Författarnamn: Hampus Hansson

Elvira Odell släpper låten ”Midsommarnattsdröm”

Ett nytt tillskott på den svenska musikscenen, åtminstone när det kommer till släpp, är 25-åriga Elvira Odell. För några veckor sedan släppte hon sin första singel i form av popdängan ”Svårt att vara kär”. Idag släpps hennes andra singel ”Midsommarnattsdröm”, och det är en varm historia om sommarkärlek som hon gjort tillsammans med Olivia Dam Junget, Gunnar Kristinn Jónsson, och Kevin Mansoor. Elvira Odell kan definitivt mäta sig med några av de just nu mest populära svenska artisterna, och detta släpp är bara det andra beviset på det.

Lyssna på ”Midsommarnattsdröm” av Elvira Odell nedan.

Elvira Odell släpper låten ”Midsommarnattsdröm” Läs mer »

Peter Morén släpper albumet Come Fetch My Soul! som SunYears

Efter snart 25 år som aktiv albumdebuterar Peter Morén på nytt, i form av projektet SunYears.

Peter Morén, mest känd från Peter Bjorn and John, är långt ifrån obekant med konceptet att släppa album på egen väg. Det nya projektet beskrivs dock inte som ett soloprojekt fullt ut, och inte heller ett fullband. Istället består det av samarbeten mellan honom, nära vänner och musiker i Stockholm. I denna strävan att göra något nytt har dock Peter Morén inte bara letat samarbeten hemma i huvudstaden, utan även utanför Sveriges gränser i form av Jess Williamson, Ron Sexsmith, Fruit Bats, Ren Harvieu, och Kathryn Williams.

Detta albumsläpp kunde inte fått bättre omständigheter när det kommer till släppdatum, eftersom det är omöjligt att inte känna sig omfamnad av Peter Moréns somriga melodier. Namnet för projektet är djupt passande, både med anspelningen på solen, men också i referensen till det legendariska skivbolaget Sun Records. På ett liknande förhållningssätt till musik som ofta fanns under Sun Records storhetstid på 50- och 60-talet, ligger en av SunYears starka sidor i att naila låtskriveriet – ett nuförtiden underskattat fundament för bra låtar.

Come Fetch My Soul! finns ute på streamingplattformar nu, lyssna nedan.

Peter Morén släpper albumet Come Fetch My Soul! som SunYears Läs mer »

ENVYYOU släpper live-EP:n The Basement Sessions

Foto: Jonas Eneskär

Malmöbandet ENVYYOU har sedan förra årets medlemsomväxling hunnit med singelsläpp, att vara förband till Self Deception i Köpenhamn, och spränga 2,5-miljonsstrecket på Spotify med låten ”Stick Around”. Kvintetten, bestående av Oliver Narbe (sång), Viktor Jonsson (gitarr), Johan Lundholm (trummor), Oscar Dziedziela (bas), och Ludvig Ottosson (gitarr), har tidigare hintat om att de är inne i, eller på väg mot, processen att skriva nytt material.

Under tiden har de valt att ge fem gamla låtar ett ”nytt lager färg” genom livesessionen de kallar The Basement Sessions. Dryga månaden efter projektets offentliggörande landar slutresultatet idag på streamingtjänster. Som om detta inte vore nog, har ENVYYOU varje onsdag den senaste månaden försett oss med videor från sessionen: först ut var tidigare nämnda ”Stick Around”, följt av ”Wrong”, ”Relapse”, ”What You Need”, och i onsdags slutligen ”New Friends”.

The Basement Sessions finns ute på streamingplattformar nu, lyssna nedan.

ENVYYOU släpper live-EP:n The Basement Sessions Läs mer »

Unknown Mortal Orchestra: V

8.0

7.5

7.5

7.0

6.0

7.2

av 10
Skivbolag: Jagjaguwar
Utgivningsdatum: 17 mars 2023

När de Portland-baserade nyzeeländarna återigen väljer att numrera ett album i romersk stil skapas stundtals magi. Det är slående likt den magi som vi hört tidigare från Unknown Mortal Orchestra, men det är också den helt säregna indie-, funk- och soulkombinerande magin som är svår att tröttna på.

