Eurovision

Klungas favoriter i Eurovision Song Contest 2023

Det är äntligen dags för final i Eurovision och mycket pekar på att det kommer bli olidligt spännande. Såklart hade vi önskat att vi kunde stå där och ge våra poäng i direktsändning men det kan vi tyvärr inte. Men om vi föreställer oss en värld där nationen Klunga ger ut sina poäng så skulle de delas ut på följande vis.

HONORABLE MENTION: Lettland

Innan vi delar ut nationen Klungas poäng så vill vi lyfta fram ett bidrag som berört oss lite extra men som tyvärr inte tog sig till finalen och därför inte kan få några poäng. Det bidraget är Lettlands indie-rockgrupp Sudden Lights med låten “Aijā”. En låt som man nästan på förhand kunde gissa inte skulle gå vidare då den helt enkelt inte riktigt passar in i sammanhanget. Med en trumloop inspirerad av Radioheads ”15 Step” kastas vi in i en mycket fin och känslosam upplevelse. Låten avslutas också väldigt smakfullt med att återupprepa låtens titel “Aijā” vilket betyder “hysch”. Sudden Lights må ha fått ett allt för tidigt avslut på sin Eurovision-resa men vi är glada att de var med och introducerade sig.

1 poäng: Australien

Jo visst är det lite konstigt att ett land på andra sidan världen deltar i denna tävling men när de bidrar med sådan här underhållning så bryr jag mig faktiskt inte. “Promise” av Voyager är inte bara en riktigt bra progressiv metal-låt utan också en kroppslig upplevelse. Man ifrågasätter om låten verkligen är 3 minuter för när allt är slut så känns det som att vi precis varit med om en äventyrsfilm där vi reser genom tiden för att hämta en magisk sten, besegra den onda skurken och rädda prinsessan. Låten börjar med långsam uppbyggnad med synt som skulle kunna vara tagna ur serien Knight Rider. Denna futuristiska men samtidigt nostalgiska låt fortsätter med syntarna genom hela processen men får också hjälp av den tunga gitarren, basen och trummorna som liksom tuggar sig fram. Efter låtens tunga breakdown någonstans i mitten så inleds den andra halvan och vi får en avslutande minut utan dess like. Efter ett ansiktssmältande elgitarrsolo OCH keytarsolo så avslutar vi med vad som endast kan beskrivas som ren audiell eufori.  —Erik Widell

2 poäng: Tjeckien

Tjeckien har inte haft någon vidare tur i Eurovision, och bara en topp 10-placering de senaste 15 åren. De har misslyckats att kvalificera till finalen mer än hälften av gångerna de deltagit men i år skickar Tjeckien ett riktigt unikt bidrag. Vesnas “My Sister’s Crown” är inte bara en feministisk empowerment-låt, utan en låt om systerskap och resiliens, men analyserar man texterna ännu djupare förstår man ett större budskap. “My Sister’s Crown” är som en hyllning till det slaviska språken och blandar både tjeckiska, ukrainska och bulgariska som mixas med engelska, vilket speglar gruppens mångkulturella bakgrund. Det finns få ord att beskriva hur mäktig låtens refräng är, speciellt när den efter bryggan tillfälligt görs acapella, rent av gåshud. Inte bara en fantastiskt stark och rörande låt, men ett lika rörande framträdande som verkligen bevisar hur man tar scenen och utnyttjar den bäst.  —Elin Olsson

3 poäng: Serbien

”Bror! Den serbiska låten är en riktig banger! 10/10”, skrev en kompis ungefär en månad innan tävlingens start. Och visst har han en poäng, bland de andra bidragen sticker Luke Black definitivt ut med sitt excentriska nummer. Som ett alarm tränger det maximalistiska synttemat igenom efter den viskade textraden ”Samo mi se spava”, även titeln på låten, vilket översätts till ”Jag vill bara sova”. Vi får också dunkande trummor och tung bas, om det är något vi definitivt inte vill göra under Serbiens bidrag så är det att sova. —Hampus Hansson

4 poäng: Spanien

I sin absoluta enkelhet kan man säga att ”EAEA” känns som att Rosalía valt att göra en låt inspirerad av Kleerup och Robyns ”With Every Heartbeat”. Det är otroligt primitivt beskrivet, men kleerupska arpeggion och drivande syntbas är på plats, som dessutom samexisterar med flamencoklappar. Trots denna udda kombination som fundament, så är det Blanca Palomas sång som stjäl showen. Refrängens gruppsjungna hook lämnar eventuellt mer att önska i sin simpelhet, men de partier där hon får sjunga själv går att jämföras med tidigare nämnda Rosalía. Om Eurovision endast skulle vara en tävling i sångskicklighet, då hade vi haft en solklar vinnare. —Hampus Hansson

