Eurovisionveckan inleds: Klungas Elin och Erik berättar om sina starkaste minnen genom åren

Det är dags för Grekland och Cypern att ge varandra 12 poäng, det är dags att varva mellan smöriga sydeuropeiska ballader och eldig östeuropeisk folkmusik, och det är dags för poängutdelare att prata alldeles för länge. Det är dags för Eurovision! Europas televiserade folkfest går av stapeln denna vecka och som vi har längtat! Tävlingen har sedan starten för 67 år sedan blivit allt större och det finns knappast någon brist på minnesvärda ögonblick. Alla har vi vår egen koppling till tävlingen och vår egen anledning till varför vi älskar den. Elin och Erik berättar om sina största minnen av tävlingen och varför den har en stor plats i deras hjärtan.

Elin Olsson:

Likt många andra födda sent 90-tal är mitt första Eurovisionminne skräcken när jag såg Lordi vinna. 8-åriga Elin drömde lite för många mardrömmar om de finska monsterna, speciellt ackompanjerat med den lika läskiga musikvideon. Men på en mer positiv sida, så har 2011 alltid varit ett speciellt år för mig. Jag fick se genrepet för Melodifestivalen och förälskade mig i Eric Saades “Popular”. Jag har inte så mycket minne från Eurovisionveckan i sig från det året, men jag älskar “Popular” så mycket så jag, väldigt lagligt, laddade ner Melodifestivalen och Eurovision till min älskade iPod Nano. Det var låtar som charmiga Paradise Oskars “Da Da Dam”, jazziga och mysiga “Madness of Love”, kaxiga “Na inat” och Dino Merlins “Love in Rewind”, helt enkelt ett riktigt grymt Eurovisionår!

Ett annat år som betyder mycket för mig är 2014. Det var första året jag tog mig tid att lyssna på låtarna innan tävlingsveckan och jag hade samma YouTube-klipp på repeat om och om igen. Det var även första gången jag visste hur låtarna, eller i alla fall refrängen, gick på alla 30+ bidrag och jag kunde då även uppleva en besvikelse när artister lät dåligt live jämfört med studioversionen. Jag vill trycka lite extra för Sebalters “Hunter of Stars”. Jag tror ingen har sett så glad ut över att vara på scenen i Eurovision.  Charmtrollet visslar, spelar fiol och trummor och sprider sån glädje – det är det Eurovision är för mig!

Erik Widell:

Det första Eurovision jag fick uppleva och faktiskt minns var år 2006. Jag hade knappt kommit över Andreas Johnsons förlust mot Carola i mellofinalen och jag var lite kluven kring mina känslor. Jag ville ju att det skulle gå bra för Sverige men “Invincible” väckte inte direkt mitt hopp eller min entusiasm. Den entusiasmen väcktes dock rejält när vinnaren korades. Ett finskt band bestående av fem monster som sjöng en väldigt catchy och “cool” (jag tyckte i alla fall det då) hårdrockslåt i en tävling som jag inte trodde skulle acceptera dem. Lordi blev en symbol för varför jag älskar Eurovision, de var udda, de var excentriska och de visade att vem som helst kan vinna tävlingen så länge man har ett starkt bidrag.

2019 var också ett minnesvärt år av flera anledningar. Bland annat fick vi uppleva Madonnas horribla framträdande med Quavo i mellanakten men 2019 var även året vi introducerades till det nya sättet som publikens röster presenteras, något som verkligen har återupplivat tävlingen. Sadisten i mig njuter av att se artisternas live-reaktioner när diskrepansen mellan populariteten hos juryn och publiken avslöjas. Jag vill även göra en shoutout till Island det året och det industriella techno-bandet Hatari som bjöd på mycket underhållning och inte minst när de live i Tel Aviv höll upp en Palestina-flagga.

Rulla till toppen