The Last Dinner Party: Prelude To Ecstasy

Skivbolag: Island Records

Utgivningsdatum: 2 februari 2024

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. The Last Dinner Party har bara efter drygt ett år sedan deras första singel släpptes påkallat stor uppmärksamhet med en karriärmässig rivstart.

Som en blixt från klar himmel har denna brittiska rock-kvintett slagit ner på den stora musikscenen. Deras upplevda raketkarriär är fascinerande och hos många har den stuckit i ögonen där de av vissa fått den fula stämpeln som “industry plants”. Detta är ett begrepp som används för att beskriva artister som inte blivit stora på sina egna meriter utan snarare byggt sin karriär genom redan existerande rikedomar och kontakter. Medlemmarna i The Last Dinner Party är dock inga “nepo-babies” och själva förnekar de denna löjliga stämpel utan attribuerar sin framgång till tur, att ta sina chanser och intresseväckande musik, såklart.

Det går inte att förneka att bandets karriär har haft en imponerande start då de under sina första år varit förband till The Rolling Stones, spelat flera stora musikfestivaler och haft utsålda USA- och europaturnéer innan de ens släppt sitt debutalbum. Deras första singel “Nothing Matters” släpptes i april 2023 och var det pulveriserande startskottet för ett 100-meters race mot framgång. Det var ett smakprov på bandet som visade musikalisk skicklighet, medryckande texter och teatralisk dramatik, något som bara förstärktes av de uppföljande fyra singlarna som hann släppas innan albumet kom i februari. Det är lätt att förstå varför The Last Dinner Party fångade mycket uppmärksamhet,det de presenterar är inte direkt lågmält eller subtilt. Med korsetter, brynjor, galaklänningar och accessoarer i silver och guld ser de ut som att de skulle kunna headline:a rockfestivaler redan på viktoriansk tid. Detta speglas också i musiken som innehåller eldiga gitarrsolon, dramatisk körsång som hämtat ur en rock-opera och klassiska arrangemang. Lägg på teman av kärlek, religion och könsroller på toppen och du har något som håller dig upptagen i cirka 40 minuter.

Albumet introduceras med en instrumental prelude i form av ett sofistikerat stycke arrangerat av bandets keyboardist Aurora Nishevci. Stycket har samma titel som albumet, “Prelude To Ecstasy”, vilket man kan tycka är kaxigt om man ska tolka den bokstavligt. Detta stycke leder oss in till låten “Burn Alive” som är en mörk och mystisk kombination av synt från en sci-fi-film från 80-talet och skalor av stråkar från “Night on Bald Mountain” av Musorgskij. “Caesar on a TV Screen” som var en av singlarna som släpptes inför releasen är någorlunda muntrare och väldigt händelserik. Under knappt fyra minuter känns det som att bandet försöker klämma in så många tempoförändringar de kan. Det är en kavalkad av olika stämningar men bibehållen är dramatiken. Individuellt funkar samtliga delar och det blir verkligen inte tråkigt, men kanske finns det risk för whiplash-känsla?

Förväntningar och könsroller behandlas på “The Femenine Urge”. Längtan i detta fallet, verkar vara att behandla såren hos den tidigare generationen genom att inte acceptera de normer som varit rådande och hindra dem från att spridas vidare ned i ledet av generationer. Även denna låt har sina tempoförändringar och ombyten men är betydligt mer straight forward. Successivt dras tempot ner på de efterföljande “On Your Side” och “Beautiful Boy”.

Det ligger nära till hands att se albumet som en föreställning. Gör man det upplevs “Gjuha” som introduktionen till den andra akten. Den är framförd på albanska av Nishevci och handlar ironiskt nog om att tappa sin kultur genom att inte kunna sitt eget modersmål. Det är ett kort stycke som, om inget annat, bevisar att bandet inte direkt är rädda för att inkludera allt som de har lust för men som också är en mycket bra övergång till “Sinner”. Tillsammans med “My Lady of Mercy” är det de två låtarna som utan tvekan bäst hade platsat i en rock-opera med sina religiöst anspelande texter och effektivt nyttjande av körsång men framförallt den ständigt närvarande dramatiken. “Portrait of a Dead Girl” hamnar därför i en jobbig position mellan albumets mest actionfyllda låt och den största hiten. Låten innehåller inga större märkbara brister men blir mest en transportsträcka. “Nothing Matters” blåser liv i kalaset igen och är uppenbart det låt som är mest straight forward på hela albumet med verser som bjuder in och en refräng som är väldigt skriksjungvänlig. En fenomenal bridge, ett gitarrsolo på det och en sista refräng där bandet tar i från tårna och det är väldigt lätt att se varför just detta blev bandets antändning. Det är dock kanske den låt där bandet skruvar ner det teatrala en aning. I kontrast med de övriga låtarna framstår “Nothing Matters” helt klart som den mest kommersiellt gångbara singeln.

“Mirror” är sedan ett långt självreflekterande stycke som avslutas med liknande instrumentala arrangemang som inledde hela albumet och knyter på så sätt ihop säcken för denna debutföreställning. Rosor kastas och ridån dras igen.

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Albumet är mycket…ja albumet är definitionen av “mycket”. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. Detta kan medföra någon sorts överexponering av intryck och en soppa som har på tok för många olika ingredienser men i det stora hela är “Prelude to Ecstasy” en trivsam lyssningsupplevelse. Det finns en eller två låtar som inte riktigt fastnar som de andra och ibland slängs man mellan två helt olika stämningar i en och samma låt men trots detta lyckas de hålla ihop albumet utan att det blir för spretigt. Kanske kan det bero på att oavsett vad bandet väljer att göra går de in med samma ambition, att vara dramatiska och verkligen satsa i varje delmoment. Denna ambition tillsammans med klämmiga melodier och karismatiska låttexter skapar även väldigt bra förutsättningar för att underhålla en live-publik och bygga upp ett hängivet följe. Det är som sagt inte så svårt att förstå varför musiken väckt sådant intresse så pass snabbt.

Det ska bli intressant att se vad fortsättningen blir för bandet. Med en sådan maximalistisk approach och en inställning om att säga ja till det mesta så kan det helt klart leda vart som helst. Frågan är om de lyckas få till en uppföljare till Prelude to Ecstasy eller om det är en helt annan föreställning med nya teman, ny rekvisita och andra kostymer.

Betyg: 7,2

Frida: 6,5
Oscar: 7,5
Erik W: 7,5

The Last Dinner Party: Prelude To Ecstasy Läs mer »

100 gecs: 10000 gecs

Albumrecensioner / Oscar Niles

Skivbolag: Dog Show & Atlantic

Utgivningsdatum: 17 mars 2023

Få band förkroppsligar hur det kändes att växa upp på internet under sena 2000 talet på samma sätt som 100 gecs. Efter bandets kritiskt hyllade första släpp i 2019 är de nu tillbaka med ett nytt set av bangers. Bandet arbetar sig igenom allt från ska, till pop punk till nu metal på sin musikaliska resa genom musiken som fyllde alternativa tonåringars mp3-spelare när internetet fortfarande var i sin vilda västern fas.

Albumets första låt “Dumbest Girl Alive” startar med THX ljudeffekten som abrupt avbryts av ett antal pistolskott. En elektrisk gitarr spelar ett tungt rockriff med ett beat bakom sig som är sjukt förvrängt och crunchy. För andra band hade dessa delar räckt för en hel sång men i nästa minut klarar Laura Les och Dylan Brady att blanda in hardstyle, trap, en akustisk version av gitarriffet och sedan återgå till var de började utan att tappa låtens essens.