5 poäng: Finland

Ända sedan starten har Käärijä varit den stora utmanaren till Loreen och “Cha Cha Cha” kan nog i många aspekter ses som raka motsatsen till “Tattoo”. Det ena är ett storslaget och sentimentalt bidrag om att längta efter någon som varit en del av ens liv medan Käärijä sjunger om att supa skallen av sig på helgen för att kunna släppa loss på dansgolvet. Oavsett vem som vinner så kan man lätt konstatera att finländaren med sitt unika bidrag satt sitt spår i Eurovision-historien redan. “Cha Cha Cha” har en sorts släppa loss och fucka ur-energi som vi aldrig upplevt tidigare och det är extremt svårt att inte headbanga till refrängen. Med tanke på låtens tema kan man verkligen föreställa sig att de egentligen vill skrika “chug, chug chug chug chug chug, chuuuug”. Det brutala industriella techno-dunket övergår halvvägs till ett mellanting mellan melodisk hardstyle och “Caramelldansen” och det är nu en helt annan stämning på scenen. Detta skifte funkar dock perfekt och förhöjer endast låten till ännu högre skyer. Det finns så mycket man kan säga om detta oförglömliga bidrag, jag har inte ens nämnt, koreografin, de neonfärgade och inte så heltäckande kläderna eller de fullkomligt fantastiska cha cha-dansarna som känns så felplacerade att det blir hysteriskt. Vi tackar Finland för att de gör årets tävling otroligt spännande och jävligt underhållande. —Erik Widell

6 poäng: Belgien

Belgien har de senaste 10 åren inte direkt haft en röd tråd genom deras bidrag, vi har fått en tradig klassisk låt om en mamma, übermoderna Lorde-inspirerade ”Rhythm Inside”, en Bond-låt med “A Matter of Time” och resultaten har varit lika spridda som man kan tänka sig. I år skickar Belgien ett riktigt lycko- och danspiller. Ibland behöver Eurovision bidrag som detta, som sprider glädje, hopp och som får en att vilja hoppa upp ur soffan och dansa. Låten osar av 90-talsklubbmusik som i nuläget är i sin stora revival-era och lyckas träffa rätt mellan nostalgi och nytänk. Gustaph är inte bara en helt fantastisk sångare, utan även är en sån glädjespridare på scen som gör att man kan inte annat än le. —Elin Olsson

7 poäng: Ukraina

Åren efter 2012 tävlade låtar i Eurovision som sannolikt inspirerats av ”Euphoria”, men med TVORCHIs ”Heart of Steel” låter det som att ett annat Euphoria är inspirationskälla. Redan från inledningens mörka syntmuller (som också för tankarna till ”The Hills” av The Weeknd), till de tunga trummorna och sångaren Jeffrey Kennys röst som doftar starkt av Labrinth, är det lätt att dra paralleller till den omåttligt populära HBO-seriens soundtrack. Den ukrainska duon använder dessutom den tämligen otippade (för Eurovision i alla fall) inspirationskällan på ett smakfullt sätt – vilket inte är något man ska ta för givet i denna tävling. Texten, trots sin ”bad-boy-break-your-heart”-inpackning, kan också fungera som en anspelning på det mod som landets befolkning ständigt måste visa i nuvarande läge. Ukraina fortsätter att som ”värdland” hålla flaggan högt i Eurovision, vilket känns fint när de samtidigt behöver hålla flaggan högt på ett oändligt antal andra sätt. —Hampus Hansson

8 poäng: Frankrike

Inget skulle någonsin vara lika franskt som Frankrikes bidrag 2021 med Barbara Pravis “Voila” men La Zarras “Èvidemment” kommer pretty darn close asså. De långa naglarna, den tajta glittrande klänningen i svart och de starkt vibrerande R:en gör detta till årets mest eleganta bidrag. “Èvidemment” visar mogenhet i både text och musik med ett tema som kretsar kring självuppoffring som ofta blir förgäves. Medan La Zarra förmedlar dessa återkommande besvikelser, bland annat genom rader som “Det är alltid för bra för att vara sant. Men det är aldrig för dåligt för att vara falskt”, gör hon detta på en plattform som reser sig över publiken. Man kan bara hoppas att hon inte är höjdrädd. Till La Zarras självsäkra sång kan vi höra väldigt effektiv discomusik med fantastiska stråkar, funkig bas och gitarr samt även elektroniska trumljud som livar upp det förvånansvärt mycket. Ifall någon mot all förmodan skulle glömma bort vilken nation som står för underhållningen så når bidraget ett klimax med ett långt “Franceeeee” innan musiken kommer tillbaka och avrundar allt på ett lika elegant sätt som det började. —Erik Widell

