Jessie Ware: That! Feels Good!

7.5

7.0

9.0

6.0

6.5

7.2

av 10

Skivbolag: EMI Records

Utgivningsdatum: 28 april 2023

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv


När Jessie Ware släppte “What’s Your Pleasure?” 2020 lyckades hon inte bara med en revival av disco utan även en revival av hennes egna karriär. Albumet visade prov på låtar som var väldigt intima och sensuella men till stor del också väldigt dansvänliga. Albumet fick mycket bra respons vilket bidrog till att Jessie valde att fortsätta på samma spår och nästa hållplats på denna discoresa har vi här i form av “That! Feels Good!”. Det krävs inte mycket detektivarbete för att förstå att “That! Feels Good!” är en spirituell uppföljare till “What’s Your Pleasure?”, det räcker egentligen bara att jämföra albumtitlarna. Medan “What’s Your Pleasure?” försiktigt ställer frågan vad som får dig att gå igång så gör detta nya album det väldigt tydligt för oss att vad det än är så känns det väldigt bra. Denna kontrast återspeglar sig även väldigt effektivt i låtarna eftersom instrumentationen på albumen är mer storslagen och “in your face” samtidigt som att texterna möjligtvis är ännu mer utmanande.

Med ett stönande välkomnas vi in till detta album på den självtitulerade öppnaren vilket gör det väldigt klart att Jessie inte tänker avstå från att ta för sig. Låten ackompanjeras av en funkig basgång och kan egentligen summeras i en rad, “Pleasure is a right!”, något som även skulle kunna funka som ett mantra för hela albumet. Låten är väldigt cheeky och beroende på hur denna fräckheten tas emot av lyssnaren kan detta påverka upplevelsen framöver under albumet. Om du köper in dig på stämningen som säljs in här har du en lite lättare åktur än om du går in med försiktighet.

Efter det följer de två första singlarna från albumet “Free Yourself” och “Pearls”. Den förstnämnda släpptes ett helt år innan albumet kom och lämnade ett smakprov på vad som kunde erbjudas. De dunkande pianoackorden som spelas av inte så lätta händer driver låten framåt och vad som erbjuds är en riktig power-anthem. Låten skriker självförtroende och här märks det även att Jessie arbetat flitigt med lager av sång i form av sin egen röst. Man kan verkligen höra refrängen eka från högtalarna på cirkelgympapassen framöver. Även “Pearls” osar självförtroende men på ett mer sofistikerat sätt. Det är lätt att känna sig underklädd om man inte har sin finaste boa eller glittrigaste galaklänning på sig när man hör denna låt. Dock så uppmanar låten oss att släppa taget och skaka tills pärlorna lossnar vilket innebär att plagg som underlättar rörligheten är att föredra. 

Efter “Pearls” sänker Jessie tempot med den sensuella “Hello Love” där hon verkar bli besökt av en gammal romans. Låten är en perfekt tematisk övergång till nästa låt där Jessie vill börja om på nytt, vilket är ganska tydligt med tanke på låtens titel “Begin Again”. “Hello Love är dock inte bara en bra tematisk övergång utan även en välbehövd paus och stämningssättare, för även om “Begin Again” inte har högst tempo så är låten en sorts klimax. Det är albumets största låt och då menar jag inte i kvantitet, även om låten råkar vara längst på albumet, utan jag tänker på den enorma skala och dramatik som omger den. Sången är passionerad och dramatisk, kören likaså och blåsorkestern omfamnar alltihop till väldigt dansvänliga sambarytmer. 

Efter det glider vi över i “Beautiful People” som rent instrumentalt följer samma tema men som återgår till samma cheekyness som vi fick erfara i början. Samma kan sägas om de två följande låtarna “Freak Me Now” och “Shake The Bottle”. Den förstnämnda är albumets andra låt som börjar med stånkande och stönande vilket säger lite om albumets röda tråd. Låten känns väldigt retro och kommer att sätta sprätt på vilket dansgolv som helst. “Shake The Bottle” är albumets alla fräckheter, sexuella innuendos och kindrodnande instrumentation i ett koncentrat. Om detta är något som får dig att gå igång så är låten en härlig liten upplevelse men jag kan också se detta vara lite väl mycket för många. 

“Lightning” är albumets utstickare där vi istället får något som påminner om RnB, en stabil insats men kanske något som skulle passa bättre på något av Jessies tidigare album. “These Lips” är en ganska lågmäld avslutning på hela albumet.

“That! Feels Good!” följer i “What’s Your Pleasure?”:s fotspår och innehåller många extremt välproducerade discopop-låtar som inte bara återupplivar genren utan även hyllar den. Denna gång med mer organisk instrumentation i form av blåsorkestrar och lite mer traditionellt slagverk såväl som flitigt användande av lager av sång. Dessutom inkorporeras samba och latinamerikanska toner på ett väldigt effektivt sätt. Albumet är inte lika lågmält utan blåser verkligen på men upplevs också vara lite mer “in your face”. Ibland kanske det är lite för mycket helt enkelt. Det finns ingen anledning att tro att den lättsamma och lekfulla attityden inte är avsiktlig men den kan också bidra till någon sorts överstimulans som kan påverka hur mycket man njuter av musiken ibland.

När allt är sagt och gjort så har vi ett verk som fungerar som en bra uppföljare till “What’s Your Pleasure?” men här har vi också albumets akilleshäl, det känns nämligen bara som en uppföljare. Albumet är väldigt energirikt och betydligt mer lättsamt än “What’s You Pleasure?” vilket kanske gör det mer lättillgängligt men innebär också att det finns delar som inte känns lika spännande. Du kan absolut dansa och skaka loss till “That! Feels Good!” lika mycket som du kunde till föregångaren, om inte mer rent ut sagt, men albumet är inte riktigt lika intimt och personligt. Med detta sagt så misslyckas Jessie verkligen inte med att vara personlig över huvud taget. Texterna, cheeky och allmänt feelgood som de är, innehåller även referenser till hennes egna liv som i de flesta fall är utgångspunkten. Visst uppmanar hon oss att skaka loss så att pärlorna faller av på “Pearls” men innan detta påminner hon oss också om vem hon är, “I’m so nine to five, I’m a lady I’m a lover, a freak and a mother / Walking on the line, it’s my human nature I crave a little danger”. När jag lyssnar på detta finns det en liten del i mig som önskar att jag vore en singelmamma för att kunna ta till mig budskapet och utvinna låtens fullständiga frigörelsekapacitet. 

Kan man klandra Jessie Ware för att ta vara på framgången av hennes tidigare album? Absolut inte anser jag, fångar man blixten i en burk så är det nog ett bra drag att hålla gnistan vid liv. Frågan är om gnistan är kvar eller om Jessie väljer att gå i en annan riktning nästa gång. Oavsett vad hon väljer att göra så lämnar hon två stabila verk i genren disco bakom sig och det tackar jag henne för.

Rulla till toppen