RAYE, eller Rachel Keen som hon annars heter, har varit i musikbranschen länge. Som låtskrivare har hon varit med och skrivit låtar till bland annat Beyoncé, Little Mix och Madison Beer. Kanske har du hört hennes sångröst på bland annat Charli XCX låt “Dreamer”, med Mabel på “Cigarettes” eller på Kojo Funds “Check”. RAYE hade tidigare kontrakt med ett skivbolag som pushade henne att göra och skriva musik för allt och alla. Nu går hon sin egen väg och är inte längre en ”polite pop star”, som hon själv uttrycker det. För att få ut sin musik har hon denna gång gått samman med Human Re Sources. I oktober 2022 släppte RAYE sin första egna singel, “Escapism”, gästad av 070 Shake, som nu landat på detta album. Singeln fick stort genomslag på sociala medier och ledde även till en första plats på den brittiska topplistan.

Albumet inleds med en presentation där RAYE välkomnas upp på scen över pianospel och blygsamma applåder. Av stämningen att döma känns det som att vi befinner oss på en liten jazzklubb på en bakgata någonstans. Övergången till första låten sker sömlöst när RAYE tar vid på “Oscar Winning Tears”, som hon inleder genom att presentera sig själv: “Hello, it’s Raye here, please get nice and comfortable and lock your phones / Because the story is about to begin”. På samma sätt som den inledande presentationen, avslutas albumet med ett ‘tack’ för att vi lyssnat.

Låtarna är fyllda av medryckande trummor, ljudeffekter och ad-libs. “Black Mascara” går i en riktning inspirerad av house och elektronisk dansmusik med framträdande syntar. Ett mer hiphopinfluerat sound med snudd på “rap singing” hör vi i “Hard Out Here” där ljudbilden blandas ut med stråkar i bryggorna, och “Escapism” med sina genomträngande trummor och ackompanjerande pianospel. Men albumet har också en annan karaktär med mer framträdande blås- och stråkinstrument där vi hör inslag av blues, jazz och R&B. På “Oscar Winning Tears” hör vi kraftfull balladsång över tunga trummor, “The Thrill is Gone” påminner om ett bluesframträdande under 60- eller 70-talet med uppfriskande tempoväxlingar, medan det i “Worth It” blir mer funkig R&B med spår av jazz. Texterna är fullproppade med starka budskap som varierar mellan allt från att vara kvinna i musikbranschen, breakup-ångest, beroenden, sexuellt utnyttjande, kroppshets och klimatångest. Alla är ämnen som berör och präglar allas vår samtid. RAYE sjunger rader som “All the white men CEOs, f**k your privilege / Get your pink chubby hands of my mouth, f**k you think this is?” och “Sweet, sweet Mary Jane, yeah / And codeine can kill any pain”. Trots albumets intima inledning, som dessvärre känns lite väl konstlat, de fullspäckade ljudspåren och de budskapstunga texterna når albumet bara halvvägs fram. 

I sina texter visar RAYE både på sårbarhet, livserfarenhet och feministisk pepp. Men även om texterna är personliga händer det något på vägen i artikulationen, framförandet av sången, och till sist produktionen, där vi lämnas märkligt och nästan lite förvirrande oberörda. Med en så stark bakgrundshistoria av vad som borde, och skulle kunna levereras på ett unikt och träffsäkert sätt, drunknar konstnärskapet i överproducerad autotune som urholkar närvaron och mänskligheten från den uppenbart sångmässigt kapabla RAYE. Det vi inledningsvis tror ska bli en intim showbiz-upplevelse visar sig inte alls vara en personlig live-tillställning på en liten klubb någonstans i Soho. Det känns nästan som att RAYE både vill förmedla ett personligt album och samtidigt få till de karaktärsdrag som gör en hitlåt, men istället blir det varken eller och faller därför, tyvärr, ganska platt. Vi saknar en genomskinlighet och autencitet som låter henne sticka ut från mängden av R&B- och popartister. Efter att ha lyssnat igenom hela albumet undrar vi, tråkigt nog, fortfarande vem RAYE är.

Uppvuxen i södra London tar hon med sig sitt brittiska uttal när hon sjunger sina förhållandevis vulgära texter och blandar brittisk slang med en touch av överklass.  Sammantaget förmedlas en ganska suddig bild av vem hon är. RAYE beskriver albumet som en kombination av fragment från de senaste sju åren av hennes liv. Efter att inte kunnat släppa och skriva musik på det sätt som hon själv velat beskriver hon albumet som ett album “utan ljudmässig kontinuitet där hon inte håller tillbaka”. Kontrasterna märks och kanske gör dessa ibland det lite spretigt med vart albumet är på väg, kanske är det just detta som påverkar upplevelsen av henne som artist? Trots variationen i låtarnas karaktär och komposition känns nästan den hårda produktionen som ett sätt att jämna över kontrasterna och få albumet att trots allt upplevas som en helhet.

Kort sagt kan vi konstatera att vi hade önskat en mer unik stämpel som bara RAYE kan sätta. För att vara ett “skivbolagskritiskt” albumsläpp låter albumet förvånansvärt skivbolagsproducerat. Med det sagt, det märks att detta är en artist med mycket potential, alla bitar finns där, och det blir spännande att se vad hon tar sig för i sin framtida musik.