10 poäng: Sverige

Loreen cementerade sin plats i hjärtat hos alla Eurovision-fantaster redan när hon vann 2012. Sen dess har “Euphoria” erhållit en nästintill ikonisk status och framträdandet nämns ofta som ett av de mest minnesvärda bidragen i tävlingens historia. I år var det återigen dags för Loreen att representera Sverige och det digitala pirret på YouTube var ett faktum. Precis som det kändes när hon gick på scen för 11 år sedan känns det nu som att man slussas in i ett annat universum när introt till årets bidrag “Tattoo” drar igång. Ett universum där tiden står still och det enda som spelar någon som helst roll är hennes fängslande röst och aura. Hon är mäktig och sårbar och man kan inget annat än att älska henne när hon bryter ut i ett desperat “Cause all I want is to be loved”. Hennes 3 minuter och 3 sekunder på scen är utan tvekan på en helt annan nivå och likt en tatuering har även detta framträdande etsat sig fast i sinnet. —Melanie Manalo

12 poäng: Moldavien

Klungas douze points går i år till Moldavien och vi uppmanar läsare att redan nu börja kolla på hotell i Chișinău innan det är för sent. Det märks att det skett ett skifte i hur ett vinnande bidrag ska vara. Med Moldaviens vinst (förhoppningsvis), har hälften av vinnarna de 10 senaste åren varit på andra språk än engelska (med “1944” medräknad), vilket är en stor kontrast jämfört med åren mellan 1993 och 2012 där endast tre icke-engelska bidrag vann. Vad denna trend beror på är ett annat diskussionsämne, men det är tydligt att mångfald uppskattas på ett annat sätt. Pasha Parfeni återkommer till Eurovisionscenen likt Loreen efter 11 år och gör det med en riktig banger. “Soarele și Luna” tickar alla boxar för en Eurovisionvinnare. Den blandar etnisk musik med små, små moderna toucher som skapar en helt otroligt häftig mix. Den har en trallvänlig refräng som gör att varenda kotte i Europa/EBU kan sjunga med i refrängen. Eurovisionbidrag är ju även så mycket mer än en låt, och Parfeni levererar ett otroligt energifyllt och charmigt framträdande med ett scenframträdande som gör en som klistrad till skärmen och fascinerad eftersom man aldrig vet vad som kommer hända härnäst. Det är flöjter, unik koreografi, trummor, dansare med halvmånar som frisyrer, det känns organiskt och en frisk påminnelse vad Eurovision handlar om.  —Elin Olsson

Klungas favoriter i Eurovision Song Contest 2023 Läs mer »

Klungas hot takes om Eurovision Song Contest

Åsikter, alla har vi dem! Ibland är de allmängiltiga och ibland är de kontroversiella. Musik är ett väldigt subjektivt fenomen vilket innebär att det mer ofta än sällan dyker upp åsikter som krockar med den populära uppfattningen. Elin och Erik redogör för sina åsikter om bidrag som kanske inte helt stämmer överens med vad den stora massan anser.

Erik Widell:

Jag vill påstå att majoriteten av hot takes kretsar kring att ha negativa åsikter om något som en stor grupp människor har väldigt positiva åsikter om. Om jag snabbt skulle doppa mina tår i den gropen så skulle jag kunna nämna att jag har ganska svala känslor kring Loreens “Euphoria”, eller att Helena Paparizous “My Number One” får mig att somna till så fort jag hör den. Jag vill dock inte grotta in mig så mycket på saker jag inte gillar utan tvärtom så vill jag lyfta något som jag tycker inte får den cred som det förtjänar. 

Detta något är nämligen förra årets vinnande bidrag “Stefania” av Kalush Orchestra. Så fort förra årets tävling kommer på tal så kan man direkt höra bittra kommentarer om att det ukrainska bidraget endast vann på grund av den pågående invasionen. Jag håller absolut med om att den enorma summa poäng som bidraget fick av folket med all sannolikhet har att göra med sympatier för den svåra och förfärliga situation som landet befinner sig i men jag tycker det är tragiskt att man på grund av detta bortser från hur jävla bra bidraget faktiskt var. 