Nästa höjdpunkt kommer direkt med låt två: “757”. En hyperpop banger med en fantastisk beat switch som använder sig av en sample från en Star Wars laserpistol. Detta är ett av många ställen i albumet där 100 gecs väldigt direkt tar ljudeffekter från populärmedia och musik.

“Hollywood baby” är en till rock-inspirerad dänga. Med en fantastisk pop punk hook där pitchshiften och autotunen på Dylan Bradys röst får den att likna den nasala klangen av banden som närmast verkar ha inspirerat låten. Små produktionsdetaljer som den här leder till att 100 gecs musik framkallar kärnan av genrerna och tiden de inspireras av. Man får känslan av att de har en djup förståelse för vad som utgör sounden de utforskar.

100 gecs sound är dränkt i självironi och humor. Alla låtar har en lekfull karaktär men på vissa är det mer i fokus än på andra, ibland till sin egen nackdel. “Frog On The Floor” öppnar portarna helt för denna barnsliga glädje och är en av två låtar som utgör albumets obligatoriska ska portion. Låten går dock inte helt hem och svänger lite för långt in i att vara en skämtlåt för att ha en bestående effekt.

Dessutom leker 100 gecs lite med elden i det här albumet. De tar stark inspiration av genrer som inte helt har lämnat cringe-fasen av tidens gång, men deras kunskap om produktion, melodiska hooks och djup kärlek för musiken de lånar inslag från leder till att de klarar sig utan att bli brända. 10 000 gecs har sina moment där allting kommer samman på ett sätt som får en att se både tillbaka och fram i tiden på samma gång, medan det i andra stunder kan kännas lite för oseriöst. En sak är plattan dock aldrig: tråkig.

100 gecs: 10000 gecs Läs mer »

Sufjan Stevens: Javelin

Albumrecensioner / Erik Widell

Skivbolag: Asthmatic Kitty

Utgivningsatum: 6 oktober 2023

Man skulle kunna säga att Javelin är Sufjan när han agerar eklektiskt utifrån sin egen katalog. Trots att albumomslaget förstärker bilden av något klippt och klistrat så är det som vanligt istället originellt och organiskt.

Den mångsidiga och flitiga singer-songwritern Sufjan Stevens släppte i oktober sitt 10:e studioalbum. Ett album som lovade mycket med sina singlar men som också omgärdades av personligt drama. Sufjan diagnostiserades med den neurologiska sjukdomen Guillan Barrés syndrom, nyheter som offentliggjordes på Sufjans tumblr-sida kort inpå albumets releasedatum. Artisten beskriver hur han vaknade upp utan känsel i ben eller armar och blev skjutsad till sjukhuset av sin bror där han fick sin diagnos och behandlades för att sjukdomen inte skulle spridas till hjärtat, lungorna eller hjärnan. Behandlingen var lyckad och Sufjan rapporterade efteråt att han skulle fokusera på rehabilitering för att återfå rörelseförmågan vilket kräver mycket tid, tålamod och arbete men med gott mod står artisten fast vid att han ämnar att överkomma detta abrupta bakslag.

Den personliga motgång som sjukdomen innebär är dock inte något som han berör i sitt nya album. Det är en helt annan, mycket tråkig händelse som behandlas och inspirerar till musiken på Javelin, nämligen bortgången av Sufjans partner Evans Richardson.

Sufjan är inte en främling till att experimentera med koncept, teman eller sound, vare sig det handlar om att påbörja en ofullständig albumserie relaterat till amerikanska stater, filminspirerade indie-kollaborationer eller elektroniskt tyngda personliga opus. Det som gör Sufjan speciell är att alla dessa ambitiösa åtaganden allt som oftast resulterar i väldigt gedigna och konstnärligt fulländade projekt. Allt han rör blir inte till guld men det finns ofta en god anledning till att vara uppmärksam när Sufjan presenterar något nytt.

Sufjans diskografi innehåller musikaliska exkursioner men återkommande är stapelverk med personliga eller självbiografiska teman och Javelin kan verkligen ses som ett av de sistnämnda. Instrumentellt och musikaliskt kan man höra många element som varit kännetecknande för tidigare album i Sufjans karriär. Vi kan höra akustiska passager som inleder många av låtarna tillsammans med körinslag á la Illinois men vi får också höra mer elektronisk instrumentation, något han lekte med på Age of Adz. Tematiskt och sångmässigt påminner albumet om något vi kunde höra på Carrie & Lowell. Man skulle kunna säga att Javelin är Sufjan när han agerar eklektiskt utifrån sin egen katalog. Trots att albumomslaget förstärker bilden av något klippt och klistrat så är det som vanligt istället originellt och organiskt.

Nästan alla låtar på Javelin utvecklas på samma sätt: först en lugn introduktion med akustisk instrumentation till Sufjans viskande sång som sedan ackompanjeras med körsång vilket ökar intensiteten och ger mer liv. Sedan avslutas det hela med ett elektroniskt och nästan industriellt crescendo. Var de olika brytpunkterna kommer varierar dock, på albumets öppningslåt “Goodbye Evergreen” sker utvecklingen väldigt snabbt och redan efter en minut har de elektroniska elementen inkorporerats och det låter som att vi befinner oss i en fabrik som tillverkar sentimentala avsked. På albumets andra låt, “A Running Start”, släpps vi inte in i tomteverkstaden förrän i den sista minuten. Det är egentligen bara låtarna “Javelin (To Have And To Hold)” samt “There’s A World” som frångår receptet. Även om låtarna på “Javelin” innehåller mycket värme kan man som lyssnare ändå uppleva en vintrig stämning i hur de faktiskt låter.

Återigen bevisar Sufjan vilken skicklig lyriker han är där han med ett väldigt evokativt språk förmedlar sina känslor inför att ha förlorat någon han älskar. Han går igenom det mesta som berör sorge-processen, han tar farväl, han återbesöker kärlekens tidiga stadie, han vältrar sig i sin ängslighet över att inte bli älskad igen och han går igenom vad han kunde gjort annorlunda. Även om albumet är dedikerat till någon annan så visar Sufjan även ett stort prov på självreflektion. Vid flertalet tillfällen tar han upp sina egna känslors potential till att överflöda och därför bli destruktiva, i alla fall enligt honom själv. Ett förhållande kommer inte utan sina dalar och den friktion som uppstår när man säger saker som man kanske inte menar är något som behandlas på albumet. Det tydligaste exemplet på detta hör vi på titelspåret “Javelin (To Have And To Hold)” där Sufjan låter ett spjut vara en metafor för ett sårande ord eller handling som han av misstag kastar men nätt och jämnt missar sin partner med.

Väldigt vanligt förekommande är referenser till religiösa teman och hans kristna uppväxt skiner verkligen igenom. Att kunna vända sig till sin tro i svåra tider för att finna tröst är något som väldigt tydligt varit användbart för Sufjan i sin egen sorg men också i låtskrivandet. Språket är oavsett inspirationskällan väldigt tankeväckande och stundtals poetiskt.

