Det går inte att överhuvudtaget undgå musikaliteten på Unknown Mortal Orchestras femte fullängdare. I förgrunden står sångaren och multiinstrumentalisten Ruban Nielson, som till synes är hjärnan bakom bandet. Den som besitter en röst som kombinerar Stevie Wonders komplexa vokaliseringar med en Kevin Parker-liknande klang förtjänar onekligen att på alla möjliga sätt få stå i centrum. Tillsammans med resten av bandmedlemmarna, brodern Kody Nielson och Jake Portrait, samt extra hjälp från farsan Chris Nielson i blåsdepartementet, presenteras en timmeslång lyssningsupplevelse i form av V. Tiden förvaltas till största del på ett intresseväckande sätt. På sina ställen är det dock, som förväntat med tanke på längden, mindre engagerande. Men ur ett musikalitetsperspektiv är V en fröjd, från början till slut.

De dramatiska pianoackorden på inledningsspåret “The Garden” får en att nästan behöva klamra sig fast i stolen av förväntan. När de oktavmodulerade gitarrerna tränger sig in i mixen blir det genast tydligt vilket band det är vi har att göra med. Sättet som Unknown Mortal Orchestra under hela albumet arbetar med sina gitarrer känns exklusivt och påkostat, och det skulle knappt vara klandervärt för dem att låta lyssnaren betala styckpris på varje hörd gitarrton. Vissa gitarrer omfamnar en som varma sommarbrisar, vissa känns luftigt löddriga som badskum, och vissa leker sig gulligt smutsiga likt ett barn i en sandlåda. Gulligt smutsigt är det just eftersom distorsionen och övriga effekter aldrig blir ett fundament för att det ska låta bra, utan används sparsamt och smakfullt. Hemligheten för att detta funkar måste stavas Ruban Nielson, som vid det här laget borde få bli kallad gitarrvirtuos.

Sinnet för detaljerad instrumentering fortsätter på “Guilty Pleasures” där trumspelet istället får en chans att glänsa, i bakgrunden av en synkoperad och tonalt sicksackande sångmelodi likt något bandet redan beprövat på “Necessary Evil” från Multi-Love. Avslutet leder oss sedan sömlöst in i den senast släppta singeln med det fantastiska namnet “Meshuggah”. Låtens inledande solnedgångsgitarrer kan få en att tro att vi är på väg att få höra generisk tropical-house från 2014, men efter de tre första ackorden slungas vi åt ett helt annat håll. Vilket håll det blir tydliggörs först när ett shuffle-groove à la “Higher Ground” av Stevie Wonder kastas in. Från den stunden är det omöjligt att sitta stilla, trots att hooken som namngav låten smått fånigt lyder ‘You give me sugar’. Dessa låtar är en uppvisning i precis det som till mesta del sitter som en smäck på albumet – grooves och melodier. Nu återstår det bara att hoppas på ett svar i form av en låt med namnet “Unknown Mortal Orchestra” från ett visst svenskt progmetalband.

Ett stående inslag på V är de instrumentala låtarna. “The Widow” är det första smakprovet, och visst kokar bandet ihop en stabil grund som vanligt. Men vad är väl en grund om det inte byggs vidare på? Rubans röst är saknad, speciellt när den ersättande huvudrollen i form av en elpianoslinga mest avger en menymusikkänsla. Albumets avslutare “Drag” känns överflödig, både i sin existens och låtlängd. Det ambienta interludet “Keaukaha” har möjligen svårt att stå på egna ben, men är högst nödvändig i ett transitivt syfte före “I Killed Captain Cook”. Den låt som lyckas bäst att upprätthålla stämningen är “Shin Ramyun”, som behåller den sensomriga känslan som genomsyrar albumet. Tre av de fyra instrumentala låtarna klockar in på fem till sex minuter vardera, vilket får en att reflektera över albumets längd. Det är svårt att hålla sig från tanken att albumet är något fullpackat och att lite karvande vore på sin plats. En idé kunde vara att karva lite i de instrumentala låtarna just, men samtidigt kan man också tänka att de hjälper till att hålla kvar stämningen. Det är en svår utmaning, men med en rasp och lite finkornigt sandpapper hade det säkerligen gått att skapa ett kompakt och fantastiskt 45-minutersalbum.