Sången, rytmen, flöjten, kläderna, energin, texten, underhållningsvärdet, variationen, ja till och med rappen tyckte jag var riktigt bra. Kalush Orchestra lyckades väldigt bra med att spela ukrainsk folkmusik med en modern tappning. Om vi tittar närmare på vad låten faktiskt handlar om så kan vi konstatera att “Stefania” är en låt som tillägnas rapparen Oleh Psiuks mamma men funkar såklart som en hyllning till alla mödrar. Låten valdes till att representera Ukraina bara några dagar innan Putin påbörjade invasionen och det är därför inspirerande hur väl låten med dess text passar in i denna nya kontext. En hyllning till “Stefania” och alla mödrar som villkorslöst tar hand om sina barn trots att de blir äldre och svagare funkar som en utmärkt metafor för deras hemland som förstörs av yttre krafter men som alltid kommer att vara deras ursprung. Att anspela på kriget i sitt bidrag för att kamma hem billiga poäng i en musiktävling kan man ha åsikter om, men det tycker jag verkligen inte att Kalush Orchestra gör. Även om de hade haft för syfte att anspela på kriget så är detta nog det mest smakfulla sättet de någonsin kunde göra det på. “Stefania” må vara en Eurovision-vinnare som resultat av solidaritet men jag tycker att “Stefania” förtjänar att vara en Eurovision-vinnare på grund av sin musikalitet.

Elin Olsson:

Jag tror knappt jag behöver skriva så mycket om Azerbajdzjans bedrövliga vinst i 2011 för det är en stor svart fläck i Eurovision-historien, det finns säkert mängder teorier bakom, men det var definitivt inte tack vare sången eller framträdandet. Så nu går vi vidare. 

Därefter vill jag börja med att hylla Litauens InCultos “Eastern European Funk” från 2010. Den kom på 12:e plats i semifinalen och kvalificerade sig inte till den stora finalen. Bakom det Pitch Perfect-osande bidraget finns en seriösare mening “Yes sir we are legal we are, though we are not as legal as you / No sir we’re not equal no, though we are both from the EU”. Denna politiska och funkiga låt gick inte hem i Europa, men jag skulle gissa att det var för att dess syfte var för “obekvämt”, vilket väl ytterligare bevisar problemet som låten behandlar. 

2015 kom Frankrike tredje sist med Lisa Angells otroligt vackra “N’oubliez pas”. Frankrike har på senaste år skickat riktigt fina bidrag men inte fått någon rättvist resultat. Lisa Angell är inte bara en helt fantastisk sångare, men låten är oerhört vacker och gripande. Cirka 2 minuter in sker en tempohöjning och fyra stycken trummisar marscherar sakta mot Lisa på scenen samtidigt som skärmen i bakgrunden visar en by i ruiner. Det är en påminnelse om varför Eurovision grundades, för att ena ett Europa i tider av krig. 
Om man ska ta lite negativa hot takes, så tycker jag Australien inte har skickat ett spännande bidrag sen debuten 2015. “Tonight Again” var precis det danspillret som behövs varje år och Guy Sebastians framträdande och energi kommer alltid vara en stark debut. Men jag tror att de skickar för många låtar som går hem hos juryn, men inte hos tittarna, så det ska bli spännande att se hur det går för dem i semifinalen med det nya röstningssystemet.

Klungas hot takes om Eurovision Song Contest Läs mer »

Har Sverige blivit för try-hard för att vinna Eurovision Song Contest?

Det finns en grej som Sverige vill mer än något annat. Frågor som att utplåna fattigdom, klara klimatkrisen eller att uppnå världsfred är alla petitesser i jakten på den stora lyckan; att vinna Eurovision och i det långa loppet ensam stå på tronen som det land med flest vinster i tävlingen. Just nu är det Irland som kan skryta med den meriten med sina 7 vinster. Sverige är dock hack i häl med 6 vinster varav 2 stycken kom under det förra årtiondet. Irland har redan sett sina glansdagar med sin senaste vinst 1996 och verkar, utifrån sina senaste prestationer, inte vara intresserad av en vinst under den åskådliga framtiden. Så länge inte Johnny Logan får för sig att avbryta pensionen och klättra upp på scen igen ser det ut som att Sverige har goda möjligheter att fånga denna vita val och stå på toppen av Mount Europa. 

