Författarnamn: Erik Widell

Weezer (Blue Album) av Weezer fyller 30

Jubileum /

Vi har alltså ett album som skildrar hur det är att som nördig tonåring plåga sig genom det pinsamma high school-livet med allt vad det innebär. Nu ska vi dessutom fira dess 30-årsdag? Man kan nästan visualisera sig att albumet bor på nedervåningen hos sina föräldrar och förgäves försöker satsa på sin musikkarriär. Med en nedärvt osund relation till billig öl, en flanellskjorta som skriker efter sin första tvätt på flera månader och löften om att “snart slår vi igenom”. 

Weezer är dock inte ett band som stått stilla de senaste 30 åren, utan de har släppt 15 album sedan 1994 och under 2022 släppte de 4 stycken EP:s med inspiration från Vivaldi och de fyra årstiderna. Ja Weezer verkar inte direkt få slut på inspiration till nytt material men det är nog inte helt orättvist att påstå att de aldrig levt upp till den nivå som de satte från första början. Diskussionen mellan vilket album av detta och det efterföljande albumet “Pinkerton” som är bandets magnum opus består, men i min ödmjuka åsikt har vi en klar vinnare. Den lite för ärliga “Pinkerton” i all ära men den har inte samma charm som vår blåa vinnare. 

Sångaren Rivers Cuomo är en osannolik rockstjärna med en stil som skriker “mamma, kan du köra hem mig från festen?”. Samtidigt är det vad som gör honom till den perfekta kandidaten att skriva musiken som går rakt in i hjärtat på alla “normala” “töntar” där ute och eftersom det är en stor del unga personer som identifierar sig som töntar blir Weezers debutalbum en väldigt personlig resonerande upplevelse. För att ännu mer illustrera detta kan man nämna att namnet Weezer härstammar från det öknamn Rivers fick på grund av sin astma. Ni hör ju…

Låtarna på albumet är ämnade att hitta en punkt hos oss alla att relatera till. Om du lever bland molnen i en nykär drömvärld kan du lyssna på “Buddy Holly”. För den som behövt genomlida insikten av att en närstående plågas av ett beroende kan “Say It Ain’t So” agera medicin. Om du vill vara själv, isolerad från omvärlden i ditt safe-space, så kan du gå in i ditt garage och lyssna på…ja “In the Garage”. “Undone – The Sweater Song” är en otrolig metaforisk låt om mental hälsa/självkänsla och innehåller troligen Rivers bäst skrivna refräng någonsin. 

Vad du än lider av så kommer du att ha något att skrika med till och även om du inte lider av någonting (yeah right) så kommer du att skrika med ändå. Refrängerna är för catchiga, texterna för välskrivna och gitarriffen för angsty för att du ska kunna låta bli. 

Numera har diskursen kring Weezer urartat ganska rejält och bandet syns oftare i meme-sammanhang än något annat. För någon som aldrig hört bandet innan skulle det nog vara svårt att få en bild av dem som seriösa musiker som gör, eller i alla fall har gjort, bra musik. Oavsett hur många album med enfärgade bakgrunder bandet än producerar så har de åtminstone det blåa att vara stolta över.

Weezer (Blue Album) av Weezer fyller 30 Läs mer »

The Last Dinner Party: Prelude To Ecstasy

Albumrecensioner /
PTE_Album_Cover
Betyg TLDP
Skivbolag: Island Records
Utgivningsdatum: 2 februari 2024

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. The Last Dinner Party har bara efter drygt ett år sedan deras första singel släpptes påkallat stor uppmärksamhet med en karriärmässig rivstart.

Som en blixt från klar himmel har denna brittiska rock-kvintett slagit ner på den stora musikscenen. Deras upplevda raketkarriär är fascinerande och hos många har den stuckit i ögonen där de av vissa fått den fula stämpeln som “industry plants”. Detta är ett begrepp som används för att beskriva artister som inte blivit stora på sina egna meriter utan snarare byggt sin karriär genom redan existerande rikedomar och kontakter. Medlemmarna i The Last Dinner Party är dock inga “nepo-babies” och själva förnekar de denna löjliga stämpel utan attribuerar sin framgång till tur, att ta sina chanser och intresseväckande musik, såklart. 