Det går inte att överhuvudtaget undgå musikaliteten på Unknown Mortal Orchestras femte fullängdare. I förgrunden står sångaren och multiinstrumentalisten Ruban Nielson, som till synes är hjärnan bakom bandet. Den som besitter en röst som kombinerar Stevie Wonders komplexa vokaliseringar med en Kevin Parker-liknande klang förtjänar onekligen att på alla möjliga sätt få stå i centrum. Tillsammans med resten av bandmedlemmarna, brodern Kody Nielson och Jake Portrait, samt extra hjälp från farsan Chris Nielson i blåsdepartementet, presenteras en timmeslång lyssningsupplevelse i form av V. Tiden förvaltas till största del på ett intresseväckande sätt. På sina ställen är det dock, som förväntat med tanke på längden, mindre engagerande. Men ur ett musikalitetsperspektiv är V en fröjd, från början till slut.

De dramatiska pianoackorden på inledningsspåret “The Garden” får en att nästan behöva klamra sig fast i stolen av förväntan. När de oktavmodulerade gitarrerna tränger sig in i mixen blir det genast tydligt vilket band det är vi har att göra med. Sättet som Unknown Mortal Orchestra under hela albumet arbetar med sina gitarrer känns exklusivt och påkostat, och det skulle knappt vara klandervärt för dem att låta lyssnaren betala styckpris på varje hörd gitarrton. Vissa gitarrer omfamnar en som varma sommarbrisar, vissa känns luftigt löddriga som badskum, och vissa leker sig gulligt smutsiga likt ett barn i en sandlåda. Gulligt smutsigt är det just eftersom distorsionen och övriga effekter aldrig blir ett fundament för att det ska låta bra, utan används sparsamt och smakfullt. Hemligheten för att detta funkar måste stavas Ruban Nielson, som vid det här laget borde få bli kallad gitarrvirtuos.

Sinnet för detaljerad instrumentering fortsätter på “Guilty Pleasures” där trumspelet istället får en chans att glänsa, i bakgrunden av en synkoperad och tonalt sicksackande sångmelodi likt något bandet redan beprövat på “Necessary Evil” från Multi-Love. Avslutet leder oss sedan sömlöst in i den senast släppta singeln med det fantastiska namnet “Meshuggah”. Låtens inledande solnedgångsgitarrer kan få en att tro att vi är på väg att få höra generisk tropical-house från 2014, men efter de tre första ackorden slungas vi åt ett helt annat håll. Vilket håll det blir tydliggörs först när ett shuffle-groove à la “Higher Ground” av Stevie Wonder kastas in. Från den stunden är det omöjligt att sitta stilla, trots att hooken som namngav låten smått fånigt lyder ‘You give me sugar’. Dessa låtar är en uppvisning i precis det som till mesta del sitter som en smäck på albumet – grooves och melodier. Nu återstår det bara att hoppas på ett svar i form av en låt med namnet “Unknown Mortal Orchestra” från ett visst svenskt progmetalband.

Ett stående inslag på V är de instrumentala låtarna. “The Widow” är det första smakprovet, och visst kokar bandet ihop en stabil grund som vanligt. Men vad är väl en grund om det inte byggs vidare på? Rubans röst är saknad, speciellt när den ersättande huvudrollen i form av en elpianoslinga mest avger en menymusikkänsla. Albumets avslutare “Drag” känns överflödig, både i sin existens och låtlängd. Det ambienta interludet “Keaukaha” har möjligen svårt att stå på egna ben, men är högst nödvändig i ett transitivt syfte före “I Killed Captain Cook”. Den låt som lyckas bäst att upprätthålla stämningen är “Shin Ramyun”, som behåller den sensomriga känslan som genomsyrar albumet. Tre av de fyra instrumentala låtarna klockar in på fem till sex minuter vardera, vilket får en att reflektera över albumets längd. Det är svårt att hålla sig från tanken att albumet är något fullpackat och att lite karvande vore på sin plats. En idé kunde vara att karva lite i de instrumentala låtarna just, men samtidigt kan man också tänka att de hjälper till att hålla kvar stämningen. Det är en svår utmaning, men med en rasp och lite finkornigt sandpapper hade det säkerligen gått att skapa ett kompakt och fantastiskt 45-minutersalbum.