Sverige har sedan Måns Zelmerlöw vann med “Heroes” haft flera höga placeringar i tävlingen, närmare bestämt har Sverige slutat på topp fem i fyra av de senaste sex tävlingarna vilket måste ses som klart godkänt resultat, väl? Nej egentligen inte, för likt Robin Bengtsson och hans Dressmann-crew står vi kvar på löpbandet och kommer ingen vart. Vad är det som gör att Sverige verkar snubbla på målsnöret under den senaste tiden? Min teori är att Sverige helt enkelt har blivit för try-hard.

Det går att utläsa en trendförändring hos de vinnande bidragen under de senaste åren och det är att man inte längre behöver sjunga på engelska för att vinna tävlingen. Dana International från Israel vann tävlingen 1998 med låten “Diva” och efter det var det inte förrän Serbiens Marija Šerifović vann med den otroliga “Molitva” som vi skulle få se en vinnare på ett annat språk än engelska. Efter det var det ytterligare nio års väntan på nästa icke-engelska bidrag som skulle vinna tävlingen. I det fallet var det ukrainska Jamala med den personliga “1944” som bröt sviten. Sedan hände det något, för mellan åren 2016 och 2022 har det hållits 6 tävlingar och endast 2 av dessa har vunnits av engelska bidrag. Det är svårt att svara på vad detta beror på, men det är tydligt att många länder i Europa har börjat bejaka sina hemspråk. Sverige är inte ett av dessa länder. Senast vi hade ett bidrag på svenska i Eurovision var 1998 när Jill Johnson sjöng “Kärleken är” och senast ett bidrag vann Melodifestivalen på svenska var 2006 när Carola Häggkvist sjöng “Evighet”. Frågan är om det kommer ta en evighet innan vi nånsin sjunger på svenska igen. Jag tror dock inte att det är språket i sig som står i vägen för en ny vinst i Europa utan det är bara ett symptom av en större sjukdom. 

En stor anledning till att jag älskar Eurovision är diversiteten i kulturer, språk och musiken själv. Du kan hitta allt från italiensk rock, lugna portugisiska ballader, ukrainsk folk-rap samt imitationer av hönor och detta bara i de vinnande bidragen. Om vi tittar på de senaste vinnarna av Melodifestivalen hittar vi popdängor, popdängor och mer popdängor. Det finns en skrämmande brist på USP i alla Sveriges bidrag de senaste åren. Den senaste gången vi hade en USP var när Malena Ernman sjöng fransk opera i Moskva 2009 vilket alltså bevisar att vi hellre sjunger på franska än på svenska. Denna brist på karaktär tror jag stjälper oss när det kommer till att nå hela vägen, för visst blir vi vänligt behandlade av den internationella juryn, men när publikens röster strömmar in så blir det svårt för John Lundvik att dölja sin besvikelse. Att vi använder oss av en internationell jury för att avgöra våra EGEN vinnare i Melodifestivalen är den tydligaste indikationen på vart vi lägger vårt fokus. Jag förstår den kulturella vikten som mellon har i Sverige och vill inte att vi ska ersätta urvalsmetod för vad vi skickar till Eurovision, men jag tycker det är lite tråkigt att Melodifestivalen agerar filter som endast släpper igenom det mest stabila popbidraget som behagar lägsta gemensamma nämnare, för detta uppmuntrar inte till nyskapande och intressanta musikupplevelser i min åsikt. Men kanske är det inte nyskapande och revolutionerande stycken musik man bör förvänta sig heller när det kommer till den svenska schlagern. 

Loreen kommer att uppträda för andra gången i Eurovision med låten “Tattoo” och kollar man på vad bettingbolagen säger så pekar de på att min tes om varför Sverige inte vinner nuförtiden kommer att slås i spillror. Även om jag tycker att “Tattoo” är ett stabilt bidrag och förtjänar att representera Sverige i årets tävling så vill jag ändå hävda att dessa siffror till stor del beror på Loreen som namn samt status som Eurovision-ikon och inte nödvändigtvis på grund av låten i sig. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller om Loreen gaddar in sig i historieböckerna och förlänger Sveriges svit med att endast skicka bidrag på engelska med ytterligare 25 år.

Har Sverige blivit för try-hard för att vinna Eurovision Song Contest? Läs mer »

Klungas favoritbidrag genom tiderna från Eurovision Song Contest

Dagen är kommen för årets första semifinal – och dagen till ära berättar Erik, Elin och Hampus om sina favoritbidrag genom tiderna.

