Gruppen slösar inte en sekund när första spåret “Rice” börjar sitt hypnotiska dansande. Den distade basen spelar några halkande melodier medan slappa klappar och tunna metaller skramlar rytmiskt i bakgrunden. Låten plockar sakta upp fler och fler element för varje stund som går. Slagverken multipliceras, körer staplas och dansritualen som är Heavy Heavy är i full rullning. Att ha just “Rice” som första inblicken i albumet är ett genidrag från tracklist-gudarna. Direkt blir man träffad av den egensinniga produktionen som under låtens gång slutar i ett vackert sorl av takter, melodier och oljud som invaderar varje del av ens kranium. Låtens mantra blir ‘These hands can heal’ och händerna som producerade detta är definitivt ett medicinskt mirakel.

Albumet håller en rätt intensiv takt med många musikaliska idéer och inspirationer från världens alla hörn. Detta innebär dock inte att det är en pärs att lyssna på. Det är som att kärlek och gemenskap sprayats som ett skyddande lager över albumets mer experimentellt antipatiska musikalitet. Musiken försöker inte skrämma iväg en med noise-passager och kryptiskt nihilistiska texter. Vi erbjuds en hand som inbjudan in i en danscirkel. Detta är inte ett test på lyssnarens tålamod, det är en vänlig utmaning att våga interagera med musiken. “I Saw” behåller det här glättigt trasiga soundet som känns som en blandning av dance-punk och industriell rap med melodiösa inspirationer från två av de tre medlemmarnas afrikanska arv. Även här visar gruppen en mästar-talang i att bygga upp till ett musikaliskt klimax. Bakgrundskörens repeterande av ‘Brush your teeth, wash your face, run away’ i falsett känns som en inbjudan till den bästa aktiviteten någonsin. 

Den här noise- och reverb-dränkta extasen som låtarna ger är verkligen ett under att uppleva första gångerna man hör det. Dock så tappas den magin lite några låtar in. Albumet är inte särskilt långt, det landar på några tighta 32 minuter. Men det känns lite som att den visar sin hand alldeles för tydligt när många av låtarna följer den här “bygga upp till ett klimax”-strukturen. Dopaminet som ges av “Rice” euforiska avslut känns inte lika starkt när samma receptorer försöker kickas igång på sjätte spåret “Shoot Me Down”. Första gången man åker en bergochdalbana är en adrenalinfylld upplevelse där vägen upp är en pirrig nervositet för ruschen nedåt. Efter man åkt samma attraktion några gånger börjar dock uppförsbackarna bara kännas som dötid inför den höga hastigheten ner som är den faktiska upplevelsen man ser fram emot. Sanna mina ord, produktionen blir inte sämre under Heavy Heavys speltid. Den shoegaziga ljudbilden av syntar som skärs igenom av slagverk från människans ursprung är fortfarande imponerande stycken av musik. Men varje gång vi börjar om från noll efter att låten innan slutat på en elva så blir det så tydligt att låtarnas “alltid framåt”-struktur är mindre av en peak och mera en kulle. Det är alltid högljutt och intensivt, men detta kan ibland kännas lite riktningslöst när vissa av albumets spår saknar den “fullträff”-faktorn som de andra har.

Vi går tillbaka till min bergochdalbana-liknelse, det vill säga att överraskningen som är första gången i vagnen tappar sin magi. Dock är det fortfarande en jävla bergochdalbana! Singeln “Geronimo” börjar med försiktiga triphop-trummor. De himmelska syntarna som bygger den melodiska grunden blandas så vackert med de sönderslagna trummorna att det ger mig gåshud i sin skinande och älskande frihet. Historiskt var Geronimo en ledare över apachefolkgruppen bedonkohe och en av de sista frihetskämparna som försökte stoppa den amerikanska kolonialismen under den senare halvan av 1800-talet. Därför blir låten en symbol för bandets försök att inte ge vika för den våldsamt nyliberala kapitalismen som musikindustrin har fallit för. Konstant pressade av behovet att kunna leverera konsumerad konst som kan betala hyran. Men även alltid medvetna om att det inte är vad deras uttryck borde behöva handla om. Låtens refräng bärs av dessa utdragna stavelser som hoppfulla rop efter en kärleksfull frihet, men kontrasteras av skriken i låtens senare halva med repeterande och mer och mer frustrerade ‘GET OFF’-adlibs. Något jag endast kan höra som en vädjan efter att få lämna det konsumistiska hjulet av musikindustrin. 

“Sink or Swim” och “Holy Moly” levererar också dessa intensivt dansanta upplevelser med en önskan på något annat och något bättre i en tid som känns allt mer och mer mörk. ‘Underground but never dark’ blir den här tematiken jag återkommer till. Först när jag läste den meningen tänkte jag på risken att musiken skulle bli onödigt lättsam i ett försök att begå musikalisk eskapism, utan att våga interagera med det man försöker fly ifrån. Heavy Heavy gör den totala motsatsen. Det påminner mig tematiskt om IDLES fantastiska album Joy as an Act of Resistance. Lyckan är inte ett förtryck av mer negativa känslor. Det blir en ifrågasättande reaktion som pekar aggressivt på det musiken försöker låta oss fly ifrån. Lyckan man får inuti Young Fathers danscirkel är en lycka som saknas på utsidan av den. En lycka vi förnekas genom förtryck och klasskillnader. Lyckan i Heavy Heavy är inte en flykt. Det är ett kollektivt unnande att tänka på vad vi hade kunnat ha om världen såg annorlunda ut. Albumet må snubbla ibland på sin egna repetition. Men trion i Young Fathers har levererat ett projekt som är fyllt med stunder av musik som kommer vara med mig året ut.