Det går inte att förneka att bandets karriär har haft en imponerande start då de under sina första år varit förband till The Rolling Stones, spelat flera stora musikfestivaler och haft utsålda USA- och europaturnéer innan de ens släppt sitt debutalbum. Deras första singel “Nothing Matters” släpptes i april 2023 och var det pulveriserande startskottet för ett 100-meters race mot framgång. Det var ett smakprov på bandet som visade musikalisk skicklighet, medryckande texter och teatralisk dramatik, något som bara förstärktes av de uppföljande fyra singlarna som hann släppas innan albumet kom i februari. Det är lätt att förstå varför The Last Dinner Party fångade mycket uppmärksamhet,det de presenterar är inte direkt lågmält eller subtilt. Med korsetter, brynjor, galaklänningar och accessoarer i silver och guld ser de ut som att de skulle kunna headline:a rockfestivaler redan på viktoriansk tid. Detta speglas också i musiken som innehåller eldiga gitarrsolon, dramatisk körsång som hämtat ur en rock-opera och klassiska arrangemang. Lägg på teman av kärlek, religion och könsroller på toppen och du har något som håller dig upptagen i cirka 40 minuter.

Albumet introduceras med en instrumental prelude i form av ett sofistikerat stycke arrangerat av bandets keyboardist Aurora Nishevci. Stycket har samma titel som albumet, “Prelude To Ecstasy”, vilket man kan tycka är kaxigt om man ska tolka den bokstavligt. Detta stycke leder oss in till låten “Burn Alive” som är en mörk och mystisk kombination av synt från en sci-fi-film från 80-talet och skalor av stråkar från “Night on Bald Mountain” av Musorgskij. “Caesar on a TV Screen” som var en av singlarna som släpptes inför releasen är någorlunda muntrare och väldigt händelserik. Under knappt fyra minuter känns det som att bandet försöker klämma in så många tempoförändringar de kan. Det är en kavalkad av olika stämningar men bibehållen är dramatiken. Individuellt funkar samtliga delar och det blir verkligen inte tråkigt, men kanske finns det risk för whiplash-känsla? 

Förväntningar och könsroller behandlas på “The Femenine Urge”. Längtan i detta fallet, verkar vara att behandla såren hos den tidigare generationen genom att inte acceptera de normer som varit rådande och hindra dem från att spridas vidare ned i ledet av generationer. Även denna låt har sina tempoförändringar och ombyten men är betydligt mer straight forward. Successivt dras tempot ner på de efterföljande “On Your Side” och “Beautiful Boy”.  

Det ligger nära till hands att se albumet som en föreställning. Gör man det upplevs “Gjuha” som introduktionen till den andra akten. Den är framförd på albanska av Nishevci och handlar ironiskt nog om att tappa sin kultur genom att inte kunna sitt eget modersmål. Det är ett kort stycke som, om inget annat, bevisar att bandet inte direkt är rädda för att inkludera allt som de har lust för men som också är en mycket bra övergång till “Sinner”. Tillsammans med “My Lady of Mercy” är det de två låtarna som utan tvekan bäst hade platsat i en rock-opera med sina religiöst anspelande texter och effektivt nyttjande av körsång men framförallt den ständigt närvarande dramatiken. “Portrait of a Dead Girl” hamnar därför i en jobbig position mellan albumets mest actionfyllda låt och den största hiten. Låten innehåller inga större märkbara brister men blir mest en transportsträcka. “Nothing Matters” blåser liv i kalaset igen och är uppenbart det låt som är mest straight forward på hela albumet med verser som bjuder in och en refräng som är väldigt skriksjungvänlig. En fenomenal bridge, ett gitarrsolo på det och en sista refräng där bandet tar i från tårna och det är väldigt lätt att se varför just detta blev bandets antändning. Det är dock kanske den låt där bandet skruvar ner det teatrala en aning. I kontrast med de övriga låtarna framstår “Nothing Matters” helt klart som den mest kommersiellt gångbara singeln. 

