Författarnamn: Roberto Sidén Cruz

Gorillaz: Cracker Island

7.5

7.5

7.5

7.0

6.5

6.5

6.0

6.0

5.5

5.0

6.5

av 10
Skivbolag: Parlophone
Utgivningsdatum: 24 februari 2023

Det virtuella bandet Gorillaz tar oss på en solig resa med sekten på Cracker Island på deras åttonde album. Trots öns vackraste vyer känns det dock ibland som mindre av en spirituell räddning och mer som ännu en falsk profet.

För någon född på slutet av 90-talet så känns Gorillaz genreblandande existens i musikvärlden som en självklarhet som funnits där lika länge som solen varit i himlen. “Clint Eastwood”:s triphop-trans om solsken i fickan. “Feel Good Inc.” med sin IKONISKA basslinga. “On Melancholy Hill” som levererar en lite wonky tappning av den bubbligaste syntpopen. Detta är bara några av låtarna som vi växt upp med som visar att Gorillaz knappast behöver hävda sig som riktigt talangfulla musiker och underbarn i att smälta ihop genrer till en helhet som är större än sina delar. 

Det första spåret på albumet med samma namn levererar den renaste essensen av vad som gör Gorillaz till ett så jävla fett band. ‘On Cracker Island it was born’ hävdar sångaren 2D i albumets första rad, och alla öar som föder den här typen av låtar är öar jag måste åka till. Låten börjar på ett sätt som kanske inte låter så speciellt gripande. En simpel kombo av träblock, trummor och en sågtandad synt som rösten bakom 2D, Damon Albarn, styltigt flyter igenom med lite abstrakta beskrivningar på öns uppkomst. Den sanna smällen i den här låten levereras när refrängen slår in för första gången. Man blir välkomnad med en funk-inspirerad syntpopdänga som smattrar med perkussion och syntar från alla håll, men med en specifik highlight. Låten gästas av Thundercat som är lika mycket av en karaktär som han är en fantastisk basist, och han snålar inte med smutsiga grooves och tokiga slingor. Det är detta som gör låten, i min åsikt, till den optimala versionen av varför Gorillaz kan vara ett så sjukt bra band: när de väljer några av de mest karaktärstarka och egensinniga samtida musikerna för att bearbeta deras sound och fläta ihop det med bandets syntiga rockestetik.

Albumet fortsätter med stadiga steg efter rivstarten in i låten “Oil” med en väldigt efterlängtad feature från ingen annan än drottningen av hjärtekrossande folkrock, Stevie Nicks. Det är något väldigt fascinerande i att höra den här musiklegendaren på ett mer modernt och uppdaterat sound. När harmonierna mellan Nicks åldrade och raspiga röst kombinerad med Albarns lite charmigt amatöriga sång blir det rejäla stunder av musikalisk skönhet. Dock, om jag ska vara ärlig, blev jag lite hungrig på att ha hört en egen vers eller dylikt från Nicks. Låten känns inte riktigt som ett uttänkt samarbete mellan två legendarer i musikvärlden, men även om resultatet inte blev det bästa det kunde varit så är det ändå jävligt bra.

Efter de två första stegen som byggt upp en viss förväntan av kvaliteten som albumet har så blir det tredje spåret lite av en besvikelse. Låten “The Tired Influencer” är som en varningsmarkör för albumets största brister. Det vill säga att musikerna bakom Gorillaz ibland inte är i så nära kontakt med popkulturen som de kanske tror, och ibland så är det som att den nytänkande delen av deras musik bara helt saknas. Låten är en väldigt by-the-numbers syntpoplåt. Den består av ungefär alla de vanligaste beståndsdelarna från den genren. Tyvärr får det bandet att verka mindre som innovatörer i musikvärlden och mer som ett gäng 50-åringar som försöker göra det ‘kidsen diggar’. Den väldigt ytliga ‘visste ni att sociala medier ibland kan vara dåligt’-analysen gör inte saken bättre heller. De här problemen framkommer även extra tydligt i sträckan som är låtarna “Baby Queen”, “Tarantula” och “Tormenta”. Låtarna glöms bort sekunden de slutar eftersom det knappt finns något intressant att få ut av dem. Energin är inte där, det finns inga beatswitches eller ackordföljder som får en att haja till och det finns inga märkvärdiga textrader. Dessutom, som ett Bad Bunny-fan blev jag personligen extra besviken på “Tormenta”. Det som har gjort Bad Bunny till en av världens största artister är just hur han leker med den genre han kan utan och innan. Hans låtar blir därmed färgglada och helt egna vänsterkrokar till reggaeton-bangers, vilket visar upp en man som helt klart bemästrat sin konst. Gorillaz försök till detta blev bara en riktigt smaklös version av den älskade artisten och genren. Inte smaklös i bemärkelsen att den beter sig på ett kränkande sätt, utan smaklös som i att den har lika mycket smak som boil-in-bag-ris utan extra smaksättning. Som jag nämnde tidigare: detta låter som reggaeton gjort av ett gäng brittiska 50-åringar som tror att de fattar vad som gör populärmusiken populär utan att faktiskt ha lyssnat på eller interagerat med den.

