Det finns en grej som Sverige vill mer än något annat. Frågor som att utplåna fattigdom, klara klimatkrisen eller att uppnå världsfred är alla petitesser i jakten på den stora lyckan; att vinna Eurovision och i det långa loppet ensam stå på tronen som det land med flest vinster i tävlingen. Just nu är det Irland som kan skryta med den meriten med sina 7 vinster. Sverige är dock hack i häl med 6 vinster varav 2 stycken kom under det förra årtiondet. Irland har redan sett sina glansdagar med sin senaste vinst 1996 och verkar, utifrån sina senaste prestationer, inte vara intresserad av en vinst under den åskådliga framtiden. Så länge inte Johnny Logan får för sig att avbryta pensionen och klättra upp på scen igen ser det ut som att Sverige har goda möjligheter att fånga denna vita val och stå på toppen av Mount Europa.
Sverige har sedan Måns Zelmerlöw vann med “Heroes” haft flera höga placeringar i tävlingen, närmare bestämt har Sverige slutat på topp fem i fyra av de senaste sex tävlingarna vilket måste ses som klart godkänt resultat, väl? Nej egentligen inte, för likt Robin Bengtsson och hans Dressmann-crew står vi kvar på löpbandet och kommer ingen vart. Vad är det som gör att Sverige verkar snubbla på målsnöret under den senaste tiden? Min teori är att Sverige helt enkelt har blivit för try-hard.
Det går att utläsa en trendförändring hos de vinnande bidragen under de senaste åren och det är att man inte längre behöver sjunga på engelska för att vinna tävlingen. Dana International från Israel vann tävlingen 1998 med låten “Diva” och efter det var det inte förrän Serbiens Marija Šerifović vann med den otroliga “Molitva” som vi skulle få se en vinnare på ett annat språk än engelska. Efter det var det ytterligare nio års väntan på nästa icke-engelska bidrag som skulle vinna tävlingen. I det fallet var det ukrainska Jamala med den personliga “1944” som bröt sviten. Sedan hände det något, för mellan åren 2016 och 2022 har det hållits 6 tävlingar och endast 2 av dessa har vunnits av engelska bidrag. Det är svårt att svara på vad detta beror på, men det är tydligt att många länder i Europa har börjat bejaka sina hemspråk. Sverige är inte ett av dessa länder. Senast vi hade ett bidrag på svenska i Eurovision var 1998 när Jill Johnson sjöng “Kärleken är” och senast ett bidrag vann Melodifestivalen på svenska var 2006 när Carola Häggkvist sjöng “Evighet”. Frågan är om det kommer ta en evighet innan vi nånsin sjunger på svenska igen. Jag tror dock inte att det är språket i sig som står i vägen för en ny vinst i Europa utan det är bara ett symptom av en större sjukdom.
En stor anledning till att jag älskar Eurovision är diversiteten i kulturer, språk och musiken själv. Du kan hitta allt från italiensk rock, lugna portugisiska ballader, ukrainsk folk-rap samt imitationer av hönor och detta bara i de vinnande bidragen. Om vi tittar på de senaste vinnarna av Melodifestivalen hittar vi popdängor, popdängor och mer popdängor. Det finns en skrämmande brist på USP i alla Sveriges bidrag de senaste åren. Den senaste gången vi hade en USP var när Malena Ernman sjöng fransk opera i Moskva 2009 vilket alltså bevisar att vi hellre sjunger på franska än på svenska. Denna brist på karaktär tror jag stjälper oss när det kommer till att nå hela vägen, för visst blir vi vänligt behandlade av den internationella juryn, men när publikens röster strömmar in så blir det svårt för John Lundvik att dölja sin besvikelse. Att vi använder oss av en internationell jury för att avgöra våra EGEN vinnare i Melodifestivalen är den tydligaste indikationen på vart vi lägger vårt fokus. Jag förstår den kulturella vikten som mellon har i Sverige och vill inte att vi ska ersätta urvalsmetod för vad vi skickar till Eurovision, men jag tycker det är lite tråkigt att Melodifestivalen agerar filter som endast släpper igenom det mest stabila popbidraget som behagar lägsta gemensamma nämnare, för detta uppmuntrar inte till nyskapande och intressanta musikupplevelser i min åsikt. Men kanske är det inte nyskapande och revolutionerande stycken musik man bör förvänta sig heller när det kommer till den svenska schlagern.
Loreen kommer att uppträda för andra gången i Eurovision med låten “Tattoo” och kollar man på vad bettingbolagen säger så pekar de på att min tes om varför Sverige inte vinner nuförtiden kommer att slås i spillror. Även om jag tycker att “Tattoo” är ett stabilt bidrag och förtjänar att representera Sverige i årets tävling så vill jag ändå hävda att dessa siffror till stor del beror på Loreen som namn samt status som Eurovision-ikon och inte nödvändigtvis på grund av låten i sig. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller om Loreen gaddar in sig i historieböckerna och förlänger Sveriges svit med att endast skicka bidrag på engelska med ytterligare 25 år.