“Mirror” är sedan ett långt självreflekterande stycke som avslutas med liknande instrumentala arrangemang som inledde hela albumet och knyter på så sätt ihop säcken för denna debutföreställning. Rosor kastas och ridån dras igen.

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Albumet är mycket…ja albumet är definitionen av “mycket”. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. Detta kan medföra någon sorts överexponering av intryck och en soppa som har på tok för många olika ingredienser men i det stora hela är “Prelude to Ecstasy” en trivsam lyssningsupplevelse. Det finns en eller två låtar som inte riktigt fastnar som de andra och ibland slängs man mellan två helt olika stämningar i en och samma låt men trots detta lyckas de hålla ihop albumet utan att det blir för spretigt. Kanske kan det bero på att oavsett vad bandet väljer att göra går de in med samma ambition, att vara dramatiska och verkligen satsa i varje delmoment. Denna ambition tillsammans med klämmiga melodier och karismatiska låttexter skapar även väldigt bra förutsättningar för att underhålla en live-publik och bygga upp ett hängivet följe. Det är som sagt inte så svårt att förstå varför musiken väckt sådant intresse så pass snabbt.

Det ska bli intressant att se vad fortsättningen blir för bandet. Med en sådan maximalistisk approach och en inställning om att säga ja till det mesta så kan det helt klart leda vart som helst. Frågan är om de lyckas få till en uppföljare till Prelude to Ecstasy eller om det är en helt annan föreställning med nya teman, ny rekvisita och andra kostymer. 

Betyg: 7,2

Frida: 6,5
Oscar: 7,5
Erik W: 7,5

The Last Dinner Party: Prelude To Ecstasy Läs mer »

Sufjan Stevens: Javelin

Albumrecensioner /

Skivbolag: Asthmatic Kitty

Utgivningsatum: 6 oktober 2023

Man skulle kunna säga att Javelin är Sufjan när han agerar eklektiskt utifrån sin egen katalog. Trots att albumomslaget förstärker bilden av något klippt och klistrat så är det som vanligt istället originellt och organiskt.


Den mångsidiga och flitiga singer-songwritern Sufjan Stevens släppte i oktober sitt 10:e studioalbum. Ett album som lovade mycket med sina singlar men som också omgärdades av personligt drama.  Sufjan diagnostiserades med den neurologiska sjukdomen Guillan Barrés syndrom, nyheter som offentliggjordes på Sufjans tumblr-sida kort inpå albumets releasedatum. Artisten beskriver hur han vaknade upp utan känsel i ben eller armar och blev skjutsad till sjukhuset av sin bror där han fick sin diagnos och behandlades för att sjukdomen inte skulle spridas till hjärtat, lungorna eller hjärnan. Behandlingen var lyckad och Sufjan rapporterade efteråt att han skulle fokusera på rehabilitering för att återfå rörelseförmågan vilket kräver mycket tid, tålamod och arbete men med gott mod står artisten fast vid att han ämnar att överkomma detta abrupta bakslag. 

Den personliga motgång som sjukdomen innebär är dock inte något som han berör i sitt nya album. Det är en helt annan, mycket tråkig händelse som behandlas och inspirerar till musiken på Javelin, nämligen bortgången av Sufjans partner Evans Richardson. 

Sufjan är inte en främling till att experimentera med koncept, teman eller sound, vare sig det handlar om att påbörja en ofullständig albumserie relaterat till amerikanska stater, filminspirerade indie-kollaborationer eller elektroniskt tyngda personliga opus. Det som gör Sufjan speciell är att alla dessa ambitiösa åtaganden allt som oftast resulterar i väldigt gedigna och konstnärligt fulländade projekt. Allt han rör blir inte till guld men det finns ofta en god anledning till att vara uppmärksam när Sufjan presenterar något nytt.

