Det är jag som är Hampus, en 24-åring född och uppväxt i de skånska skogarna, numera bosatt i Malmö med min flickvän Fanny. Om dagarna driver jag eget företag där jag spenderat den mesta tiden som konsult inom systemutveckling, men också som DJ på diverse Malmöklubbar. Jag har växt upp i en familj som tillåtit mig vara ständigt omgiven av musik på olika sätt – från föräldrarnas uppmuntring av musicerande genom ett trumset i födelsedagspresent på min femårsdag, till att låta mig dundra ut hög musik från mina studiomonitorer under gymnasieårens passion för musikproduktion och musiksmaksutveckling. Kärleken till musik har länge funnits där, och när jag erbjöds vara musikläggare på Lunds studentradio Radio AF 2019 såg jag det som en chans att få ett utlopp för musiklyssning, i synnerhet. Ända sedan jag gick av posten i början av 2021 har jag saknat det utloppet, så jag är så glad att få vara en del av Klunga.
Fun fact om dig?
På Way Out West 2019 hände två måttligt anmärkningsvärda grejer. En av sakerna var en situation när Yung Lean sträckte ut handen mot första raden i publiken för high-fives. På första raden stod jag och ställde in mig på en mer ’greppig’ high-five, som en dap utan knäppen, typ. Yung Lean var nog mer inställd på en lösare ’svepa handen över publikhavet’-stil. När det blev min tur tog jag tag i hans hand, men Lean blev lite förvånad och drog undan sin hand – medan jag fortfarande höll tag i honom i enlighet med mina förväntningar. Jag kunde därför känna vad som kändes som varenda ben i Yung Leans hand knäckas. Förlåt, Jonatan!
Den andra situationen var under Idles konsert. Punkbandet är rätt kända för sina vilda scennärvaro, något som smittar av sig på publiken. Mot slutet skickades en mikrofon ned i publikhavet, mot mig, där otroligt-basic-jag först skrek ’We love you Idles!’. Efter diverse liknande utrop från andra i publiken slutade det med, i riktig svensk anda, att mikrofonen låg på marken och det bildades ett tomrum i publiken – som om att ingen ville ta i den med tång. Jag vandrade därför friskt fram och plockade upp den, för att sedan spontant börja sjunga de första raderna i ”Wonderwall” följt av (kanske artiga?) skratt från bandet. Efter att ha sjungit första versen fortsatte jag, men eftersom jag glum texten i andra versen så sjöng jag melodin endast med ordet ’la’ (de längsta sekunderna i mitt liv?). Det ska tillägas att Idles vid det här laget hade börjat spela ackorden till ”Wonderwall”. Eftersom vi trots allt var i Göteborg ropade jag sedan ’Okay, let’s do ”Shoreline”!’, och började sjunga. Trots det icke-internationellt gångbara låtvalet började gitarristen Lee Kiernan göra pekande rörelser, både mot mig och uppåt. I stunden tänkte jag att de var tvungna att få tillbaka mikrofonen, men i efterhand (när jag kollat på videon av avslutningslåten ”Rottweiler”) är det ganska tydligt att det var en inbjudan upp till scenen. Dagen efter hade både DN och Hymn skrivit om ’någon som började sjunga ”Shoreline”’. Så det är historien om hur jag missade min chans att få stå på scen med några av vår tids punkgiganter.
Dina musikaliska preferenser, och ditt perfekta album?
Mina svaga punkter är syntar, komplexa och dansvänliga rytmer, samt genomtänkta melodier. Genremässigt rör jag mig ofta inom pop, indie, rock och elektroniskt – men är aldrig främmande för att höra nya genrer. Länge var Sound of Silver av LCD Soundsystem det album jag såg som den renaste 10/10:an, något som sedan trumfades av en perfekt(are?) lyssning i Lift Yr. Skinny Fists Like Antennas to Heaven! av Godspeed You! Black Emperor. På senare tid har dock ett annat album växt fram som kanske min största favorit, kanske för att jag blivit vuxen och har många tankar om att ’arbeta bort sitt liv’. Det är en liten left-hook, albumet passar nästan inte alls in i beskrivningen av mina preferenser från tidigare i texten – The Shape of Punk to Come av Refused. Istället för att vara sångmässigt melodiöst är det mestadels Dennis Lyxzéns aggressivt skrikna texter om befrielsen från ’slavandet under kapitalismen’. Visst finns det dock spår av elektronik, och i allra högsta grad komplexa rytmer! Det är nästan omänskligt vad detta album väcker i mig. Kanske precis den motivationen som behövs för att vilja göra ’någonting annat’, som att dra igång ett kulturkollektiv? Dessutom är det lokalproducerat i Umeå (eller ja, som malmöit är det väl egentligen som att säga att något från London, Paris och Milano, som också ligger tusen kilometer bort fågelväg, är lokalproducerat), och släppt samma år som jag föddes: 1998.
Vad ser du mest fram emot med Klunga?
Jag ser fram emot att lära känna en hel grupp av härliga personer (bättre), och att lära mig en massa nya grejer! Mina tankar om ett kulturellt kollektiv har funnits sedan minst fem år tillbaka, så efter ett halvmisslyckat försök under början av 2022 är det fantastiskt att vi nu är igång med hemsidan. Framöver ser jag fram emot att vidareutveckla Klunga tillsammans med alla dessa grymma människorna som i någon grad besitter en passion för musik som jag själv upplever mig ha. Jag skulle säga att det verkligen är värt att hålla utkik! Mina förhoppningar är att detta kommer bli en så jäkla häftig grej!