V har varit i görningen sedan 2019, och halvvägs i processen passade Unknown Mortal Orchestra på att dundra ut två singlar 2021 – som också visar sig ha de catchigaste refrängerna på hela albumet. “That Life” känns som att den skulle kunna vara en av de låtar som 90-/00-talsgenerationen kommer stå och spela luftgitarr till om 30 år, med ett riff som direkt sätter sig på huvudet. Verserna har också en otroligt trygg ‘gubba-coverbands’-vibe, främst i ackorden och gitarrfraseringarna som riskabelt kan jämföras med en avskalad version av Nationalteaterns “Livet är en fest”. Ber om ursäkt på förhand om jag förstör låten för någon indiepurist nu. Samma catchighet återfinns i “Weekend Run”, men där är det särskilt tydligt att fokus ligger på annat än meningsfulla texter. ‘Monday, Tuesday, Wednesday, Thursday’ upprepar Ruban och man börjar undra ifall låtskrivarna bakom Rebecca Blacks “Friday” hjälpt till. Allt detta sagt så är dessa låtar höjdpunkter för den som gillar att höra Unknown Mortal Orchestra i sitt mest medryckande esse.

“Layla” är perfekt för kommande sommarkvällar, och för en icke-insatt i Sting och The Police kan man tänka ‘detta trumkomp låter som något The Police kan ha gjort’. Efterforskning gjordes och mycket väl, på plats fem på en viss populär streamingtjänst, låg “Don’t Stand so Close to Me” där med ett snarlikt pumpande i halvtempo. De milda reggaevibbarna i kompet kröns av snygga refrängsyntar som sätter guldkant på den något fnissframkallande hooken ‘Lay low, Layla’. Tillsammans skapas en oemotståndlig varm känsla, kanske den varmaste på hela albumet. När vi ändå är inne på varma känslor tar vi oss till “The Beach”, och det är nu de tidigare nämnda gitarrerna som beskrevs som löddriga kommer in. Det är svårt att beskriva utan att bli för flummig, men det är lika trivsamt som att massera in schamposkum i håret – och låter ungefär så också. Lägg Rubans ‘Take me back to the beach’-hook och lite discotrummor på det så har vi ännu en somrig dänga.

Närmre slutet får Unknown Mortal Orchestra visa en mer lågmäld och avskalad sida av sig själv på “Nadja”, en av deras starkaste sidor på albumet. De vackra och melankoliska melodierna träffar återigen rätt in, på ett mer intimt sätt än resten av låtarna. Med interludet “Keaukaha” transporteras vi in i ännu en singel i “I Killed Captain Cook”, lite av en vattendelare. Det är tydliga antikolonialistiska förtecken när Ruban kanaliserar sina hawaiianska rötter, både tematiskt och ljudmässigt, vilket bara kan ses som beundransvärt. Samtidigt känns låten lite felplacerad i kontexten av albumet och lämnar inget större avtryck. “In the Rear View” från tidigare på plattan faller tyvärr in i samma kategori. Att låta vackra “Nadja” graciöst få avsluta albumet, och därmed skära bort “Keaukaha”, “I Killed Captain Cook” och “Drag”, är en annan tanke man kan få i sin personliga utmaning att kompaktera albumet.

Generellt håller sig Unknown Mortal Orchestra i ett territorium där de är bekväma, och där vi är vana att höra dem. Det är organiska ljud och det är smakfullt nedsmutsad produktion. Trots ojämnhet i kvaliteten samt en mild avsaknad av karaktär, riktning och utforskande så levereras endast varma och sköna känslor. De får till snygga övergångar mellan låtarna, och topparna på albumet är så höga att Armand Duplantis knappt kan hoppa över dem. Det går att konstatera att det fortfarande är hög nivå på musiken och vi lägger definitivt V i högen av respektabla insatser från bandet.

Unknown Mortal Orchestra: V Läs mer »

The Shape of Punk to Come av Refused fyller 25

’I dagarna’, med stor förhoppning att det är idag, är det 25 år sedan Refused släppte sitt genreöverskridande mästerverk The Shape of Punk to Come. Du kanske tänker att vi är helt ute och cyklar, du som har full koll på att ’27 oktober 1998’ är det absolut vanligast angivna släppdatumet. Faktum är dock att hardcoreplattan släpptes redan i början av februari i Sverige, men exakt vilket datum är ännu oklart – trots en intensiv efterforskning. En separat artikel om det efterforskningsäventyret kommer ’i dagarna’. Nu ska vi se till att dedikera resten av artikeln till huvudämnet i fråga, nämligen Umeåbandets sista album under deras framgångsrika 90-tal – och det man länge trodde skulle vara deras svanesång.