Sufjans diskografi innehåller musikaliska exkursioner men återkommande är stapelverk med personliga eller självbiografiska teman och Javelin kan verkligen ses som ett av de sistnämnda. Instrumentellt och musikaliskt kan man höra många element som varit kännetecknande för tidigare album i Sufjans karriär. Vi kan höra akustiska passager som inleder många av låtarna tillsammans med körinslag á la Illinois men vi får också höra mer elektronisk instrumentation, något han lekte med på  Age of Adz. Tematiskt och sångmässigt påminner albumet om något vi kunde höra på Carrie & Lowell. Man skulle kunna säga att Javelin är Sufjan när han agerar eklektiskt utifrån sin egen katalog. Trots att albumomslaget förstärker bilden av något klippt och klistrat så är det som vanligt istället originellt och organiskt.

Nästan alla låtar på Javelin utvecklas på samma sätt: först en lugn introduktion med akustisk instrumentation till Sufjans viskande sång som sedan ackompanjeras med körsång vilket ökar intensiteten och ger mer liv. Sedan avslutas det hela med ett elektroniskt och nästan industriellt crescendo. Var de olika brytpunkterna kommer varierar dock, på albumets öppningslåt “Goodbye Evergreen” sker utvecklingen väldigt snabbt och redan efter en minut har de elektroniska elementen inkorporerats och det låter som att vi befinner oss i en fabrik som tillverkar sentimentala avsked. På albumets andra låt, “A Running Start”, släpps vi inte in i tomteverkstaden förrän i den sista minuten. Det är egentligen bara låtarna “Javelin (To Have And To Hold)” samt “There’s A World” som frångår receptet. Även om låtarna på “Javelin” innehåller mycket värme kan man som lyssnare ändå uppleva en vintrig stämning i hur de faktiskt låter. 

Återigen bevisar Sufjan vilken skicklig lyriker han är där han med ett väldigt evokativt språk förmedlar sina känslor inför att ha förlorat någon han älskar. Han går igenom det mesta som berör sorge-processen, han tar farväl, han återbesöker kärlekens tidiga stadie, han vältrar sig i sin ängslighet över att inte bli älskad igen och han går igenom vad han kunde gjort annorlunda. Även om albumet är dedikerat till någon annan så visar Sufjan även ett stort prov på självreflektion. Vid flertalet tillfällen tar han upp sina egna känslors potential till att överflöda och därför bli destruktiva, i alla fall enligt honom själv. Ett förhållande kommer inte utan sina dalar och den friktion som uppstår när man säger saker som man kanske inte menar är något som behandlas på albumet. Det tydligaste exemplet på detta hör vi på titelspåret “Javelin (To Have And To Hold)” där Sufjan låter ett spjut vara en metafor för ett sårande ord eller handling som han av misstag kastar men nätt och jämnt missar sin partner med. 

Väldigt vanligt förekommande är referenser till religiösa teman och hans kristna uppväxt skiner verkligen igenom. Att kunna vända sig till sin tro i svåra tider för att finna tröst är något som väldigt tydligt varit användbart för Sufjan i sin egen sorg men också i låtskrivandet. Språket är oavsett inspirationskällan väldigt tankeväckande och stundtals poetiskt.

Albumets klimax får vi på låten “Shit Talk” som är den klart längsta låten på 8 minuter och 31 sekunder. Låten byggs upp enligt receptet och har fantastisk komposition och dramaturgi. Sufjans röst är nästan på den känslomässiga bristningsgränsen när han sjunger “Hold me tightly / lest I fall”och sen sammanfaller alla instrument med sång av både Sufjan och kören i bakgrunden. En total urladdning som avslutas med kvarvarande ambiance som varar i hela två minuter. Detta hade kunnat vara ett rätt emotionellt passande avslut på albumet men istället får vi ett mer positivt avslut i form av “There’s A World”. Kanske kan detta ses som väldigt symboliskt för Sufjan och inte minst nu i en tid där han behöver kunna vara positiv för att behålla sin personliga hälsa. 

Sufjan har återigen lyckats med att kombinera välkomponerad och gripande musik med imponerande författarskap. Det är inte första gången och jag hoppas verkligen inte att det blir den sista heller. Det är givetvis inte så att jag önskar mer misär i Sufjans liv men man kan vara säker på att det leder till bra musik. Låt oss hoppas att hans nästa musikaliska experiment får kretsa kring något positivt.

