Genom åren har Yo La Tengo (sedan 90-talet bestående av Ira Kaplan, Georgia Hubley, och James McNew) kommit upp i en gedigen katalog av album med guldkorn som I Can Hear the Heart Beating as One, And Then Nothing Turned Itself Inside-Out, och Painful. Få band kan jämföra sig med Yo La Tengo, med deras bidrag till indierocken under så lång tid och deras ständiga förmåga att vara aktuella. This Stupid World för inte tankarna till ett föråldrat och trött band som borde gjort ett uppbrott med musiken för länge sen, vi får istället en känsla av ett band som ständigt försöker hitta nya sätt att förädla sin konst. På bandets 18:e studioalbum (samarbeten och filmmusik borträknat) får vi presenterat för oss ett band som vet vad de gör, på gott och ont. För den som inte redan frälsts kan albumet tendera att låta som ett försök att återuppfinna hjulet. För den redan frälste låter det som mer av samma ljuvliga kaka.

Albumet inleds med strålkastare på en surrande och in-your-face gitarr, ackompanjerad med ett nätt trumspel i bakgrunden och till slut även den smygande sången. “Sinatra Drive Breakdown” är en krautrockig och kaotisk låt, med en basgång som inte släpper taget om en när den väl kommit in, och en gitarr som likt en helikopter svävar in och ut och skapar förstörelse innan den svävar iväg igen i ett muller. Redan i albumets introduktion får vi en stark indikation om hur albumet kommer låta, det kommer att finnas råa produktioner och distdränkta gitarrer som blandas med vackra stämmor och catchiga stycken, men även ett band som med sina snart 40 år känner en stolthet i sitt sound.

Genom de nio låtar som This Stupid World bjuder på finner vi en mångfacetterad blandning med växlingar i såväl intensitet som tempo, med allt från den snabba krautrock-biten “Brain Capers”, till den kramvänliga drömpopsballaden “Aselestine” som för tankarna till Mazzy Star, Broadcast, eller just Yo La Tengo. Det går inte att komma ifrån att detta band har varit stilbildande för drömpopen och fortsätter att vara det på This Stupid World. Samma känsla av värme får vi i den Julee Cruise-doftande “Miles Away”. Med Georgia Hubleys fåordiga sång om ensamhet, och ett lager av instrument och eko som bildar ett tjockt lager av sammet, känner man sig omfamnad ända in i albumets sista stund. Nästan som att tjuvlyssna på en konversation som tre främlingar har några meter bort levereras sången i stora delar av This Stupid World på ett dovt, lugnt och tyst sätt. Trots att texterna ofta är just fåordiga och gärna agerar ett instrument som inkorporeras i den vätska som flyter fram genom låtarna, går det inte att ducka för den tunga och personliga touchen på texterna om bland annat alltings slut, livets meningslöshet och dödens närmande. Sångens dova presentation kräver en nogsam lyssning för att inte blandas ihop i allt virrvarr som är den musikaliska presentationen.

Albumets lekfullhet når sin höjd på titelspåret med sina upprepade trumslag och utdragna gitarrslingor som låter som att de fått ligga i ett badkar av reverb och marinera under de sju föregående låtars speltid. När låten når lyssnaren ger den ifrån sig ett trögflytande och noisigt ljud, det är inte för alla, men “This Stupid World” är definitivt för er som växt upp och blivit kära i ljudet från My Bloody Valentine, The Jesus and Mary Chain, och LSD and the Search for God. Det hörs tydligt i detta spår att Yo La Tengo befinner sig en plats där de älskar att spela sin typ av musik.

This Stupid World med dess utsvävande gitarrer, dova sånger och reverbtunga sektioner kan te sig svårtillgänglig för de som ännu inte är frälsta av genren eller av Yo La Tengo i stort. Genom detta album får vi inget kaxigt försök att revolutionera genren eller för den delen något försök att skapa popmusik med fräcka refränger. This Stupid World är en fortsättning på Yo La Tengos sound och visar på deras fantastiska förmåga att sätta samman ljudbilder, och att använda varje förmåga som står till buds i deras stora verktygslåda. Med meningsfulla texter, kaotiska gitarrer och fantastiskt trumarbete landar bandet i ett välarbetat album som är ljuv musik för de redan frälsta och ett spännande inslag för de ofrälsta. Det är tämligen svårt att inse att det här albumet skapades av personer som närmar sig (eller redan nått) pensionsåldern.