Mellan 2012 och 2017 hade Mac DeMarco några storslaget framgångsrika år med genombrottet 2, efterföljande Salad Days och This Old Dog, samt det fantastiskt sensommarosande minialbumet Another One inklämt däremellan. Det verkar vara en hyfsat vedertagen åsikt bland fansen att något förändrades till det sämre under 2019 med släppet av Here Comes the Cowboy. En enkel efterforskning kan leda en till titelspåret som endast repeterar textraden ’Here comes the cowboy’ om och om igen, över en countrygitarr och rytmsektionens enkelt klickande kantslag. Denna stil är kanske inte som förväntats, eller ens önskats, men en viktig detalj är att DeMarco i ett liveframträdande verkligen ser ut att ha roligt på scen. Vid bättre efterforskning, det vill säga en genomlyssning av hela albumet, är det mest markanta draget på Here Comes the Cowboy att stilen, soundet och låtskriveriet är något simplifierat. Det är inte värre än så, och det kanske kan vara så att albumet är något överkritiserat. ’Macs kreativa existenskris’ beskrevs albumet som av en lyssnare, som spekulerar kring att han kanske har tröttnat på att vara ’the go to goofball indie rock legend’ och inte vill låta fansens felaktiga bild av honom definiera vem han är. Det kan ligga något i påståendet, särskilt med tanke på det nyss släppta albumet som fick efterfölja.

Nu, fyra år senare, fortsätter Mac DeMarco gå sin egen väg genom att släppa Five Easy Hot Dogs, ett album bestående av 14 instrumentala spår inspelade under en roadtrip och namngivna efter platsen där låten spelats in. ”Planen var att börja köra norrut, och inte komma tillbaka till Los Angeles förrän jag var klar med skivan”, meddelar DeMarco i ett utlåtande. Möjligheten att kunna ta sig friheten att göra precis vad man vill måste kännas otroligt frigörande, särskilt om spekulationerna kring Macs ofrivilliga inboxning matchar hans egna känslor, men är det något spännande att lyssna på? Svaret är ett rungande nja. Det kanske kan vara trevligt att höra i bakgrunden, men frågan är om det är mer än så. En till fråga kan ju vara ifall Mac DeMarco bryr sig om vad hans fans tycker vid det här laget. Troligtvis inte.

Det är en utmaning att peka ut individuella höjdpunkter på albumet, eftersom Five Easy Hot Dogs i stort sett följer samma stämning genom hela körtiden. Det kanske till och med är onödigt. Majoriteten av låtarna innehåller Macs plinkande på akustisk gitarr, avskalade trumkomp som högst troligen oftast är programmerade, och retrodoftande syntar som kastas in här och där. Första spåret ”Gualala” ger oss just detta, denna gång med elektronisk klangfärg i det enkla trumkompet och en fallande syntslinga vars torrhet för tankarna till Jean-Jacques Perrey, fransk pionjär av elektronisk musik som under 60-talet också spelade poppiga melodier med smått knäppa syntljud. På nästa spår ”Gualala 2” byts de elektroniska trummorna ut mot enklare rytmer i form av bongos, så pass organiska att de kanske till och med är inspelade, men denna gång sätter sig syntdelarna i baksätet. Dessa små skiftningar i beskrivningarna kan upprepas för ytterligare 12 låtar – ibland finns det inspelad bas, ibland förlitar sig det låga frekvensområdet sig på den akustiska gitarren, ibland låter trummorna organiska, ibland låter synten som en mellotron, ibland är låten mer upptempo, ibland är den lågmäld. I slutändan finns det inte mycket mer att berätta, eftersom låtarna inte tar form som särskilt utforskande. Mac DeMarco verkar bara vilja förmedla stämningar, ’vibes’ om man vill, och för vissa syften kan det absolut passa.

Ett syfte för att skapa musik som just endast är stämningar, är som bekant om man skapar soundtracks för spel eller film – något som är lätt att dra paralleller till med Five Easy Hot Dogs. Speciellt kanske soundtracks för spel. Låtarna visar sig nästan genomgående vara komponerade i en A/B-formel, det vill säga två olika teman som växlar fram och tillbaka några gånger tills låten rundas av. Fördelen är att dessa teman kan växla i bakgrunden i all oändlighet när man har fokus på ett spel, men för en lyssningsupplevelse är det lätt att tröttna efter andra växlingen (tillbaka till första temat). Med detta enkla tillvägagångssättet, skulle det kunna upplevas att det Mac gör på albumet är som ett soundtrack till honom själv; för en självbiografisk film eller ett spel med honom som protagonist. För mitt i allt detta finns det något i majoriteten av musiken som känns väldigt Mac DeMarco, vilket trots allt är imponerande att lyckas med på ett instrumentalt album. Ett genomgående sound är det tonala svajandet, där vissa instrument svänger upp och ner i ett konstant vibrato likt i tidigare skapelser av DeMarco. Det som är den stora skillnaden i sound är hur lite utrymme som finns i produktionen, i princip en total avsaknad av rum och reverb. De glittriga syntarna som frälst succéer som ”Chamber of Reflection” och ”For the First Time”, och tidigare bidragit till att öppna upp Macs sound, är puts väck till förmån för mer organiska syntljud. ”Edmonton” hade till exempel kunnat passa ganska väl in på Another One, med sitt karakteristiska retrosyntljud som hörs ofta på det albumet och som återanvänts till några låtar på Five Easy Hot Dogs, om det hade getts lite mer krut på produktionen. Framförandet av låtarna matchar produktionens rigiditet och känns ibland för rakt och monotont. Vid några tillfällen får vi se glimtar av vad som brukar göra hans musik så tilltalande, till exempel på den mindre stelt framförda ”Vancouver” där personligheten i Macs gitarrspel skiner igenom, men det är inte tillräckligt för att bära albumet.

Det går nog att okontroversiellt konstatera att Five Easy Hot Dogs saknar signifikans i Mac DeMarcos diskografi, och kommer göra det för all framtid. Albumets låga ambition för att utforska nya idéer kan högst ge det en status som ’ganska bra bakgrundsmusik när man diskar’. Men om det bringar glädje till Macs liv att få göra lite som han vill ibland, då kanske albumet är en nödvändig språngbräda för att vi någon gång kommer få höra något lika utmärkande som 2, Salad Days, Another One, eller This Old Dog igen.