I dag är ingen vanlig dag för idag är det Quebecs födelsedag! Nej, jag menar inte den fransktalande provinsen i Kanada utan jag syftar på det åttonde studioalbumet från det experimentella rockbandet Ween bildat av frontfigurerna Gene och Dean Ween, även kända som Aaron Freeman och Mickey Melchiondo. Albumet fyller alltså hela 20 år och är nu tillräckligt gammalt för att kunna handla på Systembolaget vilket får anses vara passande. Jag säger inte att du måste dricka alkohol för att uppskatta musiken på detta album men precis som med mycket av Ween’s verk så skulle droger i allmänhet både kunna vara förklaringen till ljuden som kan höras på detta album men även vara en källa till förhöjd upplevelse under själva lyssningen. Vare sig det handlar om kokain till den högoktaniga öppnaren “It’s Gonna Be A Long Night”, LSD till den psykadeliskt episka “Transdermal Celebration”, zoloft till “Zoloft” eller gud vet vad till “The Fucked Jam”. Välj och vraka i medicinskåpet för du kommer nog hitta en låt som passar till vad du än stoppar i dig.
Albumet börjar som sagt ganska intensivt med den Motörhead-inspirerade “It’s Gonna Be A Long Night” för att sedan vagga dig till sömns i nästa låt, den tidigare nämnda “Zoloft”. Direkt efter detta får vi höra den utomkroppsliga upplevelsen som är “Transdermal Celebration” vars ljudbild är en rockkonsert framfört på en klippkant ekande över Grand Canyon. Ljudeffekterna av ett jet-plan som blåser förbi i hörselgångarna samt ett fantastiskt psykedeliskt gitarrsolo gör detta till en höjdpunkt, inte bara i Weens diskografi utan även en höjdpunkt i rockmusik på 2000-talet om ni frågar mig. Det går inte heller att nämna gitarrsolot på denna låt utan att även nämna den fantastiska kuriosan som tillhör det. Det ska tydligen vara så att Dean Ween i smyg “lånat” den legendariska gitarristen Carlos Santanas gitarr och förstärkare för att spela in solot. För att lyckas med detta behövde allt ske i största möjliga diskretion så Dean ska enligt egen utsago ha smugit in där Santanas redskap förvarades inför en spelning, försiktigt packat upp allt, spelat in allting på en tagning och det är denna tagning vi kan höra på den färdiga produkten. En musikalisk heist som verkligen var värd risken.
En sak som gör Ween speciella är att de inte är rädda för att utforska alla möjliga genrer, framförallt inom rock. De gör ett väldigt gediget och professionellt jobb med allt de tar sig an, vare sig det handlar om hårdrock, pop-rock, country, psykedelisk rock, sea shanty eller mariachi-musik. De bemästrar också spektrat av tramsighet då de alltså på samma album kan ha både “The Fucked Jam”, en instrumental-låt som både låter som en urflippad jam session men också på något sätt lyckas förmedla intrycket av besudlad sylt, men även låten “I Don’t Want It”, en otroligt vackert skriven psykedelisk break up-låt som skulle få både fans av Elliot Smith och Pink Floyd att fälla en respektabel tår eller två.
Ween tillåter inte sig kunna karaktäriseras till ett visst sound men något som jag förknippar med bandet är deras användande av röstförvrängande effekter, framförallt hur de får sångrösten att låta långsam och smått mörkare än normalt, vilket ger låtar som “Tried And True” en uncanny valley-känsla. Det kändaste exemplet på detta kan vi hitta i låten “Ocean Man” som för flera år sedan blev en meme. I de flesta fall skulle jag nog inte enbart hysa positiva känslor till att en låt av ett band jag älskar och respekterar blir känd genom en viral trend men för Ween känns det inte mer än passande att deras musik används i form av interna internet-skämt. Enligt mig är “Quebec” höjdpunkten i Weens diskografi och definitivt en must listen för de som uppskattar okonventionell och galen rockmusik. All hail the Boognish!