Jubileum

Vi har alltså ett album som skildrar hur det är att som nördig tonåring plåga sig genom det pinsamma high school-livet med allt vad det innebär. Nu ska vi dessutom fira dess 30-årsdag? Man kan nästan visualisera sig att albumet bor på nedervåningen hos sina föräldrar och förgäves försöker satsa på sin musikkarriär. Med en nedärvt osund relation till billig öl, en flanellskjorta som skriker efter sin första tvätt på flera månader och löften om att “snart slår vi igenom”. 

Weezer är dock inte ett band som stått stilla de senaste 30 åren, utan de har släppt 15 album sedan 1994 och under 2022 släppte de 4 stycken EP:s med inspiration från Vivaldi och de fyra årstiderna. Ja Weezer verkar inte direkt få slut på inspiration till nytt material men det är nog inte helt orättvist att påstå att de aldrig levt upp till den nivå som de satte från första början. Diskussionen mellan vilket album av detta och det efterföljande albumet “Pinkerton” som är bandets magnum opus består, men i min ödmjuka åsikt har vi en klar vinnare. Den lite för ärliga “Pinkerton” i all ära men den har inte samma charm som vår blåa vinnare. 

Sångaren Rivers Cuomo är en osannolik rockstjärna med en stil som skriker “mamma, kan du köra hem mig från festen?”. Samtidigt är det vad som gör honom till den perfekta kandidaten att skriva musiken som går rakt in i hjärtat på alla “normala” “töntar” där ute och eftersom det är en stor del unga personer som identifierar sig som töntar blir Weezers debutalbum en väldigt personlig resonerande upplevelse. För att ännu mer illustrera detta kan man nämna att namnet Weezer härstammar från det öknamn Rivers fick på grund av sin astma. Ni hör ju…

Låtarna på albumet är ämnade att hitta en punkt hos oss alla att relatera till. Om du lever bland molnen i en nykär drömvärld kan du lyssna på “Buddy Holly”. För den som behövt genomlida insikten av att en närstående plågas av ett beroende kan “Say It Ain’t So” agera medicin. Om du vill vara själv, isolerad från omvärlden i ditt safe-space, så kan du gå in i ditt garage och lyssna på…ja “In the Garage”. “Undone – The Sweater Song” är en otrolig metaforisk låt om mental hälsa/självkänsla och innehåller troligen Rivers bäst skrivna refräng någonsin. 

Vad du än lider av så kommer du att ha något att skrika med till och även om du inte lider av någonting (yeah right) så kommer du att skrika med ändå. Refrängerna är för catchiga, texterna för välskrivna och gitarriffen för angsty för att du ska kunna låta bli. 

Numera har diskursen kring Weezer urartat ganska rejält och bandet syns oftare i meme-sammanhang än något annat. För någon som aldrig hört bandet innan skulle det nog vara svårt att få en bild av dem som seriösa musiker som gör, eller i alla fall har gjort, bra musik. Oavsett hur många album med enfärgade bakgrunder bandet än producerar så har de åtminstone det blåa att vara stolta över.

I dag är ingen vanlig dag för idag är det Quebecs födelsedag! Nej, jag menar inte den fransktalande provinsen i Kanada utan jag syftar på det åttonde studioalbumet från det experimentella rockbandet Ween bildat av frontfigurerna Gene och Dean Ween, även kända som Aaron Freeman och Mickey Melchiondo. Albumet fyller alltså hela 20 år och är nu tillräckligt gammalt för att kunna handla på Systembolaget vilket får anses vara passande. Jag säger inte att du måste dricka alkohol för att uppskatta musiken på detta album men precis som med mycket av Ween’s verk så skulle droger i allmänhet både kunna vara förklaringen till ljuden som kan höras på detta album men även vara en källa till förhöjd upplevelse under själva lyssningen. Vare sig det handlar om kokain till den högoktaniga öppnaren “It’s Gonna Be A Long Night”, LSD till den psykadeliskt episka “Transdermal Celebration”, zoloft till “Zoloft” eller gud vet vad till “The Fucked Jam”. Välj och vraka i medicinskåpet för du kommer nog hitta en låt som passar till vad du än stoppar i dig. 