Albumets klimax får vi på låten “Shit Talk” som är den klart längsta låten på 8 minuter och 31 sekunder. Låten byggs upp enligt receptet och har fantastisk komposition och dramaturgi. Sufjans röst är nästan på den känslomässiga bristningsgränsen när han sjunger “Hold me tightly / lest I fall”och sen sammanfaller alla instrument med sång av både Sufjan och kören i bakgrunden. En total urladdning som avslutas med kvarvarande ambiance som varar i hela två minuter. Detta hade kunnat vara ett rätt emotionellt passande avslut på albumet men istället får vi ett mer positivt avslut i form av “There’s A World”. Kanske kan detta ses som väldigt symboliskt för Sufjan och inte minst nu i en tid där han behöver kunna vara positiv för att behålla sin personliga hälsa.

Sufjan har återigen lyckats med att kombinera välkomponerad och gripande musik med imponerande författarskap. Det är inte första gången och jag hoppas verkligen inte att det blir den sista heller. Det är givetvis inte så att jag önskar mer misär i Sufjans liv men man kan vara säker på att det leder till bra musik. Låt oss hoppas att hans nästa musikaliska experiment får kretsa kring något positivt.

Betyg: 8,5

Erik Å: 8,5
Oscar: 8,5
Erik W: 8,5

Sufjan Stevens: Javelin Läs mer »

Kali Uchis: Red Moon In Venus

Albumrecensioner / Frida Helander

Skivbolag: Geffen Records

Utgivningsdatum: 3 mars 2023

Med sin utomordentligt skickliga förmåga att använda rösten som ett instrument skapar Kali Uchis ett funkigt, stämningsfullt och aningen sensuellt R&B-album. Red Moon in Venus fångar även den kritiske lyssnaren och bjuder på somriga-vibes om kärlek.

Kali har en otrolig förmåga att använda sin röst som ett instrument. Sällan hör vi en sångerska med sådan skicklighet i framförandet. Kali släppte sitt debutalbum Isolation 2014 och har, med sitt senaste släpp, tre studioalbum i ryggen. Hon har även hörts som feature på otaliga låtar och karriären har gått stabilt uppåt för R&B stjärnan som numera har en given plats på musikscenen. Kali med rötterna i Colombia och USA blandar fritt spanska och engelska. På Red Moon in Venus, som är hennes tredje album, är majoriteten av låtarna på engelska till skillnad från det föregående albumet Sin Miedo (del Amor y Otros Deminios) ∞ som är på spanska. Red Moon in Venus är ett R&B-album i all sin prakt, men med sin tighta produktion och somriga stämning är det lättillgängligt även för den som vanligtvis inte lyssnar på genren.

Albumet är inte bara tight i produktionen utan även i konceptet och sitt uttryck. Kali har en förmåga att sjunga ut sina känslor och när vi lyssnar igenom albumet följer vi även med på en resa genom kärleken. Det bjuds på ett kärleksalbum som visar upp det breda spann av uttryck som kärlek kan ta sig. Kali behärskar sin röst på ett imponerade sätt i såväl höga som låga tonlägen och tar liksom lyssnaren i handen med sin trygga närvaro. Under resans gång omsveps vi av kärlekens alla känslor. Från att den är fullkomligt överväldigande och vacker, på gränsen till besatthet, aningen syrlig och bitter, till uppgivenheten i insikten att leva utan den där personen såväl som kontrasten till det i att vi faktiskt förtjänar mer än vad den relationen gav oss. I albumet som helhet görs en skicklig avvägning där vi gungas in i lugn och mjuka toner blandat med energi och beats som får oss att vilja dansa. Allt detta sätter utan minsta tvekan albumets prägel och framtoning.

I albumets inledning skapar “in My Garden…” som prelude en känsla av plats och miljö. Precis som spårtiteln indikerar bjuds vi mycket riktigt på en trädgård full av fågelkvitter. Det är nästan att man känner den varma sommarsolen och när syntarna övergår i ”I Wish you Roses” är det som att denna “sommarmålning” Kali målar upp runt oss kommer allt närmare.

I början av albumet är det just den kärlek som vi ofta känner tidigt i relationen som får ta plats. Den starka förälskelsen när vi bara inte kan tänka på något annat i “Worth the Wait” med Omar Apollo där Kali sjunger “I want to be around you every day/ This feeling in my body’s not the same”. I takt med sin smöriga variant av R&B i “Love between…” förstår vi att känslorna kryper sig på. Refrängen är dessutom en interpolation från The Tempress låt “Love… Can be so wonderful” men som bisexuell utelämnade Kali kön från texten och gav den en modern touch. Lite mer pepp får vi när kärlekens lyckorus och glädje översköljer oss i “Fantasy” med Don Toliver.

Hon låter dessutom den bitterhet som kan infinna sig efter ett dåligt uppbrott blandas ut med självsäkerhet i texterna “karma is out to get you” och “it’s not too late to admit you love me”. Sist men inte minst gör sig givetvis känslan av hjärtekross sig påmind i den smärtsamma refrängen i “Blue”, “’Cause what’s the point of all the pretty things in the world if I don’t have you?/ Yeah, there’s no point of much anything in the world if I don’t have you”. Det finns mycket att säga om känslornas plats i albumet men det klassiska kärlekstemat är hursomhelst väl presenterat tillsammans med en twist som gör albumet spännande från början till slut.

Albumet varierar i sin musikaliska ansats. Vi får mjuk avskalad R&B på låtar som “Como te quiero” och “Hasta Cuando” där Kalis röst är det som tar plats i kompositionen, lika självklart som ett gitarrsolo. Vi får också höra inslag av andra genrer som 60-tals japansk citypop i “Endlessly” med sitt funkiga groove och mer hiphop- inspirerade toner i “Fantasy”. Som vi hört tidigare fortsätter Kali sjunga på både spanska och engelska, och det är knappt så att det märks att hon byter mellan de två språken i en och samma låttext. Det allra mest slående är just känslorna och närvaron hon levererar och den trygga och stabila sången fyller i alla fall mig med styrka! I avslutningslåten “Happy Now” får vi den där lätta popkänslan som behövs efter en sådan känslomässig resa och vi kan dansa vidare i sommarnatten.

Allt är tight producerat och inte minst välpaketerat. De vulgära texterna som ofta är karakteristiska för genren är bitvis fyndiga men blir ibland aningen generiska. Med albumets få men starka features är det dessutom synd att de inte tar mer plats. Venus är det grekiska namnet för Afrodite som bekant står för sensualitet. Att det uppstår en blodmåne (Red moon), eller röd måne som det också kallas, är ett ytterst sällsynt astrologiskt fenomen. Mycket riktigt finns det något över albumet som ger en “dark feminine vibe”. Det är romantiskt och självsäkert med en släng av obryddhet. Intimt och lekfullt förmedlar hon att hon vet sitt eget värde och ber inte om ursäkt för vad hon förtjänar.

Betyg: 8,0

Erik Å: 8
Lovike: 7,5
Elin: 8
Frida: 8,5

Kali Uchis: Red Moon In Venus Läs mer »

Jessie Ware: That! Feels Good!

Albumrecensioner / Erik Widell

‎

7.5

7.0

9.0

6.0

6.5

7.2

av 10

‎

Skivbolag: EMI Records

Utgivningsdatum: 28 april 2023

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv

När Jessie Ware släppte “What’s Your Pleasure?” 2020 lyckades hon inte bara med en revival av disco utan även en revival av hennes egna karriär. Albumet visade prov på låtar som var väldigt intima och sensuella men till stor del också väldigt dansvänliga. Albumet fick mycket bra respons vilket bidrog till att Jessie valde att fortsätta på samma spår och nästa hållplats på denna discoresa har vi här i form av “That! Feels Good!”. Det krävs inte mycket detektivarbete för att förstå att “That! Feels Good!” är en spirituell uppföljare till “What’s Your Pleasure?”, det räcker egentligen bara att jämföra albumtitlarna. Medan “What’s Your Pleasure?” försiktigt ställer frågan vad som får dig att gå igång så gör detta nya album det väldigt tydligt för oss att vad det än är så känns det väldigt bra. Denna kontrast återspeglar sig även väldigt effektivt i låtarna eftersom instrumentationen på albumen är mer storslagen och “in your face” samtidigt som att texterna möjligtvis är ännu mer utmanande.