Trots dessa rätt rejäla snedsteg så räddas albumet dock av att topparna är mycket högre än vad dalarna är låga. “New Gold” med Tame Impala och Bootie Brown är en riktigt fet låt som gör mig nostalgisk för Gorillaz tidiga dagar som band. “Silent Running” levererar en soul-version av albumets estetik med lekfullt pianospel och en fantastisk sånginsats från Adeleye Omotayo. Den avslutande låten “Possession Island” som gästas av Beck kanske inte kommer vara allas grej, men personligen är det något med den som jag blev kär i. Folkklingande sångmelodier pryds av texter som låter som ett välkomstbrev från skärselden. Allt detta mynnar ut i ett slutparti av mariachitrumpeter och flamencotakter som blir ett väldigt utstickande, men vackert, avslut. 

Alla de låtarna i all sin ära är dock svåra att mäta mot den extrema dängan som är låten “Skinny Ape”. I början träffar den en bra balans mellan simpla loopar med små förändringar för att hålla lyssnaren intresserad. Albarn i rollen som 2D levererar guldrader som “Don’t be sad for me / I’m a cartoon G”. Låtens peak, och även en av de bästa stunderna på hela plattan, är när denna lite chill triphoplåt bryter ut till ett monster. Låten börjar gå i dubbel takt och staplar rivigt skrikiga syntar på varandra medan vi hör ‘skinny little ape’ repeteras på olika sätt och med olika effekter. Det blir som en cyberpunk-version av oi!-punkens roligaste energier och drag. Jag myntar nu begreppet c-oi!-berpunk för vad detta än är. 

“Skinny Ape” och öppningsspåret är PRECIS vad som gjort att Gorillaz än idag är så stora som de är. Bandet må vara åldrat och tar ibland några dåligt genomtänkta beslut om hur man låter modern och relevant. Varje låt är inte en hit, till och med är det i värsta fall helt enkelt  tråkigt. Men när de hittar guld, då hittar de fucking GULD. Jag vill nog inte dö på Cracker Island eller offra mig själv till sekten. Jag kan däremot definitivt tänka mig att ta en weekend där med en bön eller två och sen dra innan sekten blir lite för Jonestown-ig.

Gorillaz: Cracker Island Läs mer »

Young Fathers: Heavy Heavy

8.0

7.5

7.0

7.0

5.0

6.9

av 10
Skivbolag: Ninja Tune
Utgivningsdatum: 3 februari 2023

Young Fathers definierar soundet på albumet som “underground but never dark”. Det förklarar hur denna genreöverskridande skotska trio delar med sig av musikalisk eufori inpaketerad i en introkurs i experimentell musik. 

Gruppen slösar inte en sekund när första spåret “Rice” börjar sitt hypnotiska dansande. Den distade basen spelar några halkande melodier medan slappa klappar och tunna metaller skramlar rytmiskt i bakgrunden. Låten plockar sakta upp fler och fler element för varje stund som går. Slagverken multipliceras, körer staplas och dansritualen som är Heavy Heavy är i full rullning. Att ha just “Rice” som första inblicken i albumet är ett genidrag från tracklist-gudarna. Direkt blir man träffad av den egensinniga produktionen som under låtens gång slutar i ett vackert sorl av takter, melodier och oljud som invaderar varje del av ens kranium. Låtens mantra blir ‘These hands can heal’ och händerna som producerade detta är definitivt ett medicinskt mirakel.