Albumet börjar som sagt ganska intensivt med den Motörhead-inspirerade “It’s Gonna Be A Long Night” för att sedan vagga dig till sömns i nästa låt, den tidigare nämnda “Zoloft”. Direkt efter detta får vi höra den utomkroppsliga upplevelsen som är “Transdermal Celebration” vars ljudbild är en rockkonsert framfört på en klippkant ekande över Grand Canyon. Ljudeffekterna av ett jet-plan som blåser förbi i hörselgångarna samt ett fantastiskt psykedeliskt gitarrsolo gör detta till en höjdpunkt, inte bara i Weens diskografi utan även en höjdpunkt i rockmusik på 2000-talet om ni frågar mig. Det går inte heller att nämna gitarrsolot på denna låt utan att även nämna den fantastiska kuriosan som tillhör det. Det ska tydligen vara så att Dean Ween i smyg “lånat” den legendariska gitarristen Carlos Santanas gitarr och förstärkare för att spela in solot. För att lyckas med detta behövde allt ske i största möjliga diskretion så Dean ska enligt egen utsago ha smugit in där Santanas redskap förvarades inför en spelning, försiktigt packat upp allt, spelat in allting på en tagning och det är denna tagning vi kan höra på den färdiga produkten. En musikalisk heist som verkligen var värd risken.

En sak som gör Ween speciella är att de inte är rädda för att utforska alla möjliga genrer, framförallt inom rock. De gör ett väldigt gediget och professionellt jobb med allt de tar sig an, vare sig det handlar om hårdrock, pop-rock, country, psykedelisk rock, sea shanty eller mariachi-musik. De bemästrar också spektrat av tramsighet då de alltså på samma album kan ha både “The Fucked Jam”, en instrumental-låt som både låter som en urflippad jam session men också på något sätt lyckas förmedla intrycket av besudlad sylt, men även låten “I Don’t Want It”, en otroligt vackert skriven psykedelisk break up-låt som skulle få både fans av Elliot Smith och Pink Floyd att fälla en respektabel tår eller två.

Ween tillåter inte sig kunna karaktäriseras till ett visst sound men något som jag förknippar med bandet är deras användande av röstförvrängande effekter, framförallt hur de får sångrösten att låta långsam och smått mörkare än normalt, vilket ger låtar som “Tried And True” en uncanny valley-känsla. Det kändaste exemplet på detta kan vi hitta i låten “Ocean Man” som för flera år sedan blev en meme. I de flesta fall skulle jag nog inte enbart hysa positiva känslor till att en låt av ett band jag älskar och respekterar blir känd genom en viral trend men för Ween känns det inte mer än passande att deras musik används i form av interna internet-skämt. Enligt mig är “Quebec” höjdpunkten i Weens diskografi och definitivt en must listen för de som uppskattar okonventionell och galen rockmusik. All hail the Boognish!

Innan vi hade artister som Owl City och Lights, innan Death Cab for Cutie smällde till ordentligt med plattan Plans från 2005, skapades The Postal Service av Death Cabs frontman Ben Gibbard tillsammans med vännen och ofta kreativa partnern Jimmy Tamborello. Bandet fick sitt namn på grund av hur de skrev sina låtar, då Ben och Jimmy bodde långt ifrån varandra och var tvungna att skicka demos på DAT-kassetter fram och tillbaka via den amerikanska posten. På så sätt skapades deras debut Give Up, ett mästerverk av syntpop, indie och electronica. Idag fyller deras enda album hela 20 år, och jag har fått äran att få hylla detta här på Klunga!

Albumet behandlar många ämnen, allt från förlorad kärlek och distansförhållanden till jordens undergång, från att flyga flygplan till att inte passa in på överklassens kokainfyllda fester. Give Up öppnar med bandets två största hits, “The District Sleeps Alone Tonight” och “Such Great Heights”, låtar som har väldigt motsatta meningar. Den förstnämnda är en låt som har följt med mig länge, genom hjärtekross och hjälplöshet. Det är en låt som berättar om upplevelsen som många har gått igenom någon gång, där man har blivit en främling i en före detta älskares eller väns liv. Poängen går verkligen rätt in genom Bens beklagande sång i refrängen: ‘A stranger with your door key, explaining that I’m just visiting, and I am finally seeing why I was the one worth leaving’. Denna låten sätter tonen för albumet så otroligt väl, med hjälp av Bens lyrik och Jimmys produktion får man verkligen en uppfattning om vart vi är på väg med detta albumet.

“Such Great Heights” är tveklöst bandets största hit, och är raka motsatsen till “District”. Detta är en ren och skär kärlekssång, en fanfar för oförstörbar kärlek till någon. Oavsett distans och motgångar eller andras åsikter, kommer vi vinka till dem från vårt molnhöga torn av kärlek. Detta kan även kännas igen på den instrumentala biten, med otroligt peppande trummor och syntar som bara exploderar av nästan barnslig glädje. Detta är en låt som aldrig misslyckas med att få igång mig, oavsett om det är hemma eller på roadtrips. (Något Melanie här på Klunga har fått uppleva ett antal gånger!)

