Författarnamn: Oscar Dziedziela

Innan vi hade artister som Owl City och Lights, innan Death Cab for Cutie smällde till ordentligt med plattan Plans från 2005, skapades The Postal Service av Death Cabs frontman Ben Gibbard tillsammans med vännen och ofta kreativa partnern Jimmy Tamborello. Bandet fick sitt namn på grund av hur de skrev sina låtar, då Ben och Jimmy bodde långt ifrån varandra och var tvungna att skicka demos på DAT-kassetter fram och tillbaka via den amerikanska posten. På så sätt skapades deras debut Give Up, ett mästerverk av syntpop, indie och electronica. Idag fyller deras enda album hela 20 år, och jag har fått äran att få hylla detta här på Klunga!

Albumet behandlar många ämnen, allt från förlorad kärlek och distansförhållanden till jordens undergång, från att flyga flygplan till att inte passa in på överklassens kokainfyllda fester. Give Up öppnar med bandets två största hits, “The District Sleeps Alone Tonight” och “Such Great Heights”, låtar som har väldigt motsatta meningar. Den förstnämnda är en låt som har följt med mig länge, genom hjärtekross och hjälplöshet. Det är en låt som berättar om upplevelsen som många har gått igenom någon gång, där man har blivit en främling i en före detta älskares eller väns liv. Poängen går verkligen rätt in genom Bens beklagande sång i refrängen: ‘A stranger with your door key, explaining that I’m just visiting, and I am finally seeing why I was the one worth leaving’. Denna låten sätter tonen för albumet så otroligt väl, med hjälp av Bens lyrik och Jimmys produktion får man verkligen en uppfattning om vart vi är på väg med detta albumet.

“Such Great Heights” är tveklöst bandets största hit, och är raka motsatsen till “District”. Detta är en ren och skär kärlekssång, en fanfar för oförstörbar kärlek till någon. Oavsett distans och motgångar eller andras åsikter, kommer vi vinka till dem från vårt molnhöga torn av kärlek. Detta kan även kännas igen på den instrumentala biten, med otroligt peppande trummor och syntar som bara exploderar av nästan barnslig glädje. Detta är en låt som aldrig misslyckas med att få igång mig, oavsett om det är hemma eller på roadtrips. (Något Melanie här på Klunga har fått uppleva ett antal gånger!)

Båda dessa låtar har fått ett liv långt förbi bandets trummaskinsprydda fyra väggar, då en hel rad av band och artister har gjort covers eller samplat dem. Till exempel Englands indiefolkdarling Birdy, som är mest känd för sin version av “Skinny Love” av Bon Iver, har gjort en mer avskalad och pianobaserad cover av “The District Sleeps Alone Tonight”. “Such Great Heights” har även haft stor kommersiell framgång, då den användes i allt från reklamer till att vara temat till Grey’s Anatomy när serien debuterade 2005. Denna har också fått ett antal covertreatments av artister som Iron & Wine, vars intima akustiska version användes i filmen Garden State (en film som rekommenderas starkt, en personlig favorit!) och i TV-adaptionen av Jon Greens book Looking for Alaska, och metalcorebandet Confide vars skrikiga cover blev en stor hit inom genren. Låten samplades även av Lil Peep på låten “White Tee”, där synten har en central roll i produktionen.

Förutom dessa två stora hits är albumet fyllt med otroligt sentimentala låtar. “Nothing Better” är låten där den frekvent gästande Rilo Kiley-frontaren Jenny Lewis skiner som bäst. Det är en humoristisk duett med Ben där de spelar mot varandra i rollerna av ett par; den ena kan inte acceptera att förhållandet är slut och den andra måste förbereda grafer och föredrag för att bevisa att det är över. Världens undergång sker under låten “We Will Become Silhouettes”, med en oväntad men konstigt passande inkludering av dragspel, där Ben går ner i en skyddsbunker och inte tänker komma ut tills allt är över.

En låt som jag vill slå ett extra hårt slag för är “This Place Is A Prison”, en temposänkning i albumets mishmash av bleepbloopsyntar och 8-bittrummor. En intim låt om att inte passa in och vilja försvinna från en plats som känns som ett fängelse. Det kan vara ett jobb, det kan vara den småstaden som ingen lämnar, det kan vara den festen med folk som du inte passar in med. Det är en låt om önskan och rädsla, och är verkligen en standout innan albumets avslutning i form av “Natural Anthem” som är en kaotisk, nästan “jammig” drum-and-bass-beat-fylld explosion av distade samples och syntar. Ett perfekt avslut till ett så otroligt unikt album som verkligen har ‘stood the test of time’, som kommer förbli ett av Benjamin Gibbards mest out-there projekt och även ett av mina favoritverk av en av mina favoritlåtskrivare genom tiderna.