V har varit i görningen sedan 2019, och halvvägs i processen passade Unknown Mortal Orchestra på att dundra ut två singlar 2021 – som också visar sig ha de catchigaste refrängerna på hela albumet. “That Life” känns som att den skulle kunna vara en av de låtar som 90-/00-talsgenerationen kommer stå och spela luftgitarr till om 30 år, med ett riff som direkt sätter sig på huvudet. Verserna har också en otroligt trygg ‘gubba-coverbands’-vibe, främst i ackorden och gitarrfraseringarna som riskabelt kan jämföras med en avskalad version av Nationalteaterns “Livet är en fest”. Ber om ursäkt på förhand om jag förstör låten för någon indiepurist nu. Samma catchighet återfinns i “Weekend Run”, men där är det särskilt tydligt att fokus ligger på annat än meningsfulla texter. ‘Monday, Tuesday, Wednesday, Thursday’ upprepar Ruban och man börjar undra ifall låtskrivarna bakom Rebecca Blacks “Friday” hjälpt till. Allt detta sagt så är dessa låtar höjdpunkter för den som gillar att höra Unknown Mortal Orchestra i sitt mest medryckande esse.

“Layla” är perfekt för kommande sommarkvällar, och för en icke-insatt i Sting och The Police kan man tänka ‘detta trumkomp låter som något The Police kan ha gjort’. Efterforskning gjordes och mycket väl, på plats fem på en viss populär streamingtjänst, låg “Don’t Stand so Close to Me” där med ett snarlikt pumpande i halvtempo. De milda reggaevibbarna i kompet kröns av snygga refrängsyntar som sätter guldkant på den något fnissframkallande hooken ‘Lay low, Layla’. Tillsammans skapas en oemotståndlig varm känsla, kanske den varmaste på hela albumet. När vi ändå är inne på varma känslor tar vi oss till “The Beach”, och det är nu de tidigare nämnda gitarrerna som beskrevs som löddriga kommer in. Det är svårt att beskriva utan att bli för flummig, men det är lika trivsamt som att massera in schamposkum i håret – och låter ungefär så också. Lägg Rubans ‘Take me back to the beach’-hook och lite discotrummor på det så har vi ännu en somrig dänga.

Närmre slutet får Unknown Mortal Orchestra visa en mer lågmäld och avskalad sida av sig själv på “Nadja”, en av deras starkaste sidor på albumet. De vackra och melankoliska melodierna träffar återigen rätt in, på ett mer intimt sätt än resten av låtarna. Med interludet “Keaukaha” transporteras vi in i ännu en singel i “I Killed Captain Cook”, lite av en vattendelare. Det är tydliga antikolonialistiska förtecken när Ruban kanaliserar sina hawaiianska rötter, både tematiskt och ljudmässigt, vilket bara kan ses som beundransvärt. Samtidigt känns låten lite felplacerad i kontexten av albumet och lämnar inget större avtryck. “In the Rear View” från tidigare på plattan faller tyvärr in i samma kategori. Att låta vackra “Nadja” graciöst få avsluta albumet, och därmed skära bort “Keaukaha”, “I Killed Captain Cook” och “Drag”, är en annan tanke man kan få i sin personliga utmaning att kompaktera albumet.

Generellt håller sig Unknown Mortal Orchestra i ett territorium där de är bekväma, och där vi är vana att höra dem. Det är organiska ljud och det är smakfullt nedsmutsad produktion. Trots ojämnhet i kvaliteten samt en mild avsaknad av karaktär, riktning och utforskande så levereras endast varma och sköna känslor. De får till snygga övergångar mellan låtarna, och topparna på albumet är så höga att Armand Duplantis knappt kan hoppa över dem. Det går att konstatera att det fortfarande är hög nivå på musiken och vi lägger definitivt V i högen av respektabla insatser från bandet.