Båda dessa låtar har fått ett liv långt förbi bandets trummaskinsprydda fyra väggar, då en hel rad av band och artister har gjort covers eller samplat dem. Till exempel Englands indiefolkdarling Birdy, som är mest känd för sin version av “Skinny Love” av Bon Iver, har gjort en mer avskalad och pianobaserad cover av “The District Sleeps Alone Tonight”. “Such Great Heights” har även haft stor kommersiell framgång, då den användes i allt från reklamer till att vara temat till Grey’s Anatomy när serien debuterade 2005. Denna har också fått ett antal covertreatments av artister som Iron & Wine, vars intima akustiska version användes i filmen Garden State (en film som rekommenderas starkt, en personlig favorit!) och i TV-adaptionen av Jon Greens book Looking for Alaska, och metalcorebandet Confide vars skrikiga cover blev en stor hit inom genren. Låten samplades även av Lil Peep på låten “White Tee”, där synten har en central roll i produktionen.

Förutom dessa två stora hits är albumet fyllt med otroligt sentimentala låtar. “Nothing Better” är låten där den frekvent gästande Rilo Kiley-frontaren Jenny Lewis skiner som bäst. Det är en humoristisk duett med Ben där de spelar mot varandra i rollerna av ett par; den ena kan inte acceptera att förhållandet är slut och den andra måste förbereda grafer och föredrag för att bevisa att det är över. Världens undergång sker under låten “We Will Become Silhouettes”, med en oväntad men konstigt passande inkludering av dragspel, där Ben går ner i en skyddsbunker och inte tänker komma ut tills allt är över.

En låt som jag vill slå ett extra hårt slag för är “This Place Is A Prison”, en temposänkning i albumets mishmash av bleepbloopsyntar och 8-bittrummor. En intim låt om att inte passa in och vilja försvinna från en plats som känns som ett fängelse. Det kan vara ett jobb, det kan vara den småstaden som ingen lämnar, det kan vara den festen med folk som du inte passar in med. Det är en låt om önskan och rädsla, och är verkligen en standout innan albumets avslutning i form av “Natural Anthem” som är en kaotisk, nästan “jammig” drum-and-bass-beat-fylld explosion av distade samples och syntar. Ett perfekt avslut till ett så otroligt unikt album som verkligen har ‘stood the test of time’, som kommer förbli ett av Benjamin Gibbards mest out-there projekt och även ett av mina favoritverk av en av mina favoritlåtskrivare genom tiderna.

För 10 år sedan släppte den dåvarande kvintetten Foals sitt tredje album Holy Fire. Ett album som oftast klassas som bandets bästa tätt följt av föregångaren Total Life Forever. Det är inte konstigt att så många håller den i topp – med genreöverskridande låtar, mäktig produktion och en nyfunnen självsäkerhet är det svårt att inte hålla det högt. 

Albumet surrar bokstavligt talat igång med låten “Prelude”, där en ljudinspelning av riktiga bin loopats i slutet av låten. Därefter slås vi av “Inhaler” – en käftsmäll till livelåt med en gitarrslinga till intro du sent kommer att glömma. Låten bygger sakta men säkert upp och exploderar sedan i ett grunge-igt breakdown där sångaren Yannis Philippakis skriker ‘I can’t get enough – SPACE’, vilken även blir startskottet för att skicka publiken in i ett kollektivt kaos.

Det är också här det blir tydligt att bandet lagt mer krut på att få ut material som växlar upp både deras karriär och deras liveset. Det bevisas gång på gång att de är redo för arenor och headline-slots på festivaler. Idag är det precis detta som den numera trion från Oxford tar sig an; utsålda arenor och turnéer samt huvudnamnet på festivaler som anses vara milstolpar i deras musikaliska karriär.

Holy Fire banade vägen för mycket, däribland ett tyngre och rockigare sound som även implementerats i deras råa och stundtals djuriska livespelningar. Albumet kickstartade även bandets “kommersiella” karriär när de slog igenom med radiohiten “My Number” – vars catchiga och funkiga vibe garanterat etsar sig fast hos alla som lyssnar på den. 

De levererar luftiga produktioner och förmedlar en drömlik känsla, mest noterbart i “Milk & Black Spiders”, som får en att helt och hållet glömma bort nuet. Det är minst sagt ett mer experimentellt album jämfört med deras två föregående, både instrumentellt och sångmässigt, och kanske är det just det detta som får en att känna att bandet är i sitt esse.

