The Last Dinner Party: Prelude To Ecstasy

PTE_Album_Cover
Betyg TLDP
Skivbolag: Island Records
Utgivningsdatum: 2 februari 2024

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. The Last Dinner Party har bara efter drygt ett år sedan deras första singel släpptes påkallat stor uppmärksamhet med en karriärmässig rivstart.


Som en blixt från klar himmel har denna brittiska rock-kvintett slagit ner på den stora musikscenen. Deras upplevda raketkarriär är fascinerande och hos många har den stuckit i ögonen där de av vissa fått den fula stämpeln som “industry plants”. Detta är ett begrepp som används för att beskriva artister som inte blivit stora på sina egna meriter utan snarare byggt sin karriär genom redan existerande rikedomar och kontakter. Medlemmarna i The Last Dinner Party är dock inga “nepo-babies” och själva förnekar de denna löjliga stämpel utan attribuerar sin framgång till tur, att ta sina chanser och intresseväckande musik, såklart. 

Det går inte att förneka att bandets karriär har haft en imponerande start då de under sina första år varit förband till The Rolling Stones, spelat flera stora musikfestivaler och haft utsålda USA- och europaturnéer innan de ens släppt sitt debutalbum. Deras första singel “Nothing Matters” släpptes i april 2023 och var det pulveriserande startskottet för ett 100-meters race mot framgång. Det var ett smakprov på bandet som visade musikalisk skicklighet, medryckande texter och teatralisk dramatik, något som bara förstärktes av de uppföljande fyra singlarna som hann släppas innan albumet kom i februari. Det är lätt att förstå varför The Last Dinner Party fångade mycket uppmärksamhet,det de presenterar är inte direkt lågmält eller subtilt. Med korsetter, brynjor, galaklänningar och accessoarer i silver och guld ser de ut som att de skulle kunna headline:a rockfestivaler redan på viktoriansk tid. Detta speglas också i musiken som innehåller eldiga gitarrsolon, dramatisk körsång som hämtat ur en rock-opera och klassiska arrangemang. Lägg på teman av kärlek, religion och könsroller på toppen och du har något som håller dig upptagen i cirka 40 minuter.

Albumet introduceras med en instrumental prelude i form av ett sofistikerat stycke arrangerat av bandets keyboardist Aurora Nishevci. Stycket har samma titel som albumet, “Prelude To Ecstasy”, vilket man kan tycka är kaxigt om man ska tolka den bokstavligt. Detta stycke leder oss in till låten “Burn Alive” som är en mörk och mystisk kombination av synt från en sci-fi-film från 80-talet och skalor av stråkar från “Night on Bald Mountain” av Musorgskij. “Caesar on a TV Screen” som var en av singlarna som släpptes inför releasen är någorlunda muntrare och väldigt händelserik. Under knappt fyra minuter känns det som att bandet försöker klämma in så många tempoförändringar de kan. Det är en kavalkad av olika stämningar men bibehållen är dramatiken. Individuellt funkar samtliga delar och det blir verkligen inte tråkigt, men kanske finns det risk för whiplash-känsla? 

Förväntningar och könsroller behandlas på “The Femenine Urge”. Längtan i detta fallet, verkar vara att behandla såren hos den tidigare generationen genom att inte acceptera de normer som varit rådande och hindra dem från att spridas vidare ned i ledet av generationer. Även denna låt har sina tempoförändringar och ombyten men är betydligt mer straight forward. Successivt dras tempot ner på de efterföljande “On Your Side” och “Beautiful Boy”.  

Det ligger nära till hands att se albumet som en föreställning. Gör man det upplevs “Gjuha” som introduktionen till den andra akten. Den är framförd på albanska av Nishevci och handlar ironiskt nog om att tappa sin kultur genom att inte kunna sitt eget modersmål. Det är ett kort stycke som, om inget annat, bevisar att bandet inte direkt är rädda för att inkludera allt som de har lust för men som också är en mycket bra övergång till “Sinner”. Tillsammans med “My Lady of Mercy” är det de två låtarna som utan tvekan bäst hade platsat i en rock-opera med sina religiöst anspelande texter och effektivt nyttjande av körsång men framförallt den ständigt närvarande dramatiken. “Portrait of a Dead Girl” hamnar därför i en jobbig position mellan albumets mest actionfyllda låt och den största hiten. Låten innehåller inga större märkbara brister men blir mest en transportsträcka. “Nothing Matters” blåser liv i kalaset igen och är uppenbart det låt som är mest straight forward på hela albumet med verser som bjuder in och en refräng som är väldigt skriksjungvänlig. En fenomenal bridge, ett gitarrsolo på det och en sista refräng där bandet tar i från tårna och det är väldigt lätt att se varför just detta blev bandets antändning. Det är dock kanske den låt där bandet skruvar ner det teatrala en aning. I kontrast med de övriga låtarna framstår “Nothing Matters” helt klart som den mest kommersiellt gångbara singeln. 

“Mirror” är sedan ett långt självreflekterande stycke som avslutas med liknande instrumentala arrangemang som inledde hela albumet och knyter på så sätt ihop säcken för denna debutföreställning. Rosor kastas och ridån dras igen.

Prelude To Ecstasy är många saker, dramatiskt, medryckande och energirikt. Albumet är mycket…ja albumet är definitionen av “mycket”. Det är ett maximalistiskt projekt som hämtar inspiration från många olika håll och verkar inte bry sig så mycket om att hålla sig inom några ramar. Detta kan medföra någon sorts överexponering av intryck och en soppa som har på tok för många olika ingredienser men i det stora hela är “Prelude to Ecstasy” en trivsam lyssningsupplevelse. Det finns en eller två låtar som inte riktigt fastnar som de andra och ibland slängs man mellan två helt olika stämningar i en och samma låt men trots detta lyckas de hålla ihop albumet utan att det blir för spretigt. Kanske kan det bero på att oavsett vad bandet väljer att göra går de in med samma ambition, att vara dramatiska och verkligen satsa i varje delmoment. Denna ambition tillsammans med klämmiga melodier och karismatiska låttexter skapar även väldigt bra förutsättningar för att underhålla en live-publik och bygga upp ett hängivet följe. Det är som sagt inte så svårt att förstå varför musiken väckt sådant intresse så pass snabbt.

Det ska bli intressant att se vad fortsättningen blir för bandet. Med en sådan maximalistisk approach och en inställning om att säga ja till det mesta så kan det helt klart leda vart som helst. Frågan är om de lyckas få till en uppföljare till Prelude to Ecstasy eller om det är en helt annan föreställning med nya teman, ny rekvisita och andra kostymer. 

Betyg: 7,2

Frida: 6,5
Oscar: 7,5
Erik W: 7,5

Rulla till toppen