Betyg: 8,5

Erik Å: 8,5
Oscar: 8,5
Erik W: 8,5

Sufjan Stevens: Javelin Läs mer »

Jessie Ware: That! Feels Good!

Albumrecensioner /

7.5

7.0

9.0

6.0

6.5

7.2

av 10
‎

Skivbolag: EMI Records

Utgivningsdatum: 28 april 2023

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv

När Jessie Ware släppte “What’s Your Pleasure?” 2020 lyckades hon inte bara med en revival av disco utan även en revival av hennes egna karriär. Albumet visade prov på låtar som var väldigt intima och sensuella men till stor del också väldigt dansvänliga. Albumet fick mycket bra respons vilket bidrog till att Jessie valde att fortsätta på samma spår och nästa hållplats på denna discoresa har vi här i form av “That! Feels Good!”. Det krävs inte mycket detektivarbete för att förstå att “That! Feels Good!” är en spirituell uppföljare till “What’s Your Pleasure?”, det räcker egentligen bara att jämföra albumtitlarna. Medan “What’s Your Pleasure?” försiktigt ställer frågan vad som får dig att gå igång så gör detta nya album det väldigt tydligt för oss att vad det än är så känns det väldigt bra. Denna kontrast återspeglar sig även väldigt effektivt i låtarna eftersom instrumentationen på albumen är mer storslagen och “in your face” samtidigt som att texterna möjligtvis är ännu mer utmanande.

Med ett stönande välkomnas vi in till detta album på den självtitulerade öppnaren vilket gör det väldigt klart att Jessie inte tänker avstå från att ta för sig. Låten ackompanjeras av en funkig basgång och kan egentligen summeras i en rad, “Pleasure is a right!”, något som även skulle kunna funka som ett mantra för hela albumet. Låten är väldigt cheeky och beroende på hur denna fräckheten tas emot av lyssnaren kan detta påverka upplevelsen framöver under albumet. Om du köper in dig på stämningen som säljs in här har du en lite lättare åktur än om du går in med försiktighet.

Efter det följer de två första singlarna från albumet “Free Yourself” och “Pearls”. Den förstnämnda släpptes ett helt år innan albumet kom och lämnade ett smakprov på vad som kunde erbjudas. De dunkande pianoackorden som spelas av inte så lätta händer driver låten framåt och vad som erbjuds är en riktig power-anthem. Låten skriker självförtroende och här märks det även att Jessie arbetat flitigt med lager av sång i form av sin egen röst. Man kan verkligen höra refrängen eka från högtalarna på cirkelgympapassen framöver. Även “Pearls” osar självförtroende men på ett mer sofistikerat sätt. Det är lätt att känna sig underklädd om man inte har sin finaste boa eller glittrigaste galaklänning på sig när man hör denna låt. Dock så uppmanar låten oss att släppa taget och skaka tills pärlorna lossnar vilket innebär att plagg som underlättar rörligheten är att föredra. 

Efter “Pearls” sänker Jessie tempot med den sensuella “Hello Love” där hon verkar bli besökt av en gammal romans. Låten är en perfekt tematisk övergång till nästa låt där Jessie vill börja om på nytt, vilket är ganska tydligt med tanke på låtens titel “Begin Again”. “Hello Love är dock inte bara en bra tematisk övergång utan även en välbehövd paus och stämningssättare, för även om “Begin Again” inte har högst tempo så är låten en sorts klimax. Det är albumets största låt och då menar jag inte i kvantitet, även om låten råkar vara längst på albumet, utan jag tänker på den enorma skala och dramatik som omger den. Sången är passionerad och dramatisk, kören likaså och blåsorkestern omfamnar alltihop till väldigt dansvänliga sambarytmer. 

Efter det glider vi över i “Beautiful People” som rent instrumentalt följer samma tema men som återgår till samma cheekyness som vi fick erfara i början. Samma kan sägas om de två följande låtarna “Freak Me Now” och “Shake The Bottle”. Den förstnämnda är albumets andra låt som börjar med stånkande och stönande vilket säger lite om albumets röda tråd. Låten känns väldigt retro och kommer att sätta sprätt på vilket dansgolv som helst. “Shake The Bottle” är albumets alla fräckheter, sexuella innuendos och kindrodnande instrumentation i ett koncentrat. Om detta är något som får dig att gå igång så är låten en härlig liten upplevelse men jag kan också se detta vara lite väl mycket för många. 