Det mesta som går att sägas om The Shape of Punk to Come är nog redan sagt. Därför är det i denna text kanske lättast, i alla fall för en skribent som delar ålder med albumet och som inte varit särskilt insatt i punkscenen, att rikta sig till musikälskare som kommer från en annan bakgrund än punken, och som fortfarande inte har slängt ett öga åt vad Refused sysslade med under slutet av 90-talet. Det är värt att sätta Refused på denna piedestal, eftersom albumet inte bara har kraften att trollbinda ett traditionellt fan av ren hårdhet i rockmusik, utan även de som kan uppskatta de allra minsta småfinesser och detaljer.

Visst är det tung och energisk punkrock som främst pumpas ut, men det varvas av passager influerade av genrer som elektronisk musik och jazz. På bandets mest kända låt ”New Noise” är det lätt att höra deras uttalade inspiration av The Prodigy och The Chemical Brothers, med ett gitarriff som lika gärna kunnat höras som en acidsynt på ett rave. Inledningsspåret ”Worms of the Senses / Faculties of the Skull” presenterar det vildaste arbetet i en rytmsektion någonsin, krönt av Dennis Lyxzéns antikapitalistiska vrålande. ”The Deadly Rhythm” har en text som perfekt knyter an till det musikaliska, med en oändligt kreativ interpolering av Bo Diddleys ”I’m a Man”. Det går att bara rada upp käftsmäll efter käftsmäll, ”Liberation Frequency” och ”Summerholidays vs. Punkroutine”, ”Tannhäuser / Derivè” och ”Refused Are Fuckin Dead”. Det musikaliska äventyr som bandet gav sig ut på, mot andra genrer och influenser, har givit Refused ett bredare genomslag än bara i sin egen scen. The Shape of Punk to Come må ses av många som en hörnsten i genren post-hardcore, men för mig är albumets förmåga att experimentera och kombinera inte bara en hörnsten för genren – utan all musik överlag. Grattis Refused på årsdagen av plattan – ni levererade, och det bör firas.

The Shape of Punk to Come av Refused fyller 25 Läs mer »

Mac DeMarco: Five Easy Hot Dogs

6

6

5

5

5

4

4

4

4

4

4.7

av 10
Skivbolag: Mac's Record Label
Utgivningsdatum: 20 januari 2023

På sin femte fullängdare väljer Mac DeMarco att köra gasen i botten med instrumental musik, kanske bokstavligen dessutom, eftersom hela albumet spelats in under en roadtrip. Detta åtagande genererar ett resultat som mestadels framkallar likgiltiga känslor.

Mellan 2012 och 2017 hade Mac DeMarco några storslaget framgångsrika år med genombrottet 2, efterföljande Salad Days och This Old Dog, samt det fantastiskt sensommarosande minialbumet Another One inklämt däremellan. Det verkar vara en hyfsat vedertagen åsikt bland fansen att något förändrades till det sämre under 2019 med släppet av Here Comes the Cowboy. En enkel efterforskning kan leda en till titelspåret som endast repeterar textraden ’Here comes the cowboy’ om och om igen, över en countrygitarr och rytmsektionens enkelt klickande kantslag. Denna stil är kanske inte som förväntats, eller ens önskats, men en viktig detalj är att DeMarco i ett liveframträdande verkligen ser ut att ha roligt på scen. Vid bättre efterforskning, det vill säga en genomlyssning av hela albumet, är det mest markanta draget på Here Comes the Cowboy att stilen, soundet och låtskriveriet är något simplifierat. Det är inte värre än så, och det kanske kan vara så att albumet är något överkritiserat. ’Macs kreativa existenskris’ beskrevs albumet som av en lyssnare, som spekulerar kring att han kanske har tröttnat på att vara ’the go to goofball indie rock legend’ och inte vill låta fansens felaktiga bild av honom definiera vem han är. Det kan ligga något i påståendet, särskilt med tanke på det nyss släppta albumet som fick efterfölja.

Nu, fyra år senare, fortsätter Mac DeMarco gå sin egen väg genom att släppa Five Easy Hot Dogs, ett album bestående av 14 instrumentala spår inspelade under en roadtrip och namngivna efter platsen där låten spelats in. ”Planen var att börja köra norrut, och inte komma tillbaka till Los Angeles förrän jag var klar med skivan”, meddelar DeMarco i ett utlåtande. Möjligheten att kunna ta sig friheten att göra precis vad man vill måste kännas otroligt frigörande, särskilt om spekulationerna kring Macs ofrivilliga inboxning matchar hans egna känslor, men är det något spännande att lyssna på? Svaret är ett rungande nja. Det kanske kan vara trevligt att höra i bakgrunden, men frågan är om det är mer än så. En till fråga kan ju vara ifall Mac DeMarco bryr sig om vad hans fans tycker vid det här laget. Troligtvis inte.