Med ett stönande välkomnas vi in till detta album på den självtitulerade öppnaren vilket gör det väldigt klart att Jessie inte tänker avstå från att ta för sig. Låten ackompanjeras av en funkig basgång och kan egentligen summeras i en rad, “Pleasure is a right!”, något som även skulle kunna funka som ett mantra för hela albumet. Låten är väldigt cheeky och beroende på hur denna fräckheten tas emot av lyssnaren kan detta påverka upplevelsen framöver under albumet. Om du köper in dig på stämningen som säljs in här har du en lite lättare åktur än om du går in med försiktighet.

Efter det följer de två första singlarna från albumet “Free Yourself” och “Pearls”. Den förstnämnda släpptes ett helt år innan albumet kom och lämnade ett smakprov på vad som kunde erbjudas. De dunkande pianoackorden som spelas av inte så lätta händer driver låten framåt och vad som erbjuds är en riktig power-anthem. Låten skriker självförtroende och här märks det även att Jessie arbetat flitigt med lager av sång i form av sin egen röst. Man kan verkligen höra refrängen eka från högtalarna på cirkelgympapassen framöver. Även “Pearls” osar självförtroende men på ett mer sofistikerat sätt. Det är lätt att känna sig underklädd om man inte har sin finaste boa eller glittrigaste galaklänning på sig när man hör denna låt. Dock så uppmanar låten oss att släppa taget och skaka tills pärlorna lossnar vilket innebär att plagg som underlättar rörligheten är att föredra.

Efter “Pearls” sänker Jessie tempot med den sensuella “Hello Love” där hon verkar bli besökt av en gammal romans. Låten är en perfekt tematisk övergång till nästa låt där Jessie vill börja om på nytt, vilket är ganska tydligt med tanke på låtens titel “Begin Again”. “Hello Love är dock inte bara en bra tematisk övergång utan även en välbehövd paus och stämningssättare, för även om “Begin Again” inte har högst tempo så är låten en sorts klimax. Det är albumets största låt och då menar jag inte i kvantitet, även om låten råkar vara längst på albumet, utan jag tänker på den enorma skala och dramatik som omger den. Sången är passionerad och dramatisk, kören likaså och blåsorkestern omfamnar alltihop till väldigt dansvänliga sambarytmer.

Efter det glider vi över i “Beautiful People” som rent instrumentalt följer samma tema men som återgår till samma cheekyness som vi fick erfara i början. Samma kan sägas om de två följande låtarna “Freak Me Now” och “Shake The Bottle”. Den förstnämnda är albumets andra låt som börjar med stånkande och stönande vilket säger lite om albumets röda tråd. Låten känns väldigt retro och kommer att sätta sprätt på vilket dansgolv som helst. “Shake The Bottle” är albumets alla fräckheter, sexuella innuendos och kindrodnande instrumentation i ett koncentrat. Om detta är något som får dig att gå igång så är låten en härlig liten upplevelse men jag kan också se detta vara lite väl mycket för många.

“Lightning” är albumets utstickare där vi istället får något som påminner om RnB, en stabil insats men kanske något som skulle passa bättre på något av Jessies tidigare album. “These Lips” är en ganska lågmäld avslutning på hela albumet.

“That! Feels Good!” följer i “What’s Your Pleasure?”:s fotspår och innehåller många extremt välproducerade discopop-låtar som inte bara återupplivar genren utan även hyllar den. Denna gång med mer organisk instrumentation i form av blåsorkestrar och lite mer traditionellt slagverk såväl som flitigt användande av lager av sång. Dessutom inkorporeras samba och latinamerikanska toner på ett väldigt effektivt sätt. Albumet är inte lika lågmält utan blåser verkligen på men upplevs också vara lite mer “in your face”. Ibland kanske det är lite för mycket helt enkelt. Det finns ingen anledning att tro att den lättsamma och lekfulla attityden inte är avsiktlig men den kan också bidra till någon sorts överstimulans som kan påverka hur mycket man njuter av musiken ibland.

När allt är sagt och gjort så har vi ett verk som fungerar som en bra uppföljare till “What’s Your Pleasure?” men här har vi också albumets akilleshäl, det känns nämligen bara som en uppföljare. Albumet är väldigt energirikt och betydligt mer lättsamt än “What’s You Pleasure?” vilket kanske gör det mer lättillgängligt men innebär också att det finns delar som inte känns lika spännande. Du kan absolut dansa och skaka loss till “That! Feels Good!” lika mycket som du kunde till föregångaren, om inte mer rent ut sagt, men albumet är inte riktigt lika intimt och personligt. Med detta sagt så misslyckas Jessie verkligen inte med att vara personlig över huvud taget. Texterna, cheeky och allmänt feelgood som de är, innehåller även referenser till hennes egna liv som i de flesta fall är utgångspunkten. Visst uppmanar hon oss att skaka loss så att pärlorna faller av på “Pearls” men innan detta påminner hon oss också om vem hon är, “I’m so nine to five, I’m a lady I’m a lover, a freak and a mother / Walking on the line, it’s my human nature I crave a little danger”. När jag lyssnar på detta finns det en liten del i mig som önskar att jag vore en singelmamma för att kunna ta till mig budskapet och utvinna låtens fullständiga frigörelsekapacitet.

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv. Frågan är om gnistan är kvar eller om Jessie väljer att gå i en annan riktning nästa gång. Oavsett vad hon väljer att göra så lämnar hon två stabila verk i genren disco bakom sig och det tackar jag henne för.

Jessie Ware: That! Feels Good! Läs mer »

RAYE: My 21st Century Blues

Albumrecensioner / Frida Helander

‎

8.0

7.5

6.0

5.0

1.5

5.6

av 10

‎

Skivbolag: Human Re Sources

Utgivningsdatum: 3 februari 2023

Den brittiska sångerskan RAYEs sjuåriga väntan på att släppa sitt debutalbum My 21st Century Blues siktar högt bland trädtopparna, men fastnar någonstans i gränslandet mellan att skriva personliga låtar och att skapa välproducerade hits.

RAYE, eller Rachel Keen som hon annars heter, har varit i musikbranschen länge. Som låtskrivare har hon varit med och skrivit låtar till bland annat Beyoncé, Little Mix och Madison Beer. Kanske har du hört hennes sångröst på bland annat Charli XCX låt “Dreamer”, med Mabel på “Cigarettes” eller på Kojo Funds “Check”. RAYE hade tidigare kontrakt med ett skivbolag som pushade henne att göra och skriva musik för allt och alla. Nu går hon sin egen väg och är inte längre en ”polite pop star”, som hon själv uttrycker det. För att få ut sin musik har hon denna gång gått samman med Human Re Sources. I oktober 2022 släppte RAYE sin första egna singel, “Escapism”, gästad av 070 Shake, som nu landat på detta album. Singeln fick stort genomslag på sociala medier och ledde även till en första plats på den brittiska topplistan.