Albumet håller en rätt intensiv takt med många musikaliska idéer och inspirationer från världens alla hörn. Detta innebär dock inte att det är en pärs att lyssna på. Det är som att kärlek och gemenskap sprayats som ett skyddande lager över albumets mer experimentellt antipatiska musikalitet. Musiken försöker inte skrämma iväg en med noise-passager och kryptiskt nihilistiska texter. Vi erbjuds en hand som inbjudan in i en danscirkel. Detta är inte ett test på lyssnarens tålamod, det är en vänlig utmaning att våga interagera med musiken. “I Saw” behåller det här glättigt trasiga soundet som känns som en blandning av dance-punk och industriell rap med melodiösa inspirationer från två av de tre medlemmarnas afrikanska arv. Även här visar gruppen en mästar-talang i att bygga upp till ett musikaliskt klimax. Bakgrundskörens repeterande av ‘Brush your teeth, wash your face, run away’ i falsett känns som en inbjudan till den bästa aktiviteten någonsin. 

Den här noise- och reverb-dränkta extasen som låtarna ger är verkligen ett under att uppleva första gångerna man hör det. Dock så tappas den magin lite några låtar in. Albumet är inte särskilt långt, det landar på några tighta 32 minuter. Men det känns lite som att den visar sin hand alldeles för tydligt när många av låtarna följer den här “bygga upp till ett klimax”-strukturen. Dopaminet som ges av “Rice” euforiska avslut känns inte lika starkt när samma receptorer försöker kickas igång på sjätte spåret “Shoot Me Down”. Första gången man åker en bergochdalbana är en adrenalinfylld upplevelse där vägen upp är en pirrig nervositet för ruschen nedåt. Efter man åkt samma attraktion några gånger börjar dock uppförsbackarna bara kännas som dötid inför den höga hastigheten ner som är den faktiska upplevelsen man ser fram emot. Sanna mina ord, produktionen blir inte sämre under Heavy Heavys speltid. Den shoegaziga ljudbilden av syntar som skärs igenom av slagverk från människans ursprung är fortfarande imponerande stycken av musik. Men varje gång vi börjar om från noll efter att låten innan slutat på en elva så blir det så tydligt att låtarnas “alltid framåt”-struktur är mindre av en peak och mera en kulle. Det är alltid högljutt och intensivt, men detta kan ibland kännas lite riktningslöst när vissa av albumets spår saknar den “fullträff”-faktorn som de andra har.

Vi går tillbaka till min bergochdalbana-liknelse, det vill säga att överraskningen som är första gången i vagnen tappar sin magi. Dock är det fortfarande en jävla bergochdalbana! Singeln “Geronimo” börjar med försiktiga triphop-trummor. De himmelska syntarna som bygger den melodiska grunden blandas så vackert med de sönderslagna trummorna att det ger mig gåshud i sin skinande och älskande frihet. Historiskt var Geronimo en ledare över apachefolkgruppen bedonkohe och en av de sista frihetskämparna som försökte stoppa den amerikanska kolonialismen under den senare halvan av 1800-talet. Därför blir låten en symbol för bandets försök att inte ge vika för den våldsamt nyliberala kapitalismen som musikindustrin har fallit för. Konstant pressade av behovet att kunna leverera konsumerad konst som kan betala hyran. Men även alltid medvetna om att det inte är vad deras uttryck borde behöva handla om. Låtens refräng bärs av dessa utdragna stavelser som hoppfulla rop efter en kärleksfull frihet, men kontrasteras av skriken i låtens senare halva med repeterande och mer och mer frustrerade ‘GET OFF’-adlibs. Något jag endast kan höra som en vädjan efter att få lämna det konsumistiska hjulet av musikindustrin. 

“Sink or Swim” och “Holy Moly” levererar också dessa intensivt dansanta upplevelser med en önskan på något annat och något bättre i en tid som känns allt mer och mer mörk. ‘Underground but never dark’ blir den här tematiken jag återkommer till. Först när jag läste den meningen tänkte jag på risken att musiken skulle bli onödigt lättsam i ett försök att begå musikalisk eskapism, utan att våga interagera med det man försöker fly ifrån. Heavy Heavy gör den totala motsatsen. Det påminner mig tematiskt om IDLES fantastiska album Joy as an Act of Resistance. Lyckan är inte ett förtryck av mer negativa känslor. Det blir en ifrågasättande reaktion som pekar aggressivt på det musiken försöker låta oss fly ifrån. Lyckan man får inuti Young Fathers danscirkel är en lycka som saknas på utsidan av den. En lycka vi förnekas genom förtryck och klasskillnader. Lyckan i Heavy Heavy är inte en flykt. Det är ett kollektivt unnande att tänka på vad vi hade kunnat ha om världen såg annorlunda ut. Albumet må snubbla ibland på sin egna repetition. Men trion i Young Fathers har levererat ett projekt som är fyllt med stunder av musik som kommer vara med mig året ut. 

Young Fathers: Heavy Heavy Läs mer »

Rulla till toppen