David Portner är mest känd som en av grundpelarna i Animal Collective, men har genom åren även hunnit med att släppa album under namnet Avey Tare. Solodebuten kom 2010 med Down There, och sedan dess har fyra album med diverse experiment inom elektronisk och psykedelisk musik släppts. Ständigt har dessa album hamnat i skymundan av inte bara Animal Collectives material, utan kanske även Panda Bear som är den i bandet som fått störst genomslag med sitt solomaterial. Finns det en möjlighet att det femte albumet kan lyckas tränga igenom och nå nya höjder för Avey Tares solokarriär? Kanske det!

7s är ett lekfullt album som på vissa håll ger lyssnaren konnotationer till Animal Collective, särskilt i albumets första hälft med låtarna “Invisible Darlings” och “The Musical”. De är basdrivna, har catchiga melodier och liknande uppbyggnad som singlarna från albumet Merriweather Post Pavilion. Med tanke på det nyss hävdade kan man fråga sig varför dessa två låtar inte placeras på ett Animal Collective-släpp? När jag lyssnar på dessa låtarna känns det som jag är på tivoli: det luktar sockervadd, neonlampor lyser överallt och alla är glada. Texterna i dessa låtar speglar känslan, med hyllningar till samhällets osynliga hjältar och beundrande kontemplationer om människans relation till musik. Det är snällt och feelgood, och kan nog för vissa uppfattas som en alldeles för påtvingande sockersötma.

Avey Tare leker med olika genrer på flera av låtarna, ibland på ett tämligen otippat sätt och annorlunda från vad som skulle kunna höras på ett Animal Collective-album. Det finns massor med album som blandar genrer och stiluttryck, och detta med sannerligen varierande resultat. 7s lyckas sköta det kaosiga kollaget sömlöst. Ett klockrent exempel är den nio minuter långa låten “Hey Bog” som med sitt suggestiva och melankoliska intro hade kunnat vara skriven av Burial eller Boards of Canada, alternativt vara en del av soundtracket till sci-fi-klassikern Blade Runner. Låten präglas av en syntbas som är kaotisk och nästan spontanartad, men ändå intressant och smakfull. Ljudbilden är maffig och detsamma gäller för resterande låtar på albumet.

Nästa spår “Sweeper’s Grin” har en liknande låtlängd och inleder med ett lika kusligt intro som i låten före. Låtens flera effektdränkta sånginspelningar kan ge bilden av att Avey Tare fokuserar på att i första hand låta rösten vara som ett instrument, istället för att all text ska vara lätt att tyda. Att försöka tyda allt som sjungs på albumet kan ibland kännas som en hallucination, där orden till slut flyter samman och inte har någon större betydelse. Det behöver inte vara något som påverkar låtarna negativt, utan bidrar än mer till albumets psykedeliska stämning.

Ytterligare två låtar som överraskar i sitt genrelekande är “Neurons” och “Cloud Stop Rest Start”. Den förstnämnda drämmer till lyssnaren med ett noiserockigt intro à la Big Black ackompanjerat av konstiga men ändock intresseväckande rytmer i de hårt slamrande pukorna, som påminner om bullrande trummor i ett karnevalståg eller på en fotbollsmatch. Genom låten dyker även harmoniskt spelade blåsinstrument upp, som bidrar med lite av en jazzig stämning. Du kanske tänker: ‘oj, det verkar ju jättekonstigt att noiserock, karnevalstrummor och jazzigt blås kan vara definierande för en och samma låt’ – men Avey Tare har lyckats med det omöjliga. “Cloud Stop Rest Start” för tankarna till Tom Waits med sina mörka och dramatiska tongångar medan sången är mjuk och kompletteras av snygga körer och ekoeffekter. Jag kan tycka att ballader som avslutande låt på album är lite uttjatat; låten är bra och har en intressant instrumental, men jag kan inte undkomma från tanken att låten känns lite malplacerad i kontexten av albumet som i stort sett är tropiskt och glatt. Låten hade kanske passat bättre någon annanstans.

Avslutningsvis är 7s ett album som håller i det stora hela, trots att vissa låtar är vågade och andra kan kännas som mindre lyckade försök till poplåtar. Är albumet ojämnt? Ja, på sina håll, men ljudbilden är maffig, intressant och genreöverskridande. I vissa stunder får jag en tropisk semesterkänsla och i nästa stund vill jag dansa snabbt, jättesnabbt.