Albumet inleds med en presentation där RAYE välkomnas upp på scen över pianospel och blygsamma applåder. Av stämningen att döma känns det som att vi befinner oss på en liten jazzklubb på en bakgata någonstans. Övergången till första låten sker sömlöst när RAYE tar vid på “Oscar Winning Tears”, som hon inleder genom att presentera sig själv: “Hello, it’s Raye here, please get nice and comfortable and lock your phones / Because the story is about to begin”. På samma sätt som den inledande presentationen, avslutas albumet med ett ‘tack’ för att vi lyssnat.

Låtarna är fyllda av medryckande trummor, ljudeffekter och ad-libs. “Black Mascara” går i en riktning inspirerad av house och elektronisk dansmusik med framträdande syntar. Ett mer hiphopinfluerat sound med snudd på “rap singing” hör vi i “Hard Out Here” där ljudbilden blandas ut med stråkar i bryggorna, och “Escapism” med sina genomträngande trummor och ackompanjerande pianospel. Men albumet har också en annan karaktär med mer framträdande blås- och stråkinstrument där vi hör inslag av blues, jazz och R&B. På “Oscar Winning Tears” hör vi kraftfull balladsång över tunga trummor, “The Thrill is Gone” påminner om ett bluesframträdande under 60- eller 70-talet med uppfriskande tempoväxlingar, medan det i “Worth It” blir mer funkig R&B med spår av jazz. Texterna är fullproppade med starka budskap som varierar mellan allt från att vara kvinna i musikbranschen, breakup-ångest, beroenden, sexuellt utnyttjande, kroppshets och klimatångest. Alla är ämnen som berör och präglar allas vår samtid. RAYE sjunger rader som “All the white men CEOs, f**k your privilege / Get your pink chubby hands of my mouth, f**k you think this is?” och “Sweet, sweet Mary Jane, yeah / And codeine can kill any pain”. Trots albumets intima inledning, som dessvärre känns lite väl konstlat, de fullspäckade ljudspåren och de budskapstunga texterna når albumet bara halvvägs fram.

I sina texter visar RAYE både på sårbarhet, livserfarenhet och feministisk pepp. Men även om texterna är personliga händer det något på vägen i artikulationen, framförandet av sången, och till sist produktionen, där vi lämnas märkligt och nästan lite förvirrande oberörda. Med en så stark bakgrundshistoria av vad som borde, och skulle kunna levereras på ett unikt och träffsäkert sätt, drunknar konstnärskapet i överproducerad autotune som urholkar närvaron och mänskligheten från den uppenbart sångmässigt kapabla RAYE. Det vi inledningsvis tror ska bli en intim showbiz-upplevelse visar sig inte alls vara en personlig live-tillställning på en liten klubb någonstans i Soho. Det känns nästan som att RAYE både vill förmedla ett personligt album och samtidigt få till de karaktärsdrag som gör en hitlåt, men istället blir det varken eller och faller därför, tyvärr, ganska platt. Vi saknar en genomskinlighet och autencitet som låter henne sticka ut från mängden av R&B- och popartister. Efter att ha lyssnat igenom hela albumet undrar vi, tråkigt nog, fortfarande vem RAYE är.

Uppvuxen i södra London tar hon med sig sitt brittiska uttal när hon sjunger sina förhållandevis vulgära texter och blandar brittisk slang med en touch av överklass. Sammantaget förmedlas en ganska suddig bild av vem hon är. RAYE beskriver albumet som en kombination av fragment från de senaste sju åren av hennes liv. Efter att inte kunnat släppa och skriva musik på det sätt som hon själv velat beskriver hon albumet som ett album “utan ljudmässig kontinuitet där hon inte håller tillbaka”. Kontrasterna märks och kanske gör dessa ibland det lite spretigt med vart albumet är på väg, kanske är det just detta som påverkar upplevelsen av henne som artist? Trots variationen i låtarnas karaktär och komposition känns nästan den hårda produktionen som ett sätt att jämna över kontrasterna och få albumet att trots allt upplevas som en helhet.

Kort sagt kan vi konstatera att vi hade önskat en mer unik stämpel som bara RAYE kan sätta. För att vara ett “skivbolagskritiskt” albumsläpp låter albumet förvånansvärt skivbolagsproducerat. Med det sagt, det märks att detta är en artist med mycket potential, alla bitar finns där, och det blir spännande att se vad hon tar sig för i sin framtida musik.

RAYE: My 21st Century Blues Läs mer »

Gorillaz: Cracker Island

Albumrecensioner / Roberto Sidén Cruz

‎

7.5

7.0

6.5

6.0

5.5

5.0

6.5

av 10

‎

Skivbolag: Parlophone

Utgivningsdatum: 24 februari 2023

Det virtuella bandet Gorillaz tar oss på en solig resa med sekten på Cracker Island på deras åttonde album. Trots öns vackraste vyer känns det dock ibland som mindre av en spirituell räddning och mer som ännu en falsk profet.

För någon född på slutet av 90-talet så känns Gorillaz genreblandande existens i musikvärlden som en självklarhet som funnits där lika länge som solen varit i himlen. “Clint Eastwood”:s triphop-trans om solsken i fickan. “Feel Good Inc.” med sin IKONISKA basslinga. “On Melancholy Hill” som levererar en lite wonky tappning av den bubbligaste syntpopen. Detta är bara några av låtarna som vi växt upp med som visar att Gorillaz knappast behöver hävda sig som riktigt talangfulla musiker och underbarn i att smälta ihop genrer till en helhet som är större än sina delar.

Det första spåret på albumet med samma namn levererar den renaste essensen av vad som gör Gorillaz till ett så jävla fett band. ‘On Cracker Island it was born’ hävdar sångaren 2D i albumets första rad, och alla öar som föder den här typen av låtar är öar jag måste åka till. Låten börjar på ett sätt som kanske inte låter så speciellt gripande. En simpel kombo av träblock, trummor och en sågtandad synt som rösten bakom 2D, Damon Albarn, styltigt flyter igenom med lite abstrakta beskrivningar på öns uppkomst. Den sanna smällen i den här låten levereras när refrängen slår in för första gången. Man blir välkomnad med en funk-inspirerad syntpopdänga som smattrar med perkussion och syntar från alla håll, men med en specifik highlight. Låten gästas av Thundercat som är lika mycket av en karaktär som han är en fantastisk basist, och han snålar inte med smutsiga grooves och tokiga slingor. Det är detta som gör låten, i min åsikt, till den optimala versionen av varför Gorillaz kan vara ett så sjukt bra band: när de väljer några av de mest karaktärstarka och egensinniga samtida musikerna för att bearbeta deras sound och fläta ihop det med bandets syntiga rockestetik.

Albumet fortsätter med stadiga steg efter rivstarten in i låten “Oil” med en väldigt efterlängtad feature från ingen annan än drottningen av hjärtekrossande folkrock, Stevie Nicks. Det är något väldigt fascinerande i att höra den här musiklegendaren på ett mer modernt och uppdaterat sound. När harmonierna mellan Nicks åldrade och raspiga röst kombinerad med Albarns lite charmigt amatöriga sång blir det rejäla stunder av musikalisk skönhet. Dock, om jag ska vara ärlig, blev jag lite hungrig på att ha hört en egen vers eller dylikt från Nicks. Låten känns inte riktigt som ett uttänkt samarbete mellan två legendarer i musikvärlden, men även om resultatet inte blev det bästa det kunde varit så är det ändå jävligt bra.