Det är en utmaning att peka ut individuella höjdpunkter på albumet, eftersom Five Easy Hot Dogs i stort sett följer samma stämning genom hela körtiden. Det kanske till och med är onödigt. Majoriteten av låtarna innehåller Macs plinkande på akustisk gitarr, avskalade trumkomp som högst troligen oftast är programmerade, och retrodoftande syntar som kastas in här och där. Första spåret ”Gualala” ger oss just detta, denna gång med elektronisk klangfärg i det enkla trumkompet och en fallande syntslinga vars torrhet för tankarna till Jean-Jacques Perrey, fransk pionjär av elektronisk musik som under 60-talet också spelade poppiga melodier med smått knäppa syntljud. På nästa spår ”Gualala 2” byts de elektroniska trummorna ut mot enklare rytmer i form av bongos, så pass organiska att de kanske till och med är inspelade, men denna gång sätter sig syntdelarna i baksätet. Dessa små skiftningar i beskrivningarna kan upprepas för ytterligare 12 låtar – ibland finns det inspelad bas, ibland förlitar sig det låga frekvensområdet sig på den akustiska gitarren, ibland låter trummorna organiska, ibland låter synten som en mellotron, ibland är låten mer upptempo, ibland är den lågmäld. I slutändan finns det inte mycket mer att berätta, eftersom låtarna inte tar form som särskilt utforskande. Mac DeMarco verkar bara vilja förmedla stämningar, ’vibes’ om man vill, och för vissa syften kan det absolut passa.

Ett syfte för att skapa musik som just endast är stämningar, är som bekant om man skapar soundtracks för spel eller film – något som är lätt att dra paralleller till med Five Easy Hot Dogs. Speciellt kanske soundtracks för spel. Låtarna visar sig nästan genomgående vara komponerade i en A/B-formel, det vill säga två olika teman som växlar fram och tillbaka några gånger tills låten rundas av. Fördelen är att dessa teman kan växla i bakgrunden i all oändlighet när man har fokus på ett spel, men för en lyssningsupplevelse är det lätt att tröttna efter andra växlingen (tillbaka till första temat). Med detta enkla tillvägagångssättet, skulle det kunna upplevas att det Mac gör på albumet är som ett soundtrack till honom själv; för en självbiografisk film eller ett spel med honom som protagonist. För mitt i allt detta finns det något i majoriteten av musiken som känns väldigt Mac DeMarco, vilket trots allt är imponerande att lyckas med på ett instrumentalt album. Ett genomgående sound är det tonala svajandet, där vissa instrument svänger upp och ner i ett konstant vibrato likt i tidigare skapelser av DeMarco. Det som är den stora skillnaden i sound är hur lite utrymme som finns i produktionen, i princip en total avsaknad av rum och reverb. De glittriga syntarna som frälst succéer som ”Chamber of Reflection” och ”For the First Time”, och tidigare bidragit till att öppna upp Macs sound, är puts väck till förmån för mer organiska syntljud. ”Edmonton” hade till exempel kunnat passa ganska väl in på Another One, med sitt karakteristiska retrosyntljud som hörs ofta på det albumet och som återanvänts till några låtar på Five Easy Hot Dogs, om det hade getts lite mer krut på produktionen. Framförandet av låtarna matchar produktionens rigiditet och känns ibland för rakt och monotont. Vid några tillfällen får vi se glimtar av vad som brukar göra hans musik så tilltalande, till exempel på den mindre stelt framförda ”Vancouver” där personligheten i Macs gitarrspel skiner igenom, men det är inte tillräckligt för att bära albumet.

Det går nog att okontroversiellt konstatera att Five Easy Hot Dogs saknar signifikans i Mac DeMarcos diskografi, och kommer göra det för all framtid. Albumets låga ambition för att utforska nya idéer kan högst ge det en status som ’ganska bra bakgrundsmusik när man diskar’. Men om det bringar glädje till Macs liv att få göra lite som han vill ibland, då kanske albumet är en nödvändig språngbräda för att vi någon gång kommer få höra något lika utmärkande som 2, Salad DaysAnother One, eller This Old Dog igen.

Mac DeMarco: Five Easy Hot Dogs Läs mer »

Rulla till toppen