’I dagarna’, med stor förhoppning att det är idag, är det 25 år sedan Refused släppte sitt genreöverskridande mästerverk The Shape of Punk to Come. Du kanske tänker att vi är helt ute och cyklar, du som har full koll på att ’27 oktober 1998’ är det absolut vanligast angivna släppdatumet. Faktum är dock att hardcoreplattan släpptes redan i början av februari i Sverige, men exakt vilket datum är ännu oklart – trots en intensiv efterforskning. En separat artikel om det efterforskningsäventyret kommer ’i dagarna’. Nu ska vi se till att dedikera resten av artikeln till huvudämnet i fråga, nämligen Umeåbandets sista album under deras framgångsrika 90-tal – och det man länge trodde skulle vara deras svanesång.
Det mesta som går att sägas om The Shape of Punk to Come är nog redan sagt. Därför är det i denna text kanske lättast, i alla fall för en skribent som delar ålder med albumet och som inte varit särskilt insatt i punkscenen, att rikta sig till musikälskare som kommer från en annan bakgrund än punken, och som fortfarande inte har slängt ett öga åt vad Refused sysslade med under slutet av 90-talet. Det är värt att sätta Refused på denna piedestal, eftersom albumet inte bara har kraften att trollbinda ett traditionellt fan av ren hårdhet i rockmusik, utan även de som kan uppskatta de allra minsta småfinesser och detaljer.
Visst är det tung och energisk punkrock som främst pumpas ut, men det varvas av passager influerade av genrer som elektronisk musik och jazz. På bandets mest kända låt ”New Noise” är det lätt att höra deras uttalade inspiration av The Prodigy och The Chemical Brothers, med ett gitarriff som lika gärna kunnat höras som en acidsynt på ett rave. Inledningsspåret ”Worms of the Senses / Faculties of the Skull” presenterar det vildaste arbetet i en rytmsektion någonsin, krönt av Dennis Lyxzéns antikapitalistiska vrålande. ”The Deadly Rhythm” har en text som perfekt knyter an till det musikaliska, med en oändligt kreativ interpolering av Bo Diddleys ”I’m a Man”. Det går att bara rada upp käftsmäll efter käftsmäll, ”Liberation Frequency” och ”Summerholidays vs. Punkroutine”, ”Tannhäuser / Derivè” och ”Refused Are Fuckin Dead”. Det musikaliska äventyr som bandet gav sig ut på, mot andra genrer och influenser, har givit Refused ett bredare genomslag än bara i sin egen scen. The Shape of Punk to Come må ses av många som en hörnsten i genren post-hardcore, men för mig är albumets förmåga att experimentera och kombinera inte bara en hörnsten för genren – utan all musik överlag. Grattis Refused på årsdagen av plattan – ni levererade, och det bör firas.