Klungas favoritbidrag genom tiderna från Eurovision Song Contest

Dagen är kommen för årets första semifinal – och dagen till ära berättar Erik, Elin och Hampus om sina favoritbidrag genom tiderna.

Erik Widell:

Det är ofta svårt att välja favoriter när det kommer till musik eftersom det tenderar att förändras för mig väldigt ofta. Skulle jag försöka ranka mina topp tre vinnare genom tiderna så ser listan nog ut såhär:

1. “Everyway That I Can” av Sertab Erener (Turkiet 2003) – En riktig banger med sång framförd både med attityd och extrem känsla. Det är otroligt svårt att inte ryckas med i hooken och beröras av refrängen.

2. “Poupée de cire, poupée de son” av France Gall (Luxemburg 1965) – Ett klassiskt och bedårande catchy bidrag av den då unga storstjärnan. Jag kan verkligen rekommendera Arcade Fires cover av denna låt som går att hitta på YouTube då den också är magnifik.

3. “Molitva” av Marija Šerifović (Serbien 2007) – En fantastisk kraftfull ballad med perfekt användning av körsång som bröt sviten av engelskspråkiga vinnare.

När det kommer till favoritbidrag behöver det ju nödvändigtvis inte vara en vinnare som är svaret på frågan, utan det finns ofta bidrag som är mycket bättre men som ibland glöms bort. Mitt absoluta favoritbidrag är dock ett ganska färskt bidrag som jag inte tror har glömts bort ännu och som jag hoppas aldrig gör det heller. Det är nämligen Ukrainas fantastiska bidrag från 2021, “Shum” av folktronica-bandet Go_A. Låten har en fantastisk dramaturgi med precis lagom upptrappning innan den går totalt berserk mot slutet och avslutas med skri från vildmarken som ger mig gåshud varje jävla gång. Kombinationen av mungigor, flöjt, den bombastiska basen/gitarren och Kateryna Pavlenkos ganska gälla men ändå perfekt utvalda röst gör detta till mitt absoluta favoritbidrag. Jag vill dansa runt en lägereld mitt i natten varje gång jag hör den.  

Ett bidrag som jag älskar men som väldigt få verkar minnas är Serbiens bidrag från 2011, “Čaroban” av Nina. Ett väldigt upplyftande bidrag med en klädstil tagen direkt från en Austin Powers-film och en bakgrundsskärm som får en att känna sig lite åksjuk. Låten är så söt att den ger dig diabetes men den är så catchy och feel good att den läker alla sår du har och du glömmer bort Azerbajdzjans förskräckliga vinnande bidrag det året.

Elin Olsson:

Det känns lite som den klassiska frågan “vilket är ditt favoritbarn?”, en helt otroligt svår uppgift. Om jag trots det, ska försöka få ner det till tre, så blir det följande:

1. “Lejla” av Hari Mata Hari (Bosnien och Herzegovina 2006) – Jag har alltid sagt att om jag ska gifta mig, ska min bröllopsdans låt bli denna låt. Jag kan själv ingen bosniska och är osäker om den passar för just den kontexten, men det är något absolut förtrollande om den. Den startade inte bara min kärlek för balkanballader, men har även ett helt magiskt vackert scenframträdande. Jag tycker även den står för något autentiskt, den osar Balkan, den sjungs på det egna språket, men bevisar att känslor och uttryck kan resa över språkgränser. 

2. “Never Let You Go” av Dima Bilan (Ryssland 2006) – Även om Dima vann två år senare, är detta hans starkaste låt. En trallvänlig popdänga som skriker Westlife, Take That och övriga kända pojkband, och träffar rakt in i hjärtat. Scenshowen med dansaren som kommer ut ur (!) pianot med rosor, dansade ballerinor, hockeyfrilla, ja bidraget har allt man kan önska sig!

3. “Origo” av Joci Papai (Ungern 2017) – Jag blev helt tagen första gången jag såg denna låt. Jocis otroliga emotionella framträdande går rakt in i hjärtat, likaså den lika otroliga dansarens framträdande. “If you don’t need me, let me go I was born a vagabond. I have suffered enough” sjunger Joci med sån passion och känslor, det gör nästan ont att höra låten. Många Eurovisionbidrag handlar om få fram en listetta och radiohit men Joci levererar en berättelse, hans berättelse. En sorglig och självreflekterande låt om fördomar, ursprung och som ger det lilla extra som man inte ser så ofta i Eurovision.

Jag skulle även vilja lyfta en så kallad typisk Eurovisiongenre. Jag fullständigt älskar balkanballader, vilket då inte är så konstigt att jag älskar just “Lejla”. Utan Eurovision skulle jag aldrig upptäckt genren, då jag i övrigt inte har någon koppling till Balkan. Men varje år när något land skickar en balkanballad så sitter jag där i soffan sjungandes fonetiskt med. Jag har nämnt “Lejla”, men vill även hylla Željko Joksimović “Nije Ljubav Stvar”, Knez “Adio”, Marija Šerifović “Molitva” och min personliga favorit “Nova Deca” med Sanja Ilić och Balkanika. Jag tycker det är något speciellt med att faktiskt visa traditionella inslag, i sina bidrag, vare sig det är språket, instrument, eller båda, och det blir alltid en frisk fläkt blandat med alla andra poplåtarna på engelska utan identitet. 

