awesome Wave av alt-J. Tre album jag aldrig tröttnar på innehållandes några av mina absoluta favoritlåtar. Album som gått om och om och om igen men som ändå alltid känns som att komma hem. Kan ej beskriva med ord vad de betyder för mig.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Ser fram emot att få utlopp för mina tankar och historier samt att utveckla projektet tillsammans med vårt goa gäng. Är så himla glad och stolt över att ha varit med och startat igång Klunga. Detta kommer bli svinbra.

Det är jag som är Frida, jag är 26 år, bor i Stockholm sedan drygt två år tillbaka och jobbar som planarkitekt i Danderyds kommun. Det är väl ingen skräll att musik följt mig genom livet på diverse olika sätt. Under min tid på Radio AF i Lund växte däremot intresset mer i riktning mot musikjournalistik i kombination med radioproduktion. Jag älskar att scouta musik och kan bli löjligt exalterad av att hitta nya guldkorn, oavsett om det är via streamingtjänster eller liveframträdanden i någon lokal. Det finns ingen bättre känsla än när basen går rakt genom kroppen! Hampus kanske tycker att vi gjorde ett halvmisslyckat försök med det här projektet förra året, men jag ser det absolut som ett test-run som vi nu fångat upp igen!

Fun fact om dig?

Vad är ens en fun fact? Kan det vara att jag som 20-åring körde ner min häst till Nederländerna där jag jobbade som hästskötare och ryttare i ett internationellt tävlingsstall. Eller är det mer i stil med att jag squatade under en Jon Bellion-konsert (“get low” du vet) och spräckte byxorna rakt ner i röven… Det var uppenbarligen en otrolig konsert!

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

För att försöka hålla det kortfattat kan jag väl säga att jag är en periodare, om än mindre så med tiden. Men det är också så jag minns att mitt musikintresse formats. Från att jag spelade pappas CD-skivor med rock och latinamerikanskt, till min MP3-spelare med poppunk, in i brittrockeran, indie-tiden och inte minst hiphopen och rappen, och såklart däremellan inslag av populärkultur. Senaste åren har jag landat i R&B, soul och indiepop. Jag faller pladask för mycket bas, beats, mjuka stämmor och lätt elektronisk experimentell ljudbild. Pricken över i eller grädden på moset, eller vad du nu föredrar, är när album och låtar är en blandning av genres. Jag är svag för möten mellan just R&B/soul och rapp/hiphop/grime. Måste nog trots allt säga att Frank Oceans Channel Orange är ett album som jag inte kan annat än värdera skyhögt.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag ser verkligen fram emot att få diskutera musik! Och minst lika mycket att dela musik men framför allt ta del av musik jag annars inte hade gjort. Jag är också väldigt glad att få lära mig mer om musikjournalistik och av alla andras kunskaper! Utvecklingspotentialen i Klunga är oändlig och vem vet, kanske kan det bli radioproduktionsrelaterat content också…

Tja!

Linus heter jag, 26 år gammal exilskåning som nuförtiden bor i Stockholm och försöker lösa bostadskrisen ett steg i taget som arbetandes med Stockholms hyresrätter. Med en examen inom samhällsplanering har jag en förkärlek för musik om kollektivtrafik och stadsmiljöer. Skoja bara om det där sista, även fast Chat Piles “Why” var en av mina favoriter från förra året.

Fun fact om dig?

Finns det egentligen någon fun fact kvar efter att Hampus avslöjade att han sjungit ”Shoreline” framför IDLES? 

Jag älskar svensk progg, det är väl kul? Jag tycker också det är väldigt kul med karaoke, men jag vågar aldrig sjunga själv så jag försöker tvinga andra till att sjunga, typiskt kul person. De gånger jag stått framför mikrofonen har jag noga valt ut rätt låtar: “Killing in the Name” och “Backseat Freestyle”, klassiska karaokelåtar.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Jag gillar en väldigt bred mix av genrer och kan uppskatta en väldigt bra punkskiva lika gärna som jag kan uppskatta väldigt bra popmusik. Det genomgående temat brukar vara något oväntat och något som rycker tag i en. Det kan både vara oväntat starka atmosfärer i en låt eller en berg- och dalbana av oljud.

Rent reflexmässigt brukar jag alltid svara att Pet Sounds av The Beach Boys är det bästa albumet som någonsin skapats, och det står jag fast vid. Om jag ska ge den frågan en lite mer subjektiv touch så skulle jag säga att Mount Eeries urstarka skiva A Crow Looked at Me är perfekt i hur den lyckas gripa tag och liksom hemsöka en efter en ynka lyssning.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

För mig själv tycker jag det ska bli väldigt roligt att på ett strukturerat sätt ta mig an nysläppt musik med ett kritiskt öra och att lyssna på musik jag annars hade ignorerat. Det kommer även bli väldigt kul att få erbjuda samma sak för våra läsare, ett sätt att upptäcka ny musik.