“Lightning” är albumets utstickare där vi istället får något som påminner om RnB, en stabil insats men kanske något som skulle passa bättre på något av Jessies tidigare album. “These Lips” är en ganska lågmäld avslutning på hela albumet.

“That! Feels Good!” följer i “What’s Your Pleasure?”:s fotspår och innehåller många extremt välproducerade discopop-låtar som inte bara återupplivar genren utan även hyllar den. Denna gång med mer organisk instrumentation i form av blåsorkestrar och lite mer traditionellt slagverk såväl som flitigt användande av lager av sång. Dessutom inkorporeras samba och latinamerikanska toner på ett väldigt effektivt sätt. Albumet är inte lika lågmält utan blåser verkligen på men upplevs också vara lite mer “in your face”. Ibland kanske det är lite för mycket helt enkelt. Det finns ingen anledning att tro att den lättsamma och lekfulla attityden inte är avsiktlig men den kan också bidra till någon sorts överstimulans som kan påverka hur mycket man njuter av musiken ibland.

När allt är sagt och gjort så har vi ett verk som fungerar som en bra uppföljare till “What’s Your Pleasure?” men här har vi också albumets akilleshäl, det känns nämligen bara som en uppföljare. Albumet är väldigt energirikt och betydligt mer lättsamt än “What’s You Pleasure?” vilket kanske gör det mer lättillgängligt men innebär också att det finns delar som inte känns lika spännande. Du kan absolut dansa och skaka loss till “That! Feels Good!” lika mycket som du kunde till föregångaren, om inte mer rent ut sagt, men albumet är inte riktigt lika intimt och personligt. Med detta sagt så misslyckas Jessie verkligen inte med att vara personlig över huvud taget. Texterna, cheeky och allmänt feelgood som de är, innehåller även referenser till hennes egna liv som i de flesta fall är utgångspunkten. Visst uppmanar hon oss att skaka loss så att pärlorna faller av på “Pearls” men innan detta påminner hon oss också om vem hon är, “I’m so nine to five, I’m a lady I’m a lover, a freak and a mother / Walking on the line, it’s my human nature I crave a little danger”. När jag lyssnar på detta finns det en liten del i mig som önskar att jag vore en singelmamma för att kunna ta till mig budskapet och utvinna låtens fullständiga frigörelsekapacitet. 

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv. Frågan är om gnistan är kvar eller om Jessie väljer att gå i en annan riktning nästa gång. Oavsett vad hon väljer att göra så lämnar hon två stabila verk i genren disco bakom sig och det tackar jag henne för.

Jessie Ware: That! Feels Good! Läs mer »

Quebec av Ween fyller 20 år

Jubileum /

I dag är ingen vanlig dag för idag är det Quebecs födelsedag! Nej, jag menar inte den fransktalande provinsen i Kanada utan jag syftar på det åttonde studioalbumet från det experimentella rockbandet Ween bildat av frontfigurerna Gene och Dean Ween, även kända som Aaron Freeman och Mickey Melchiondo. Albumet fyller alltså hela 20 år och är nu tillräckligt gammalt för att kunna handla på Systembolaget vilket får anses vara passande. Jag säger inte att du måste dricka alkohol för att uppskatta musiken på detta album men precis som med mycket av Ween’s verk så skulle droger i allmänhet både kunna vara förklaringen till ljuden som kan höras på detta album men även vara en källa till förhöjd upplevelse under själva lyssningen. Vare sig det handlar om kokain till den högoktaniga öppnaren “It’s Gonna Be A Long Night”, LSD till den psykadeliskt episka “Transdermal Celebration”, zoloft till “Zoloft” eller gud vet vad till “The Fucked Jam”. Välj och vraka i medicinskåpet för du kommer nog hitta en låt som passar till vad du än stoppar i dig. 