Efter de två första stegen som byggt upp en viss förväntan av kvaliteten som albumet har så blir det tredje spåret lite av en besvikelse. Låten “The Tired Influencer” är som en varningsmarkör för albumets största brister. Det vill säga att musikerna bakom Gorillaz ibland inte är i så nära kontakt med popkulturen som de kanske tror, och ibland så är det som att den nytänkande delen av deras musik bara helt saknas. Låten är en väldigt by-the-numbers syntpoplåt. Den består av ungefär alla de vanligaste beståndsdelarna från den genren. Tyvärr får det bandet att verka mindre som innovatörer i musikvärlden och mer som ett gäng 50-åringar som försöker göra det ‘kidsen diggar’. Den väldigt ytliga ‘visste ni att sociala medier ibland kan vara dåligt’-analysen gör inte saken bättre heller. De här problemen framkommer även extra tydligt i sträckan som är låtarna “Baby Queen”, “Tarantula” och “Tormenta”. Låtarna glöms bort sekunden de slutar eftersom det knappt finns något intressant att få ut av dem. Energin är inte där, det finns inga beatswitches eller ackordföljder som får en att haja till och det finns inga märkvärdiga textrader. Dessutom, som ett Bad Bunny-fan blev jag personligen extra besviken på “Tormenta”. Det som har gjort Bad Bunny till en av världens största artister är just hur han leker med den genre han kan utan och innan. Hans låtar blir därmed färgglada och helt egna vänsterkrokar till reggaeton-bangers, vilket visar upp en man som helt klart bemästrat sin konst. Gorillaz försök till detta blev bara en riktigt smaklös version av den älskade artisten och genren. Inte smaklös i bemärkelsen att den beter sig på ett kränkande sätt, utan smaklös som i att den har lika mycket smak som boil-in-bag-ris utan extra smaksättning. Som jag nämnde tidigare: detta låter som reggaeton gjort av ett gäng brittiska 50-åringar som tror att de fattar vad som gör populärmusiken populär utan att faktiskt ha lyssnat på eller interagerat med den.

Trots dessa rätt rejäla snedsteg så räddas albumet dock av att topparna är mycket högre än vad dalarna är låga. “New Gold” med Tame Impala och Bootie Brown är en riktigt fet låt som gör mig nostalgisk för Gorillaz tidiga dagar som band. “Silent Running” levererar en soul-version av albumets estetik med lekfullt pianospel och en fantastisk sånginsats från Adeleye Omotayo. Den avslutande låten “Possession Island” som gästas av Beck kanske inte kommer vara allas grej, men personligen är det något med den som jag blev kär i. Folkklingande sångmelodier pryds av texter som låter som ett välkomstbrev från skärselden. Allt detta mynnar ut i ett slutparti av mariachitrumpeter och flamencotakter som blir ett väldigt utstickande, men vackert, avslut.

Alla de låtarna i all sin ära är dock svåra att mäta mot den extrema dängan som är låten “Skinny Ape”. I början träffar den en bra balans mellan simpla loopar med små förändringar för att hålla lyssnaren intresserad. Albarn i rollen som 2D levererar guldrader som “Don’t be sad for me / I’m a cartoon G”. Låtens peak, och även en av de bästa stunderna på hela plattan, är när denna lite chill triphoplåt bryter ut till ett monster. Låten börjar gå i dubbel takt och staplar rivigt skrikiga syntar på varandra medan vi hör ‘skinny little ape’ repeteras på olika sätt och med olika effekter. Det blir som en cyberpunk-version av oi!-punkens roligaste energier och drag. Jag myntar nu begreppet c-oi!-berpunk för vad detta än är.

“Skinny Ape” och öppningsspåret är PRECIS vad som gjort att Gorillaz än idag är så stora som de är. Bandet må vara åldrat och tar ibland några dåligt genomtänkta beslut om hur man låter modern och relevant. Varje låt är inte en hit, till och med är det i värsta fall helt enkelt tråkigt. Men när de hittar guld, då hittar de fucking GULD. Jag vill nog inte dö på Cracker Island eller offra mig själv till sekten. Jag kan däremot definitivt tänka mig att ta en weekend där med en bön eller två och sen dra innan sekten blir lite för Jonestown-ig.

Gorillaz: Cracker Island Läs mer »

Unknown Mortal Orchestra: V

Albumrecensioner / Hampus Hansson

‎

8.0

7.5

7.0

6.0

7.2

av 10

‎

Skivbolag: Jagjaguwar

Utgivningsdatum: 17 mars 2023

När de Portland-baserade nyzeeländarna återigen väljer att numrera ett album i romersk stil skapas stundtals magi. Det är slående likt den magi som vi hört tidigare från Unknown Mortal Orchestra, men det är också den helt säregna indie-, funk- och soulkombinerande magin som är svår att tröttna på.

Det går inte att överhuvudtaget undgå musikaliteten på Unknown Mortal Orchestras femte fullängdare. I förgrunden står sångaren och multiinstrumentalisten Ruban Nielson, som till synes är hjärnan bakom bandet. Den som besitter en röst som kombinerar Stevie Wonders komplexa vokaliseringar med en Kevin Parker-liknande klang förtjänar onekligen att på alla möjliga sätt få stå i centrum. Tillsammans med resten av bandmedlemmarna, brodern Kody Nielson och Jake Portrait, samt extra hjälp från farsan Chris Nielson i blåsdepartementet, presenteras en timmeslång lyssningsupplevelse i form av V. Tiden förvaltas till största del på ett intresseväckande sätt. På sina ställen är det dock, som förväntat med tanke på längden, mindre engagerande. Men ur ett musikalitetsperspektiv är V en fröjd, från början till slut.

De dramatiska pianoackorden på inledningsspåret “The Garden” får en att nästan behöva klamra sig fast i stolen av förväntan. När de oktavmodulerade gitarrerna tränger sig in i mixen blir det genast tydligt vilket band det är vi har att göra med. Sättet som Unknown Mortal Orchestra under hela albumet arbetar med sina gitarrer känns exklusivt och påkostat, och det skulle knappt vara klandervärt för dem att låta lyssnaren betala styckpris på varje hörd gitarrton. Vissa gitarrer omfamnar en som varma sommarbrisar, vissa känns luftigt löddriga som badskum, och vissa leker sig gulligt smutsiga likt ett barn i en sandlåda. Gulligt smutsigt är det just eftersom distorsionen och övriga effekter aldrig blir ett fundament för att det ska låta bra, utan används sparsamt och smakfullt. Hemligheten för att detta funkar måste stavas Ruban Nielson, som vid det här laget borde få bli kallad gitarrvirtuos.

Sinnet för detaljerad instrumentering fortsätter på “Guilty Pleasures” där trumspelet istället får en chans att glänsa, i bakgrunden av en synkoperad och tonalt sicksackande sångmelodi likt något bandet redan beprövat på “Necessary Evil” från Multi-Love. Avslutet leder oss sedan sömlöst in i den senast släppta singeln med det fantastiska namnet “Meshuggah”. Låtens inledande solnedgångsgitarrer kan få en att tro att vi är på väg att få höra generisk tropical-house från 2014, men efter de tre första ackorden slungas vi åt ett helt annat håll. Vilket håll det blir tydliggörs först när ett shuffle-groove à la “Higher Ground” av Stevie Wonder kastas in. Från den stunden är det omöjligt att sitta stilla, trots att hooken som namngav låten smått fånigt lyder ‘You give me sugar’. Dessa låtar är en uppvisning i precis det som till mesta del sitter som en smäck på albumet – grooves och melodier. Nu återstår det bara att hoppas på ett svar i form av en låt med namnet “Unknown Mortal Orchestra” från ett visst svenskt progmetalband.