Det är jag som är Hampus, en 24-åring född och uppväxt i de skånska skogarna, numera bosatt i Malmö med min flickvän Fanny. Om dagarna driver jag eget företag där jag spenderat den mesta tiden som konsult inom systemutveckling, men också som DJ på diverse Malmöklubbar. Jag har växt upp i en familj som tillåtit mig vara ständigt omgiven av musik på olika sätt – från föräldrarnas uppmuntring av musicerande genom ett trumset i födelsedagspresent på min femårsdag, till att låta mig dundra ut hög musik från mina studiomonitorer under gymnasieårens passion för musikproduktion och musiksmaksutveckling. Kärleken till musik har länge funnits där, och när jag erbjöds vara musikläggare på Lunds studentradio Radio AF 2019 såg jag det som en chans att få ett utlopp för musiklyssning, i synnerhet. Ända sedan jag gick av posten i början av 2021 har jag saknat det utloppet, så jag är så glad att få vara en del av Klunga.

Fun fact om dig?

På Way Out West 2019 hände två måttligt anmärkningsvärda grejer. En av sakerna var en situation när Yung Lean sträckte ut handen mot första raden i publiken för high-fives. På första raden stod jag och ställde in mig på en mer ’greppig’ high-five, som en dap utan knäppen, typ. Yung Lean var nog mer inställd på en lösare ’svepa handen över publikhavet’-stil. När det blev min tur tog jag tag i hans hand, men Lean blev lite förvånad och drog undan sin hand – medan jag fortfarande höll tag i honom i enlighet med mina förväntningar. Jag kunde därför känna vad som kändes som varenda ben i Yung Leans hand knäckas. Förlåt, Jonatan!

Den andra situationen var under Idles konsert. Punkbandet är rätt kända för sina vilda scennärvaro, något som smittar av sig på publiken. Mot slutet skickades en mikrofon ned i publikhavet, mot mig, där otroligt-basic-jag först skrek ’We love you Idles!’. Efter diverse liknande utrop från andra i publiken slutade det med, i riktig svensk anda, att mikrofonen låg på marken och det bildades ett tomrum i publiken – som om att ingen ville ta i den med tång. Jag vandrade därför friskt fram och plockade upp den, för att sedan spontant börja sjunga de första raderna i ”Wonderwall” följt av (kanske artiga?) skratt från bandet. Efter att ha sjungit första versen fortsatte jag, men eftersom jag glum texten i andra versen så sjöng jag melodin endast med ordet ’la’ (de längsta sekunderna i mitt liv?). Det ska tillägas att Idles vid det här laget hade börjat spela ackorden till ”Wonderwall”. Eftersom vi trots allt var i Göteborg ropade jag sedan ’Okay, let’s do ”Shoreline”!’, och började sjunga. Trots det icke-internationellt gångbara låtvalet började gitarristen Lee Kiernan göra pekande rörelser, både mot mig och uppåt. I stunden tänkte jag att de var tvungna att få tillbaka mikrofonen, men i efterhand (när jag kollat på videon av avslutningslåten ”Rottweiler”) är det ganska tydligt att det var en inbjudan upp till scenen. Dagen efter hade både DN och Hymn skrivit om ’någon som började sjunga ”Shoreline”’. Så det är historien om hur jag missade min chans att få stå på scen med några av vår tids punkgiganter.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Mina svaga punkter är syntar, komplexa och dansvänliga rytmer, samt genomtänkta melodier. Genremässigt rör jag mig ofta inom pop, indie, rock och elektroniskt – men är aldrig främmande för att höra nya genrer. Länge var Sound of Silver av LCD Soundsystem det album jag såg som den renaste 10/10:an, något som sedan trumfades av en perfekt(are?) lyssning i Lift Yr. Skinny Fists Like Antennas to Heaven! av Godspeed You! Black Emperor. På senare tid har dock ett annat album växt fram som kanske min största favorit, kanske för att jag blivit vuxen och har många tankar om att ’arbeta bort sitt liv’. Det är en liten left-hook, albumet passar nästan inte alls in i beskrivningen av mina preferenser från tidigare i texten – The Shape of Punk to Come av Refused. Istället för att vara sångmässigt melodiöst är det mestadels Dennis Lyxzéns aggressivt skrikna texter om befrielsen från ’slavandet under kapitalismen’. Visst finns det dock spår av elektronik, och i allra högsta grad komplexa rytmer! Det är nästan omänskligt vad detta album väcker i mig. Kanske precis den motivationen som behövs för att vilja göra ’någonting annat’, som att dra igång ett kulturkollektiv? Dessutom är det lokalproducerat i Umeå (eller ja, som malmöit är det väl egentligen som att säga att något från London, Paris och Milano, som också ligger tusen kilometer bort fågelväg, är lokalproducerat), och släppt samma år som jag föddes: 1998.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag ser fram emot att lära känna en hel grupp av härliga personer (bättre), och att lära mig en massa nya grejer! Mina tankar om ett kulturellt kollektiv har funnits sedan minst fem år tillbaka, så efter ett halvmisslyckat försök under början av 2022 är det fantastiskt att vi nu är igång med hemsidan. Framöver ser jag fram emot att vidareutveckla Klunga tillsammans med alla dessa grymma människorna som i någon grad besitter en passion för musik som jag själv upplever mig ha. Jag skulle säga att det verkligen är värt att hålla utkik! Mina förhoppningar är att detta kommer bli en så jäkla häftig grej!