Erik Widell:

Det är ofta svårt att välja favoriter när det kommer till musik eftersom det tenderar att förändras för mig väldigt ofta. Skulle jag försöka ranka mina topp tre vinnare genom tiderna så ser listan nog ut såhär:

1. “Everyway That I Can” av Sertab Erener (Turkiet 2003) – En riktig banger med sång framförd både med attityd och extrem känsla. Det är otroligt svårt att inte ryckas med i hooken och beröras av refrängen.

2. “Poupée de cire, poupée de son” av France Gall (Luxemburg 1965) – Ett klassiskt och bedårande catchy bidrag av den då unga storstjärnan. Jag kan verkligen rekommendera Arcade Fires cover av denna låt som går att hitta på YouTube då den också är magnifik.

3. “Molitva” av Marija Šerifović (Serbien 2007) – En fantastisk kraftfull ballad med perfekt användning av körsång som bröt sviten av engelskspråkiga vinnare.

När det kommer till favoritbidrag behöver det ju nödvändigtvis inte vara en vinnare som är svaret på frågan, utan det finns ofta bidrag som är mycket bättre men som ibland glöms bort. Mitt absoluta favoritbidrag är dock ett ganska färskt bidrag som jag inte tror har glömts bort ännu och som jag hoppas aldrig gör det heller. Det är nämligen Ukrainas fantastiska bidrag från 2021, “Shum” av folktronica-bandet Go_A. Låten har en fantastisk dramaturgi med precis lagom upptrappning innan den går totalt berserk mot slutet och avslutas med skri från vildmarken som ger mig gåshud varje jävla gång. Kombinationen av mungigor, flöjt, den bombastiska basen/gitarren och Kateryna Pavlenkos ganska gälla men ändå perfekt utvalda röst gör detta till mitt absoluta favoritbidrag. Jag vill dansa runt en lägereld mitt i natten varje gång jag hör den.  

Ett bidrag som jag älskar men som väldigt få verkar minnas är Serbiens bidrag från 2011, “Čaroban” av Nina. Ett väldigt upplyftande bidrag med en klädstil tagen direkt från en Austin Powers-film och en bakgrundsskärm som får en att känna sig lite åksjuk. Låten är så söt att den ger dig diabetes men den är så catchy och feel good att den läker alla sår du har och du glömmer bort Azerbajdzjans förskräckliga vinnande bidrag det året.

Elin Olsson:

Det känns lite som den klassiska frågan “vilket är ditt favoritbarn?”, en helt otroligt svår uppgift. Om jag trots det, ska försöka få ner det till tre, så blir det följande:

1. “Lejla” av Hari Mata Hari (Bosnien och Herzegovina 2006) – Jag har alltid sagt att om jag ska gifta mig, ska min bröllopsdans låt bli denna låt. Jag kan själv ingen bosniska och är osäker om den passar för just den kontexten, men det är något absolut förtrollande om den. Den startade inte bara min kärlek för balkanballader, men har även ett helt magiskt vackert scenframträdande. Jag tycker även den står för något autentiskt, den osar Balkan, den sjungs på det egna språket, men bevisar att känslor och uttryck kan resa över språkgränser. 

2. “Never Let You Go” av Dima Bilan (Ryssland 2006) – Även om Dima vann två år senare, är detta hans starkaste låt. En trallvänlig popdänga som skriker Westlife, Take That och övriga kända pojkband, och träffar rakt in i hjärtat. Scenshowen med dansaren som kommer ut ur (!) pianot med rosor, dansade ballerinor, hockeyfrilla, ja bidraget har allt man kan önska sig!

3. “Origo” av Joci Papai (Ungern 2017) – Jag blev helt tagen första gången jag såg denna låt. Jocis otroliga emotionella framträdande går rakt in i hjärtat, likaså den lika otroliga dansarens framträdande. “If you don’t need me, let me go I was born a vagabond. I have suffered enough” sjunger Joci med sån passion och känslor, det gör nästan ont att höra låten. Många Eurovisionbidrag handlar om få fram en listetta och radiohit men Joci levererar en berättelse, hans berättelse. En sorglig och självreflekterande låt om fördomar, ursprung och som ger det lilla extra som man inte ser så ofta i Eurovision.

Jag skulle även vilja lyfta en så kallad typisk Eurovisiongenre. Jag fullständigt älskar balkanballader, vilket då inte är så konstigt att jag älskar just “Lejla”. Utan Eurovision skulle jag aldrig upptäckt genren, då jag i övrigt inte har någon koppling till Balkan. Men varje år när något land skickar en balkanballad så sitter jag där i soffan sjungandes fonetiskt med. Jag har nämnt “Lejla”, men vill även hylla Željko Joksimović “Nije Ljubav Stvar”, Knez “Adio”, Marija Šerifović “Molitva” och min personliga favorit “Nova Deca” med Sanja Ilić och Balkanika. Jag tycker det är något speciellt med att faktiskt visa traditionella inslag, i sina bidrag, vare sig det är språket, instrument, eller båda, och det blir alltid en frisk fläkt blandat med alla andra poplåtarna på engelska utan identitet. 