Ett stående inslag på V är de instrumentala låtarna. “The Widow” är det första smakprovet, och visst kokar bandet ihop en stabil grund som vanligt. Men vad är väl en grund om det inte byggs vidare på? Rubans röst är saknad, speciellt när den ersättande huvudrollen i form av en elpianoslinga mest avger en menymusikkänsla. Albumets avslutare “Drag” känns överflödig, både i sin existens och låtlängd. Det ambienta interludet “Keaukaha” har möjligen svårt att stå på egna ben, men är högst nödvändig i ett transitivt syfte före “I Killed Captain Cook”. Den låt som lyckas bäst att upprätthålla stämningen är “Shin Ramyun”, som behåller den sensomriga känslan som genomsyrar albumet. Tre av de fyra instrumentala låtarna klockar in på fem till sex minuter vardera, vilket får en att reflektera över albumets längd. Det är svårt att hålla sig från tanken att albumet är något fullpackat och att lite karvande vore på sin plats. En idé kunde vara att karva lite i de instrumentala låtarna just, men samtidigt kan man också tänka att de hjälper till att hålla kvar stämningen. Det är en svår utmaning, men med en rasp och lite finkornigt sandpapper hade det säkerligen gått att skapa ett kompakt och fantastiskt 45-minutersalbum.

V har varit i görningen sedan 2019, och halvvägs i processen passade Unknown Mortal Orchestra på att dundra ut två singlar 2021 – som också visar sig ha de catchigaste refrängerna på hela albumet. “That Life” känns som att den skulle kunna vara en av de låtar som 90-/00-talsgenerationen kommer stå och spela luftgitarr till om 30 år, med ett riff som direkt sätter sig på huvudet. Verserna har också en otroligt trygg ‘gubba-coverbands’-vibe, främst i ackorden och gitarrfraseringarna som riskabelt kan jämföras med en avskalad version av Nationalteaterns “Livet är en fest”. Ber om ursäkt på förhand om jag förstör låten för någon indiepurist nu. Samma catchighet återfinns i “Weekend Run”, men där är det särskilt tydligt att fokus ligger på annat än meningsfulla texter. ‘Monday, Tuesday, Wednesday, Thursday’ upprepar Ruban och man börjar undra ifall låtskrivarna bakom Rebecca Blacks “Friday” hjälpt till. Allt detta sagt så är dessa låtar höjdpunkter för den som gillar att höra Unknown Mortal Orchestra i sitt mest medryckande esse.

“Layla” är perfekt för kommande sommarkvällar, och för en icke-insatt i Sting och The Police kan man tänka ‘detta trumkomp låter som något The Police kan ha gjort’. Efterforskning gjordes och mycket väl, på plats fem på en viss populär streamingtjänst, låg “Don’t Stand so Close to Me” där med ett snarlikt pumpande i halvtempo. De milda reggaevibbarna i kompet kröns av snygga refrängsyntar som sätter guldkant på den något fnissframkallande hooken ‘Lay low, Layla’. Tillsammans skapas en oemotståndlig varm känsla, kanske den varmaste på hela albumet. När vi ändå är inne på varma känslor tar vi oss till “The Beach”, och det är nu de tidigare nämnda gitarrerna som beskrevs som löddriga kommer in. Det är svårt att beskriva utan att bli för flummig, men det är lika trivsamt som att massera in schamposkum i håret – och låter ungefär så också. Lägg Rubans ‘Take me back to the beach’-hook och lite discotrummor på det så har vi ännu en somrig dänga.

Närmre slutet får Unknown Mortal Orchestra visa en mer lågmäld och avskalad sida av sig själv på “Nadja”, en av deras starkaste sidor på albumet. De vackra och melankoliska melodierna träffar återigen rätt in, på ett mer intimt sätt än resten av låtarna. Med interludet “Keaukaha” transporteras vi in i ännu en singel i “I Killed Captain Cook”, lite av en vattendelare. Det är tydliga antikolonialistiska förtecken när Ruban kanaliserar sina hawaiianska rötter, både tematiskt och ljudmässigt, vilket bara kan ses som beundransvärt. Samtidigt känns låten lite felplacerad i kontexten av albumet och lämnar inget större avtryck. “In the Rear View” från tidigare på plattan faller tyvärr in i samma kategori. Att låta vackra “Nadja” graciöst få avsluta albumet, och därmed skära bort “Keaukaha”, “I Killed Captain Cook” och “Drag”, är en annan tanke man kan få i sin personliga utmaning att kompaktera albumet.

Generellt håller sig Unknown Mortal Orchestra i ett territorium där de är bekväma, och där vi är vana att höra dem. Det är organiska ljud och det är smakfullt nedsmutsad produktion. Trots ojämnhet i kvaliteten samt en mild avsaknad av karaktär, riktning och utforskande så levereras endast varma och sköna känslor. De får till snygga övergångar mellan låtarna, och topparna på albumet är så höga att Armand Duplantis knappt kan hoppa över dem. Det går att konstatera att det fortfarande är hög nivå på musiken och vi lägger definitivt V i högen av respektabla insatser från bandet.

Unknown Mortal Orchestra: V Läs mer »

Lil Yachty: Let’s Start Here.

Albumrecensioner / Erik Ålhagen

‎

9.0

8.0

7.5

7.0

7.9

av 10

‎

Skivbolag: Quality Control / Motown

Utgivningsdatum: 27 januari 2023

När Lil Yachty släppte låten “Poland” ifjol verkade det som att hans nästa release skulle vara likt det han tidigare släppt. Hade någon sagt att han skulle släppa ett album där vissa delar av produktionen låter som att den transporterats 50 år tillbaka och inspirerats av Pink Floyd hade jag vänligt bett den personen att kolla över sin mentala hälsa.

I intervjuer har Miles Parks McCollum, bättre känd som Lil Yachty, yttrat sig att han vill bli tagen som en ‘seriös artist’ och inte bara som en ‘SoundCloud mumble rapper’. Det är verkligen tydligt att han ökat sin ambitionsnivå på Let’s Start Here. Hans tidigare låtar och album har ofta haft en mindre allvarlig ton där målet verkar ha varit att skapa skämtsamma hiphop-låtar med mycket bas och väldigt generiska trap-hi-hats för att enkelt bygga en publik.

Let’s Start Here kickas igång med albumets längsta och mest experimentella låt “the BLACK seminole”. Det är här, bara ett par sekunder in, man hör vad vart liknelsen till Pink Floyd kommer ifrån. Lil Yachty, vars röst är inte världskänd för att vara världens bästa, använder sig av autotune precis som i mycket annat han har släppt och troligtvis kommer släppa. Detta görs på ett ganska smakfullt sätt tillsammans med mycket reverb och blir nästan som ett eget instrument på vissa ställen.

Även om Lil Yachtys texter och röst är otroligt bra är det produktionen på albumet som sticker ut extra mycket. Albumet är framförallt producerat av Yachty, Jake Portrait från Unknown Mortal Orchestra, Justin Raisen och Jeremiah Raisen (SadPony). Det ska dock nämnas att utan Yachtys röst hade albumet inte känts komplett, eftersom det bidrar på ett sätt som blir pricken över i:et.