Precis som på Total Life Forever avtar tempot mot andra halvan av albumet. “Late Night”, som är Holy Fires motsvarighet till “Spanish Sahara”, är utan tvekan skivans höjdpunkt och definitivt en utav Foals allra starkaste ögonblick. När låten avslutas med ett desperat och nästan ängsligt ‘stay with me’ från Philippakis känns det omöjligt att inte göra det. 

När vi väl är framme på albumets slutdestination “Moon”, sjunger Yannis med en skör röst ‘It is coming now my friend and it’s the end’ – ett passande avslut på detta mästerverk till skiva och därmed denna text. Det är ofattbart att det hunnit gå 10 år sen Holy Fire släpptes, samtidigt som det känns som att albumet alltid funnits med mig. Tacksamheten är verkligen obeskrivlig.

Ja må du leva, ja må du leva!

Idag, fredagen den 10 februari, gratulerar vi dig, In the Aeroplane Over the Sea på 25-årsdagen! Vad mycket du hunnit med under din livstid: du har trollbundit indiekids världen över, ditt omslag har florerat på musikforum i 10-15 år, du har trollbundit oss alla – så enkelt är det! 

Med den mystiska Jeff Mangum i spetsen skapade mytomspunna Neutral Milk Hotel ett album som, precis som för så många andra, varit stort och betydelsefullt även för mig. Det har följt med mig genom tonåren, på fyllan, genom gymnasie-breakups, under matlagningen, till och med när jag ska sova. 

Mangums desperata röst som är på gränsen till att spricka, trumpeten som tittar fram här och där, det distade lo-fi-soundet, den aggressivt strummande akustiska gitarren, och de fenomenala texterna delvis tagna ur Anne Franks dagbok skapar en lyssnarupplevelse som är utomjordisk och hänförande. 

Du, In the Aeroplane Over the Sea är fenomenal och jag är helt övertygad om att du har många, många år av storhet kvar att leva i det kollektiva indieminnet.

Hurra hurra hurra!

’I dagarna’, med stor förhoppning att det är idag, är det 25 år sedan Refused släppte sitt genreöverskridande mästerverk The Shape of Punk to Come. Du kanske tänker att vi är helt ute och cyklar, du som har full koll på att ’27 oktober 1998’ är det absolut vanligast angivna släppdatumet. Faktum är dock att hardcoreplattan släpptes redan i början av februari i Sverige, men exakt vilket datum är ännu oklart – trots en intensiv efterforskning. En separat artikel om det efterforskningsäventyret kommer ’i dagarna’. Nu ska vi se till att dedikera resten av artikeln till huvudämnet i fråga, nämligen Umeåbandets sista album under deras framgångsrika 90-tal – och det man länge trodde skulle vara deras svanesång.

Det mesta som går att sägas om The Shape of Punk to Come är nog redan sagt. Därför är det i denna text kanske lättast, i alla fall för en skribent som delar ålder med albumet och som inte varit särskilt insatt i punkscenen, att rikta sig till musikälskare som kommer från en annan bakgrund än punken, och som fortfarande inte har slängt ett öga åt vad Refused sysslade med under slutet av 90-talet. Det är värt att sätta Refused på denna piedestal, eftersom albumet inte bara har kraften att trollbinda ett traditionellt fan av ren hårdhet i rockmusik, utan även de som kan uppskatta de allra minsta småfinesser och detaljer.

Visst är det tung och energisk punkrock som främst pumpas ut, men det varvas av passager influerade av genrer som elektronisk musik och jazz. På bandets mest kända låt ”New Noise” är det lätt att höra deras uttalade inspiration av The Prodigy och The Chemical Brothers, med ett gitarriff som lika gärna kunnat höras som en acidsynt på ett rave. Inledningsspåret ”Worms of the Senses / Faculties of the Skull” presenterar det vildaste arbetet i en rytmsektion någonsin, krönt av Dennis Lyxzéns antikapitalistiska vrålande. ”The Deadly Rhythm” har en text som perfekt knyter an till det musikaliska, med en oändligt kreativ interpolering av Bo Diddleys ”I’m a Man”. Det går att bara rada upp käftsmäll efter käftsmäll, ”Liberation Frequency” och ”Summerholidays vs. Punkroutine”, ”Tannhäuser / Derivè” och ”Refused Are Fuckin Dead”. Det musikaliska äventyr som bandet gav sig ut på, mot andra genrer och influenser, har givit Refused ett bredare genomslag än bara i sin egen scen. The Shape of Punk to Come må ses av många som en hörnsten i genren post-hardcore, men för mig är albumets förmåga att experimentera och kombinera inte bara en hörnsten för genren – utan all musik överlag. Grattis Refused på årsdagen av plattan – ni levererade, och det bör firas.