Albumet börjar som sagt ganska intensivt med den Motörhead-inspirerade “It’s Gonna Be A Long Night” för att sedan vagga dig till sömns i nästa låt, den tidigare nämnda “Zoloft”. Direkt efter detta får vi höra den utomkroppsliga upplevelsen som är “Transdermal Celebration” vars ljudbild är en rockkonsert framfört på en klippkant ekande över Grand Canyon. Ljudeffekterna av ett jet-plan som blåser förbi i hörselgångarna samt ett fantastiskt psykedeliskt gitarrsolo gör detta till en höjdpunkt, inte bara i Weens diskografi utan även en höjdpunkt i rockmusik på 2000-talet om ni frågar mig. Det går inte heller att nämna gitarrsolot på denna låt utan att även nämna den fantastiska kuriosan som tillhör det. Det ska tydligen vara så att Dean Ween i smyg “lånat” den legendariska gitarristen Carlos Santanas gitarr och förstärkare för att spela in solot. För att lyckas med detta behövde allt ske i största möjliga diskretion så Dean ska enligt egen utsago ha smugit in där Santanas redskap förvarades inför en spelning, försiktigt packat upp allt, spelat in allting på en tagning och det är denna tagning vi kan höra på den färdiga produkten. En musikalisk heist som verkligen var värd risken.

En sak som gör Ween speciella är att de inte är rädda för att utforska alla möjliga genrer, framförallt inom rock. De gör ett väldigt gediget och professionellt jobb med allt de tar sig an, vare sig det handlar om hårdrock, pop-rock, country, psykedelisk rock, sea shanty eller mariachi-musik. De bemästrar också spektrat av tramsighet då de alltså på samma album kan ha både “The Fucked Jam”, en instrumental-låt som både låter som en urflippad jam session men också på något sätt lyckas förmedla intrycket av besudlad sylt, men även låten “I Don’t Want It”, en otroligt vackert skriven psykedelisk break up-låt som skulle få både fans av Elliot Smith och Pink Floyd att fälla en respektabel tår eller två.

Ween tillåter inte sig kunna karaktäriseras till ett visst sound men något som jag förknippar med bandet är deras användande av röstförvrängande effekter, framförallt hur de får sångrösten att låta långsam och smått mörkare än normalt, vilket ger låtar som “Tried And True” en uncanny valley-känsla. Det kändaste exemplet på detta kan vi hitta i låten “Ocean Man” som för flera år sedan blev en meme. I de flesta fall skulle jag nog inte enbart hysa positiva känslor till att en låt av ett band jag älskar och respekterar blir känd genom en viral trend men för Ween känns det inte mer än passande att deras musik används i form av interna internet-skämt. Enligt mig är “Quebec” höjdpunkten i Weens diskografi och definitivt en must listen för de som uppskattar okonventionell och galen rockmusik. All hail the Boognish!

Quebec av Ween fyller 20 år Läs mer »

Har Sverige blivit för try-hard för att vinna Eurovision Song Contest?

Eurovision /

Det finns en grej som Sverige vill mer än något annat. Frågor som att utplåna fattigdom, klara klimatkrisen eller att uppnå världsfred är alla petitesser i jakten på den stora lyckan; att vinna Eurovision och i det långa loppet ensam stå på tronen som det land med flest vinster i tävlingen. Just nu är det Irland som kan skryta med den meriten med sina 7 vinster. Sverige är dock hack i häl med 6 vinster varav 2 stycken kom under det förra årtiondet. Irland har redan sett sina glansdagar med sin senaste vinst 1996 och verkar, utifrån sina senaste prestationer, inte vara intresserad av en vinst under den åskådliga framtiden. Så länge inte Johnny Logan får för sig att avbryta pensionen och klättra upp på scen igen ser det ut som att Sverige har goda möjligheter att fånga denna vita val och stå på toppen av Mount Europa. 