Halloj! Mitt namn är Oscar och jag är 27 år gammal. Jag är uppvuxen i Tyskland, har pluggat i Sverige och jobbar numera som mjukvaruutvecklare i Köpenhamn. Men oavsett var jag är har musik alltid varit en stor del av mitt liv, både att spela själv och lyssna.

Fun fact om dig?

På min fritid bygger jag rymdraketer med andra volontärer. En bemannad launch är planerad för framtiden.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Det jag uppskattar mest i musik är komplexa rytmer, dissonans och ljud som går mot mina förväntningar. Så det brukar luta mer mot det experimentella hållet. Det perfekta albumet, enligt mig, är Spiderland av Slint. Även efter mer än 30 år finns det få album som skapar en så intim och ibland skrämmande atmosfär för mig.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Klunga är för mig ett sätt att lyssna på musik jag nog hade omedveten om annars. Jag ser väldigt mycket fram emot att snacka om kommande album, och kanske hitta några nya favoriter?

Om du hade kollat på mitt pass står det att jag heter Roberto Sidén Cruz och är 25 år gammal. Det stämmer! Jag är ursprungligen Stockholmare men baserad i Malmö sedan 2017. Min sysselsättning just nu är den klassiska ~allt i allo~ man blir av att försöka vara frilansare. Jag är journalist, musikproducent, ljudtekniker och musikvetare i varierande grader. Nu även skribent här på kära Klunga!

Fun fact om dig?

Jag spelade tennis när jag var liten, så jag och familjen gick på Stockholm Open-matcher ibland. När jag var typ 11 år så fick vi platser längst fram och det var superkul! En tennisspelare skulle precis dra iväg en av sina ökänt hårda servar. Den råkade flyga rätt in i käften på mig och bröt en av mina tänder på mitten och jag började gråta. Så man kan säga att jag är lite av en sån där “hålla flera bollar i luften”-grabb!

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Jag kommer göra allt i min makt för att inte säga att jag “lyssnar på lite av allt”. Mina preferenser landar oftast på någon typ av hiphop, indie eller techno även om jag dabble in the art of alla genrer. Men min kärlek lutar alltid åt det experimentella. Om det weirds me out så är det helt rätt för mig! Mitt perfekta album är svårt att landa på men jag måste nog säga Earl Sweatshirts platta Some Rap Songs från 2018. Albumet väckte en ny kärlek för musik inom mig för det var något som jag aldrig hade hört förut. Det är abstrakt, smutsigt och så jävla tight på sin korta speltid. Dunder lyssning om man vill ta en 25 min promenad och må piss! Låten “Nowhere2go” specifikt är fortfarande den sjukaste låten jag någonsin hört.

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Dels är jag väldigt taggad på att höra musik som jag annars antagligen inte hade lyssnat på! Men jag är även sjukt pepp på att ha en plattform för att skriva artiklar och krönikor så jag kan dela med mig om vad jag har i skallen med andra än min bara katt. Kanske en liten podd också 😉

Hej! Mitt namn är Erik och välkomna till Klunga!

Jag är 27, bosatt i Hässleholm och jobbar i dagsläget på Elgiganten. Sedan alltid har jag haft ett stort musikintresse så när jag blev tillfrågad att vara med att starta Klunga tillsammans med ett gäng härliga människor var det något jag absolut inte kunde säga nej till! 

Fun fact om dig?

Jag har vid mer än ett tillfälle beställt märkliga instrument under tiden jag varit berusad och sedan glömt det dagen efter för att bli överraskad ett par dagar senare.

Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?

Jag lyssnar främst på indiesoul och indiepop enligt Spotify Wrapped 2022, men jag gillar även all form av skramlig musik vare sig det är skramlig hiphop, metal eller techno. För mig är dock det mest perfekta albumet Sound of Silver av LCD Soundsystem, ett dansvänligt album som bara är banger efter banger efter banger. 

Vad ser du mest fram emot med Klunga?

Jag ser jättemycket fram att arbeta med Klunga och att få diskutera musik som vanligtvis inte träffar helt hundra med mina närmsta, och även att hitta musik jag aldrig tidigare skulle lyssnat på på egen hand.