En av höjdpunkterna är “drive ME crazy!” tillsammans med Diana Gordon som möjligtvis är årets hitintills svängigaste låt med en helt otrolig basgång. Gordons väldigt mjuka röst bidrar med en skön kontrast till Yachtys autotune, men de skiner som absolut bäst när de sjunger tillsammans. Fast att låten känns lite ‘safe’ så är den älskvärd för vad den är, en riktigt bra kärlekslåt.

Vi träffar även en väldigt självmedveten version av Lil Yachty på låten “:(failure(:”, som är en interlude där han reflekterar över misslyckanden och hur han trots dessa skulle fortsätta vara så positiv som möjligt. Till exempel om han skulle förlora ett finger, då har han fortfarande nio kvar, eller om någon bröt sig in i hans hus, då kanske de behövde sakerna mer än honom. Budskapet är att misslyckanden inte betyder förlust utan mer en ny anledning till att försöka igen.

“The Alchemist.” är en av albumets kortaste låtar, men även den låt där Yachty visar hur mycket han har utvecklat som rappare. Han levererar en av sina bästa verser någonsin, med ett bra tempo och ett bra flow. Det hade inte varit ett Yachty-album utan ett par riktigt dumma verser dock. På låten “pRETTy” rappar han om hur snygg och sexig han känner sig och med rader som ‘Kiss my girl on her thighs, grab on her titties’. Men vad förväntar man sig med en låt som öppnar med att Fousheé säger ‘Come bust this pussy open’?

Sammanfattningsvis är Let’s Start Here ett otroligt välproducerat och mycket imponerande album från Lil Yachty. Det är ett bevis på hans konstnärliga mognad och hans förmåga att utvecklas och växa som artist. Jag tror att folk kommer tänka på honom mer än bara en SoundCloud-rappare framöver.

Lil Yachty: Let’s Start Here. Läs mer »

Caroline Polachek: Desire, I Want to Turn Into You

Albumrecensioner / Frida Helander

‎

8.5

8.0

8.2

av 10

‎

Skivbolag: Perpetual Novice

Utgivningsdatum: 14 februari 2023

Caroline Polachek tar dig genom sina poetiska texter i ett alternativt och lite mystiskt konstpopalbum inspirerat av 2000-talets ljuva toner. Två år efter att första singeln släppts är Desire, I Want to Turn Into You här, redo att ta dig till Carolines egna drömvärld.

Det kommer inte som en överraskning att detta album är fullt av de singlar som Caroline Polachek har släppt under de senaste två åren. Trots det, eller tack vare, har albumet ett välgenomtänkt koncept, vågar nästan påstå att det är ett konstverk präglat av drömska och filmiska slingor. Det råder ingen tvekan om konceptet och inramningen av albumet där varje låt har sin plats, det finns en tydlig dynamik och inte en understimulerad stund från det att du hör första tonerna i “Welcome to My Island” till att körsången fasas ut i “Billions”. Caroline har uttryckt ett intresse för och betydelsen av hennes projekt som konstprojekt. Inte minst när det kommer till grafisk design och att skapa ett albumomslag som relaterar till en subkultur och genre som beskriver albumets ljudbild och karaktär. Kanske kan vi känna igen oss i att drömma sig bort från tunnelbanan till en sandstrand? Ett ‘desire’? “Welcome to My Island” är den perfekta introlåten till hela albumet, både i sina platsbeskrivningar, och tillsammans dyker vi in i hennes ‘desire’. Vi kommer inte lämna och inget kommer heller att vara sig likt när vi nu går in i Carolines värld. Hennes rap-singing ger också låten en egen karaktär och gör att albumet får en kraftfull inledning.

Caroline, som tidigare var medlem i det New York-baserade indie- och syntpopbandet Chairlift, släpper nu sitt andra soloalbum efter Pang från 2019. Under pandemin tillbringade Caroline sin tid i Rom och Sicilien tillsammans med sin pojkvän. Kanske var det där hon lät 70- och 80-talets italopop inspirera till albumets tydliga och drömska anknytning till plats. Vi omges av palmernas, strändernas och det klara havsvattnets egna ö. Albumet målar även upp denna drömska plats med hjälp av tydliga drag av konstnärlig elektronisk pop från slutet av 90-talet och framåt, med inspirationskällor som Christine and the Queens, Marina and the Diamonds och inte minst storheten själv i Madonnas legendariska album Ray of Light. Inte minst är det en varm och överraskande feature att få ta del av Grimes och Dido i albumets mest fullspäckade spår “Fly to You”.

Det finns en vågad enkelhet över Carolines låtskrivarstil. Lyssna till inledningen av “Pretty In Possible”, med bara en enkel stämma som påminner lite om Suzanne Vegas gamla hit “Tom’s Diner”, eller som i “Butterfly Net” med försiktiga syntar som övergår i Carolines stämma över en gitarr och blygsamma slow beats. Det finns inte ett instrument eller ljudinslag som inte har sin plats och sitt space. Det ger en avskalad känsla och karaktär, men på ett fullbordat och komplett sätt genom att lägga in melodislingor och oväntade ljud, men smakfullt. Ljudbildens avskalade beats, fängslande inslag av flamencogitarrer, säckpipa och syntar tillsammans med ad-libs och körsång är slående. Det är nästan svårt att sluta lyssna, inte minst medryckande blir kombinationen i “Blood and Butter”.

I de mystiska texterna kan vi skymta det ‘desire’ som så fint lindas in från början till slut. Caroline sjunger med en inlevelse och stämma som imponerar. En perfekt balansgång mellan ömhet/skörhet och styrka. Hon fyller albumet med poetiska och abstrakta texter som förmedlar det där drömska men samtidigt lite svårgripbara budskapet.

Texten i “Bunny is a Rider” beskriver Caroline som att vi alla är ‘bunny’. De gånger vi gör oss otillgängliga, har fullt upp och tar avstånd från att alltid vara tillgänglig för allt och alla, ‘Bunny is a rider, satellite can’t find her’. Det kan också innebära att vi tar kontroll över vårt eget liv och schema, och utan att vara bunden eller ha en stark anknytning kan vi leva i en självständig fantasi. Temat om anknytning, eller icke-anknytning, fortsätter in i “Sunset”. Där framförs en viss kritik till ett skyddsnät som inte finns när det väl gäller och bara är en hållande hand. Caroline sjunger ‘Wearing black to mourn the sudden death of innocence’, och kanske kan det finnas en koppling till hennes pappas bortgång i covid och samhällets i stora drag misslyckade krishantering. Texterna präglas av jordnära materia. Lava, rök, ben och blod är några av de saker som speglar våra känslotillstånd och kommer upp till ytan när våra känslor verkar bubbla över. Caroline sjunger om avståndstagande och samtidigt om att vara så där nära en annan person att vi bara vill kunna krypa in under dennes hud. Våldsam och smärtsam kärlek, att tro på något osäkert och om att leta efter något som inte någon annan kan se ger känslan av att Caroline hoppas kunna hitta något som kan verka omöjligt eller overkligt, men samtidigt oemotståndligt.

Till slut kan en inte hjälpa att fråga sig, vad är egentligen Carolines ‘desire’? Är det ett emotionellt tillstånd av uppfyllelse som inte syns och inte finns, eller är det kärleken och närheten till en partner? Eller är dessa två tolkningar samma sak? Oavsett hur vi tolkar Carolines konstverk är det hennes inlevelse, sångröst och utförande som gör den här skivan till något extra, som tar den från ett väntat popalbum till ett oväntat. Det når hela vägen in i våra musiksjälar.

Caroline Polachek: Desire, I Want to Turn Into You Läs mer »