Hampus Hansson:

Bland alla fina minnen förknippade med Eurovision, eller generellt den grönskande “ljuset-i-tunneln”-tidpunkten på våren då tävlingen inträffar, kan det vara lite av en utmaning att urskilja vad som ger en positiva känslor – minnena kring låten eller den faktiska kvaliteten av bidraget. Trots dessa tankar finns det ett kriminellt underskattat bidrag, som jag definitivt kan peka på att den gjort intryck på mig även utanför tävlingen: “Telemovéis” av Conan Osiris som representerade Portugal 2019. Det är sällan originalitet av denna höga klass levereras till tävlingens startfält, för i min mening gjorde artisten något helt unikt med sin blandning av brasiliansk funk carioca, arabiska tongångar, och modern men samtidigt okonventionell elektronisk produktion. Tyvärr såg inte de europeiska jurygrupperna vad jag såg i bidraget och gav bidraget lägst poäng i sin semifinal, vilket det något bättre intresset från tittarna inte kunde rädda till en finalplats. Vad är ens poängen med jurygrupper om de inte kan fånga upp dessa typer av bidrag, det är väl hela anledningen till att de finns? Otroligt synd, men jag har i alla fall inte glömt bort Conan Osiris.

Melanie Manalo:

Det har hunnit bli en del bidrag under årens gång som verkligen satt sig och lämnat avtryck – vissa mer än andra. Mina favoritbidrag är låtar som verkligen spelats på repeat där framträdandet än idag kickar igång alla möjliga känslor i min kropp. Även fast Eurovision har hängt med så länge jag kan minnas så är majoriteten av mina favoriter väldigt färska och tagna från de senaste åren. Här kommer de rangordnat efter året de var med i:

Amaury Vassili – “Sognu” (Frankrike 2011) – Ett otroligt underskattat bidrag såhär i efterhand trots att det var vinnartippat under sitt tävlingsår. Hela låten framförs på korsikanska med Amaurys fantastiska opera-stämma. Rekommenderar att inte översätta texten ifall ni inte vill bli överkörda av en emotionell berg- och dalbana.

Jamala – “1944” (Ukraina 2016) – 2016 års vinnare och med all rätt så. Framträdandet var gripande, sången fantastisk och textens eventuella innebörd fick EBU att svettas bakom kulisserna. Rakt av ett 12 poängs-bidrag.

Mahmood – “Soldi” (Italien 2019) – Här är, enligt mig, 2019 års riktiga vinnare som tyvärr hamnade på 2:a plats med ynka 26 poäng bakom Nederländerna. Texten är en verklig skildring av Mahmoods trasiga relation till sin pappa och som under liveframträdandet återskapar gamla minnen och väcker arga känslor. Låten har en tendens att sätta sig på huvudet då den troligtvis har Eurovisions mest ihågkomna (klapp, klapp) klappning i refrängen. 

Montaigne – “Don’t Break Me” (Australien 2020) – Är det här Australiens bästa bidrag? 100%. Unikt performance, säregen röst och en käftsmäll till låt – det är väl ändå ett recept för framgång? Raden “You thought I was elastic, but maybe I’m just made of glass” knäcker mig varje gång, så klockren! 

Go_A – “Shum” (Ukraina 2021) – Den ukrainska gruppen vände blad från deras 2020 års-bidrag “Solovey” och golvade hela Europa med “Shum”, sitt folk/electronica-bidrag som från första sekund bara byggde och byggde och sedan exploderade ut i världens dansfest. Stillheten och det benhårda fokuset från Kateryna Pavlenko under hela framträdandet ger mig gåshud varje gång. Fruktansvärt bra alltid. 

Loreen – “Tattoo” (Sverige 2023) – Såklart är även årets svenska bidrag med på min lista. Jag sa tidigare till resten av Klunga-gänget att jag kommer dö på Loreen-kullen, åtminstone i Eurovision, och det står jag fortfarande för, men mer om det i ett annat inlägg. Inte nog med att “Euphoria” tog mig och resten av världen med storm, nu är hon tillbaka med en ännu starkare och mer fängslande låt. Det är helt och hållet Loreens värld, vi har bara turen att få befinna oss i den. 