Hampus Hansson:

Bland alla fina minnen förknippade med Eurovision, eller generellt den grönskande “ljuset-i-tunneln”-tidpunkten på våren då tävlingen inträffar, kan det vara lite av en utmaning att urskilja vad som ger en positiva känslor – minnena kring låten eller den faktiska kvaliteten av bidraget. Trots dessa tankar finns det ett kriminellt underskattat bidrag, som jag definitivt kan peka på att den gjort intryck på mig även utanför tävlingen: “Telemovéis” av Conan Osiris som representerade Portugal 2019. Det är sällan originalitet av denna höga klass levereras till tävlingens startfält, för i min mening gjorde artisten något helt unikt med sin blandning av brasiliansk funk carioca, arabiska tongångar, och modern men samtidigt okonventionell elektronisk produktion. Tyvärr såg inte de europeiska jurygrupperna vad jag såg i bidraget och gav bidraget lägst poäng i sin semifinal, vilket det något bättre intresset från tittarna inte kunde rädda till en finalplats. Vad är ens poängen med jurygrupper om de inte kan fånga upp dessa typer av bidrag, det är väl hela anledningen till att de finns? Otroligt synd, men jag har i alla fall inte glömt bort Conan Osiris.

Melanie Manalo:

Det har hunnit bli en del bidrag under årens gång som verkligen satt sig och lämnat avtryck – vissa mer än andra. Mina favoritbidrag är låtar som verkligen spelats på repeat där framträdandet än idag kickar igång alla möjliga känslor i min kropp. Även fast Eurovision har hängt med så länge jag kan minnas så är majoriteten av mina favoriter väldigt färska och tagna från de senaste åren. Här kommer de rangordnat efter året de var med i:

Amaury Vassili – “Sognu” (Frankrike 2011) – Ett otroligt underskattat bidrag såhär i efterhand trots att det var vinnartippat under sitt tävlingsår. Hela låten framförs på korsikanska med Amaurys fantastiska opera-stämma. Rekommenderar att inte översätta texten ifall ni inte vill bli överkörda av en emotionell berg- och dalbana.

Jamala – “1944” (Ukraina 2016) – 2016 års vinnare och med all rätt så. Framträdandet var gripande, sången fantastisk och textens eventuella innebörd fick EBU att svettas bakom kulisserna. Rakt av ett 12 poängs-bidrag.

Mahmood – “Soldi” (Italien 2019) – Här är, enligt mig, 2019 års riktiga vinnare som tyvärr hamnade på 2:a plats med ynka 26 poäng bakom Nederländerna. Texten är en verklig skildring av Mahmoods trasiga relation till sin pappa och som under liveframträdandet återskapar gamla minnen och väcker arga känslor. Låten har en tendens att sätta sig på huvudet då den troligtvis har Eurovisions mest ihågkomna (klapp, klapp) klappning i refrängen. 

Montaigne – “Don’t Break Me” (Australien 2020) – Är det här Australiens bästa bidrag? 100%. Unikt performance, säregen röst och en käftsmäll till låt – det är väl ändå ett recept för framgång? Raden “You thought I was elastic, but maybe I’m just made of glass” knäcker mig varje gång, så klockren! 

Go_A – “Shum” (Ukraina 2021) – Den ukrainska gruppen vände blad från deras 2020 års-bidrag “Solovey” och golvade hela Europa med “Shum”, sitt folk/electronica-bidrag som från första sekund bara byggde och byggde och sedan exploderade ut i världens dansfest. Stillheten och det benhårda fokuset från Kateryna Pavlenko under hela framträdandet ger mig gåshud varje gång. Fruktansvärt bra alltid. 

Loreen – “Tattoo” (Sverige 2023) – Såklart är även årets svenska bidrag med på min lista. Jag sa tidigare till resten av Klunga-gänget att jag kommer dö på Loreen-kullen, åtminstone i Eurovision, och det står jag fortfarande för, men mer om det i ett annat inlägg. Inte nog med att “Euphoria” tog mig och resten av världen med storm, nu är hon tillbaka med en ännu starkare och mer fängslande låt. Det är helt och hållet Loreens värld, vi har bara turen att få befinna oss i den. 

Och så givetvis tre artister/grupper som gjorde två (!) solklara år back to back tack vare Corona med fler av mina absoluta bästa bidrag någonsin; Litauens The Roop med “On Fire” (2020) och “Discoteque” (2021), Schweiz Gjon’s Tears med “Répondez-moi” (2020) och “Tout l’universe” (2021) och Islands Dadi & Gagnamagnið med “Think About Things” (2020) och “10 Years” (2021). 

Rulla till toppen