Det kommer inte som en överraskning att detta album är fullt av de singlar som Caroline Polachek har släppt under de senaste två åren. Trots det, eller tack vare, har albumet ett välgenomtänkt koncept, vågar nästan påstå att det är ett konstverk präglat av drömska och filmiska slingor. Det råder ingen tvekan om konceptet och inramningen av albumet där varje låt har sin plats, det finns en tydlig dynamik och inte en understimulerad stund från det att du hör första tonerna i “Welcome to My Island” till att körsången fasas ut i “Billions”. Caroline har uttryckt ett intresse för och betydelsen av hennes projekt som konstprojekt. Inte minst när det kommer till grafisk design och att skapa ett albumomslag som relaterar till en subkultur och genre som beskriver albumets ljudbild och karaktär. Kanske kan vi känna igen oss i att drömma sig bort från tunnelbanan till en sandstrand? Ett ‘desire’? “Welcome to My Island” är den perfekta introlåten till hela albumet, både i sina platsbeskrivningar, och tillsammans dyker vi in i hennes ‘desire’. Vi kommer inte lämna och inget kommer heller att vara sig likt när vi nu går in i Carolines värld. Hennes rap-singing ger också låten en egen karaktär och gör att albumet får en kraftfull inledning.

Caroline, som tidigare var medlem i det New York-baserade indie- och syntpopbandet Chairlift, släpper nu sitt andra soloalbum efter Pang från 2019. Under pandemin tillbringade Caroline sin tid i Rom och Sicilien tillsammans med sin pojkvän. Kanske var det där hon lät 70- och 80-talets italopop inspirera till albumets tydliga och drömska anknytning till plats. Vi omges av palmernas, strändernas och det klara havsvattnets egna ö. Albumet målar även upp denna drömska plats med hjälp av tydliga drag av konstnärlig elektronisk pop från slutet av 90-talet och framåt, med inspirationskällor som Christine and the Queens, Marina and the Diamonds och inte minst storheten själv i Madonnas legendariska album Ray of Light. Inte minst är det en varm och överraskande feature att få ta del av Grimes och Dido i albumets mest fullspäckade spår “Fly to You”. 

Det finns en vågad enkelhet över Carolines låtskrivarstil. Lyssna till inledningen av “Pretty In Possible”, med bara en enkel stämma som påminner lite om Suzanne Vegas gamla hit “Tom’s Diner”, eller som i “Butterfly Net” med försiktiga syntar som övergår i Carolines stämma över en gitarr och blygsamma slow beats. Det finns inte ett instrument eller ljudinslag som inte har sin plats och sitt space. Det ger en avskalad känsla och karaktär, men på ett fullbordat och komplett sätt genom att lägga in melodislingor och oväntade ljud, men smakfullt. Ljudbildens avskalade beats, fängslande inslag av flamencogitarrer, säckpipa och syntar tillsammans med ad-libs och körsång är slående. Det är nästan svårt att sluta lyssna, inte minst medryckande blir kombinationen i “Blood and Butter”.

I de mystiska texterna kan vi skymta det ‘desire’ som så fint lindas in från början till slut. Caroline sjunger med en inlevelse och stämma som imponerar. En perfekt balansgång mellan ömhet/skörhet och styrka. Hon fyller albumet med poetiska och abstrakta texter som förmedlar det där drömska men samtidigt lite svårgripbara budskapet.  

Texten i “Bunny is a Rider” beskriver Caroline som att vi alla är ‘bunny’. De gånger vi gör oss otillgängliga, har fullt upp och tar avstånd från att alltid vara tillgänglig för allt och alla, ‘Bunny is a rider, satellite can’t find her’. Det kan också innebära att vi tar kontroll över vårt eget liv och schema, och utan att vara bunden eller ha en stark anknytning kan vi leva i en självständig fantasi. Temat om anknytning, eller icke-anknytning, fortsätter in i “Sunset”. Där framförs en viss kritik till ett skyddsnät som inte finns när det väl gäller och bara är en hållande hand. Caroline sjunger ‘Wearing black to mourn the sudden death of innocence’, och kanske kan det finnas en koppling till hennes pappas bortgång i covid och samhällets i stora drag misslyckade krishantering. Texterna präglas av jordnära materia. Lava, rök, ben och blod är några av de saker som speglar våra känslotillstånd och kommer upp till ytan när våra känslor verkar bubbla över. Caroline sjunger om avståndstagande och samtidigt om att vara så där nära en annan person att vi bara vill kunna krypa in under dennes hud. Våldsam och smärtsam kärlek, att tro på något osäkert och om att leta efter något som inte någon annan kan se ger känslan av att Caroline hoppas kunna hitta något som kan verka omöjligt eller overkligt, men samtidigt oemotståndligt.

Till slut kan en inte hjälpa att fråga sig, vad är egentligen Carolines ‘desire’? Är det ett emotionellt tillstånd av uppfyllelse som inte syns och inte finns, eller är det kärleken och närheten till en partner? Eller är dessa två tolkningar samma sak? Oavsett hur vi tolkar Carolines konstverk är det hennes inlevelse, sångröst och utförande som gör den här skivan till något extra, som tar den från ett väntat popalbum till ett oväntat. Det når hela vägen in i våra musiksjälar.