Sverige har sedan Måns Zelmerlöw vann med “Heroes” haft flera höga placeringar i tävlingen, närmare bestämt har Sverige slutat på topp fem i fyra av de senaste sex tävlingarna vilket måste ses som klart godkänt resultat, väl? Nej egentligen inte, för likt Robin Bengtsson och hans Dressmann-crew står vi kvar på löpbandet och kommer ingen vart. Vad är det som gör att Sverige verkar snubbla på målsnöret under den senaste tiden? Min teori är att Sverige helt enkelt har blivit för try-hard.

Det går att utläsa en trendförändring hos de vinnande bidragen under de senaste åren och det är att man inte längre behöver sjunga på engelska för att vinna tävlingen. Dana International från Israel vann tävlingen 1998 med låten “Diva” och efter det var det inte förrän Serbiens Marija Šerifović vann med den otroliga “Molitva” som vi skulle få se en vinnare på ett annat språk än engelska. Efter det var det ytterligare nio års väntan på nästa icke-engelska bidrag som skulle vinna tävlingen. I det fallet var det ukrainska Jamala med den personliga “1944” som bröt sviten. Sedan hände det något, för mellan åren 2016 och 2022 har det hållits 6 tävlingar och endast 2 av dessa har vunnits av engelska bidrag. Det är svårt att svara på vad detta beror på, men det är tydligt att många länder i Europa har börjat bejaka sina hemspråk. Sverige är inte ett av dessa länder. Senast vi hade ett bidrag på svenska i Eurovision var 1998 när Jill Johnson sjöng “Kärleken är” och senast ett bidrag vann Melodifestivalen på svenska var 2006 när Carola Häggkvist sjöng “Evighet”. Frågan är om det kommer ta en evighet innan vi nånsin sjunger på svenska igen. Jag tror dock inte att det är språket i sig som står i vägen för en ny vinst i Europa utan det är bara ett symptom av en större sjukdom. 

En stor anledning till att jag älskar Eurovision är diversiteten i kulturer, språk och musiken själv. Du kan hitta allt från italiensk rock, lugna portugisiska ballader, ukrainsk folk-rap samt imitationer av hönor och detta bara i de vinnande bidragen. Om vi tittar på de senaste vinnarna av Melodifestivalen hittar vi popdängor, popdängor och mer popdängor. Det finns en skrämmande brist på USP i alla Sveriges bidrag de senaste åren. Den senaste gången vi hade en USP var när Malena Ernman sjöng fransk opera i Moskva 2009 vilket alltså bevisar att vi hellre sjunger på franska än på svenska. Denna brist på karaktär tror jag stjälper oss när det kommer till att nå hela vägen, för visst blir vi vänligt behandlade av den internationella juryn, men när publikens röster strömmar in så blir det svårt för John Lundvik att dölja sin besvikelse. Att vi använder oss av en internationell jury för att avgöra våra EGEN vinnare i Melodifestivalen är den tydligaste indikationen på vart vi lägger vårt fokus. Jag förstår den kulturella vikten som mellon har i Sverige och vill inte att vi ska ersätta urvalsmetod för vad vi skickar till Eurovision, men jag tycker det är lite tråkigt att Melodifestivalen agerar filter som endast släpper igenom det mest stabila popbidraget som behagar lägsta gemensamma nämnare, för detta uppmuntrar inte till nyskapande och intressanta musikupplevelser i min åsikt. Men kanske är det inte nyskapande och revolutionerande stycken musik man bör förvänta sig heller när det kommer till den svenska schlagern. 

Loreen kommer att uppträda för andra gången i Eurovision med låten “Tattoo” och kollar man på vad bettingbolagen säger så pekar de på att min tes om varför Sverige inte vinner nuförtiden kommer att slås i spillror. Även om jag tycker att “Tattoo” är ett stabilt bidrag och förtjänar att representera Sverige i årets tävling så vill jag ändå hävda att dessa siffror till stor del beror på Loreen som namn samt status som Eurovision-ikon och inte nödvändigtvis på grund av låten i sig. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller om Loreen gaddar in sig i historieböckerna och förlänger Sveriges svit med att endast skicka bidrag på engelska med ytterligare 25 år.

Har Sverige blivit för try-hard för att vinna Eurovision Song Contest? Läs mer »

Rulla till toppen