Och så givetvis tre artister/grupper som gjorde två (!) solklara år back to back tack vare Corona med fler av mina absoluta bästa bidrag någonsin; Litauens The Roop med “On Fire” (2020) och “Discoteque” (2021), Schweiz Gjon’s Tears med “Répondez-moi” (2020) och “Tout l’universe” (2021) och Islands Dadi & Gagnamagnið med “Think About Things” (2020) och “10 Years” (2021). 

Klungas favoritbidrag genom tiderna från Eurovision Song Contest Läs mer »

Eurovisionveckan inleds: Klungas Elin och Erik berättar om sina starkaste minnen genom åren

Det är dags för Grekland och Cypern att ge varandra 12 poäng, det är dags att varva mellan smöriga sydeuropeiska ballader och eldig östeuropeisk folkmusik, och det är dags för poängutdelare att prata alldeles för länge. Det är dags för Eurovision! Europas televiserade folkfest går av stapeln denna vecka och som vi har längtat! Tävlingen har sedan starten för 67 år sedan blivit allt större och det finns knappast någon brist på minnesvärda ögonblick. Alla har vi vår egen koppling till tävlingen och vår egen anledning till varför vi älskar den. Elin och Erik berättar om sina största minnen av tävlingen och varför den har en stor plats i deras hjärtan.

Elin Olsson:

Likt många andra födda sent 90-tal är mitt första Eurovisionminne skräcken när jag såg Lordi vinna. 8-åriga Elin drömde lite för många mardrömmar om de finska monsterna, speciellt ackompanjerat med den lika läskiga musikvideon. Men på en mer positiv sida, så har 2011 alltid varit ett speciellt år för mig. Jag fick se genrepet för Melodifestivalen och förälskade mig i Eric Saades “Popular”. Jag har inte så mycket minne från Eurovisionveckan i sig från det året, men jag älskar “Popular” så mycket så jag, väldigt lagligt, laddade ner Melodifestivalen och Eurovision till min älskade iPod Nano. Det var låtar som charmiga Paradise Oskars “Da Da Dam”, jazziga och mysiga “Madness of Love”, kaxiga “Na inat” och Dino Merlins “Love in Rewind”, helt enkelt ett riktigt grymt Eurovisionår!

Ett annat år som betyder mycket för mig är 2014. Det var första året jag tog mig tid att lyssna på låtarna innan tävlingsveckan och jag hade samma YouTube-klipp på repeat om och om igen. Det var även första gången jag visste hur låtarna, eller i alla fall refrängen, gick på alla 30+ bidrag och jag kunde då även uppleva en besvikelse när artister lät dåligt live jämfört med studioversionen. Jag vill trycka lite extra för Sebalters “Hunter of Stars”. Jag tror ingen har sett så glad ut över att vara på scenen i Eurovision.  Charmtrollet visslar, spelar fiol och trummor och sprider sån glädje – det är det Eurovision är för mig!

Erik Widell:

Det första Eurovision jag fick uppleva och faktiskt minns var år 2006. Jag hade knappt kommit över Andreas Johnsons förlust mot Carola i mellofinalen och jag var lite kluven kring mina känslor. Jag ville ju att det skulle gå bra för Sverige men “Invincible” väckte inte direkt mitt hopp eller min entusiasm. Den entusiasmen väcktes dock rejält när vinnaren korades. Ett finskt band bestående av fem monster som sjöng en väldigt catchy och “cool” (jag tyckte i alla fall det då) hårdrockslåt i en tävling som jag inte trodde skulle acceptera dem. Lordi blev en symbol för varför jag älskar Eurovision, de var udda, de var excentriska och de visade att vem som helst kan vinna tävlingen så länge man har ett starkt bidrag.

2019 var också ett minnesvärt år av flera anledningar. Bland annat fick vi uppleva Madonnas horribla framträdande med Quavo i mellanakten men 2019 var även året vi introducerades till det nya sättet som publikens röster presenteras, något som verkligen har återupplivat tävlingen. Sadisten i mig njuter av att se artisternas live-reaktioner när diskrepansen mellan populariteten hos juryn och publiken avslöjas. Jag vill även göra en shoutout till Island det året och det industriella techno-bandet Hatari som bjöd på mycket underhållning och inte minst när de live i Tel Aviv höll upp en Palestina-flagga.

Eurovisionveckan inleds: Klungas Elin och Erik berättar om sina starkaste minnen genom åren Läs mer »

Rulla till toppen