Författarnamn: Frida Helander

Stockholmsbaserade DownUpDown släpper debutsingel

Efter att ha spelat tillsammans i fem år är det nu, 2024, som de äntligen släpper sin musik för oss att ta del av. “Grab your popcorn, ribbons and beers!”

Debutsingeln War bjuder lyssnaren på en klassisk rocklåt med gitarriff, orgel och ett stabilt cymbal-game. Låten inleds med gitarr och orgel i ett återkommande riff som fastnar. Sången kommer först in i vers och brygga med en sångstil som förknippas med gamla rockband. Låten har en uppbyggnad som håller lyssnarens uppmärksamhet från början till slut, är välarrangerad och dessutom helt och hållet vara producerad av bandets medlemmar. Låttexten gör det förstås oundvikligt för tankarna att inte dras till den omvärld vi lever i, och den tragedi som låttiteln bär med sig i så många delar av världen. Kanske är det en oavsiktlig koppling från bandets sida, kanske inte?

Sedan en intim spelning med bandet har jag varit nyfiken på hur de tar sig an sitt musicerande, så jag träffade bandet i en källare vid Götgatan i Stockholm. De fyra medlemmarna i  DownUpDown Ivan Matovic Söderström (bas och keyboard), Axel Döös (sång och gitarr), Markus Körner (gitarr) och Alan Mannerstål (trummor) känner varandra sedan många år tillbaka. De har spelat tillsammans sedan 2018 och nu släpper bandet debutsingel och snart även en EP. Inspirationen till musiken kommer från klassiska indierockband som The Strokes, White Stripes och Arctic Monkeys, men visst kan det smyga sig in en å annan popslinga i mixen. Det är kombinationen av pop och rock och den organiska framväxten av musiken som är nyckeln i bandets musikskapande.

Bandet består av en kombination av vänskaper från barnsben, uppväxten på fritidsgården i Gamla Stan, och senare vänskapsband från studenttidens spexorkester där Ivan och Markus spelade tillsammans. Markus kom in i bilden under samma period som bandet också började skriva en del egna låtar. Det är musiken som står i centrum och det är de själva som spelat in, mixat och producerat sin musik.

Musiken de skriver växer fram organiskt, antingen har någon en idé som de andra kan bygga vidare på eller så är det under jammande som det kreativa skapandet tar plats. “Våra jams är en stor del till att vi har skrivit mycket av det vi har idag, känner jag”, berättar Alan och fortsätter, “Det har hänt att vi har fått många bra idéer på bara att nån liksom gör någonting och någon annan hänger på”. De andra stämmer in och menar att det finns väldigt bra synergier i bandets jam-sessions. Inspiration till gitarriffen hämtas till stor del från riffbaserad musik så som Nirvana, Guns’ n Roses och Van Halen. 

Är det rockmusiken som är er största inspirationsskälla? Ja, rocken är grunden. Men svängiga melodier faller också DownUpDown i smaken och menar att det känns lockande att skriva musik som alla kan sjunga med i. Inte minst finns inspirationskällor som popikonen Britney Spears. Även om rocken är konstant finns även massor av olika influenser, från jazz och soul till pop och indie men “kärnan är öset”, konstaterar Markus. Kort sagt, huvudsaken är att man går igång på det och det känns bra att spela, då är det bara att köra!

Den singel som nu finns att lyssna på, War, är också den som alla fyra i bandet nämner som en av sina favoritlåtar. De berättar hur den byggdes upp. Under ett jammade gled duken av från virveln. Alan skulle korrigera den, kom av sig och började köra ett annat trumbeat än vad han gjorde innan. Det nya beatet blev ledande och låten fick en annan tyngd än tidigare vilket höjde låten till det bättre. Markus hade länge haft en synt-inspirerad idé i tankarna som han velat få med i en låt, men som aldrig riktigt passat. När de provade att lägga till den som outro lät det, enligt bandet, ”skitfett!” Axel lägger till att outrot också ger låten det där lilla extra. När de skriver musik testar de först och känner hur det känns att spela. Det ska kännas så bra att spela innan det spelas in och produceras. Kommer vi få höra bandet spela sin musik live i samband med släppen? Den som vet, den vet. 

Lyssna på singeln via länken nedan! Och inte nog med det, håll ögon och öron öppna för den 1 juli 2024 släpper bandet sin EP “Domino”. Pre-save EP:n via länken nedan!

https://share.amuse.io/album/downupdown-domino

Stockholmsbaserade DownUpDown släpper debutsingel Läs mer »

Kali Uchis: Red Moon In Venus

Skivbolag: Geffen Records

Utgivningsdatum: 3 mars 2023

Med sin utomordentligt skickliga förmåga att använda rösten som ett instrument skapar Kali Uchis ett funkigt, stämningsfullt och aningen sensuellt R&B-album. Red Moon in Venus fångar även den kritiske lyssnaren och bjuder på somriga-vibes om kärlek. 



Kali har en otrolig förmåga att använda sin röst som ett instrument. Sällan hör vi en sångerska med sådan skicklighet i framförandet. Kali släppte sitt debutalbum Isolation 2014 och har, med sitt senaste släpp, tre studioalbum i ryggen. Hon har även hörts som feature på otaliga låtar och karriären har gått stabilt uppåt för R&B stjärnan som numera har en given plats på musikscenen. Kali med rötterna i Colombia och USA blandar fritt spanska och engelska. På Red Moon in Venus, som är hennes tredje album, är majoriteten av låtarna på engelska till skillnad från det föregående albumet Sin Miedo (del Amor y Otros Deminios) som är på spanska. Red Moon in Venus är ett R&B-album i all sin prakt, men med sin tighta produktion och somriga stämning är det lättillgängligt även för den som vanligtvis inte lyssnar på genren. 

Albumet är inte bara tight i produktionen utan även i konceptet och sitt uttryck. Kali har en förmåga att sjunga ut sina känslor och när vi lyssnar igenom albumet följer vi även med på en resa genom kärleken. Det bjuds på ett kärleksalbum som visar upp det breda spann av uttryck som kärlek kan ta sig. Kali behärskar sin röst på ett imponerade sätt i såväl höga som låga tonlägen och tar liksom lyssnaren i handen med sin trygga närvaro. Under resans gång omsveps vi av kärlekens alla känslor. Från att den är fullkomligt överväldigande och vacker, på gränsen till besatthet, aningen syrlig och bitter, till uppgivenheten i insikten att leva utan den där personen såväl som kontrasten till det i att vi faktiskt förtjänar mer än vad den relationen gav oss. I albumet som helhet görs en skicklig avvägning där vi gungas in i lugn och mjuka toner blandat med energi och beats som får oss att vilja dansa. Allt detta sätter utan minsta tvekan albumets prägel och framtoning.

I albumets inledning skapar “in My Garden…” som prelude en känsla av plats och miljö. Precis som spårtiteln indikerar bjuds vi mycket riktigt på en trädgård full av fågelkvitter. Det är nästan att man känner den varma sommarsolen och när syntarna övergår i ”I Wish you Roses” är det som att denna “sommarmålning” Kali målar upp runt oss kommer allt närmare. 

I början av albumet är det just den kärlek som vi ofta känner tidigt i relationen som får ta plats. Den starka förälskelsen när vi bara inte kan tänka på något annat i “Worth the Wait” med Omar Apollo där Kali sjunger “I want to be around you every day/ This feeling in my body’s not the same”. I takt med sin smöriga variant av R&B i “Love between…” förstår vi att känslorna kryper sig på. Refrängen är dessutom en interpolation från The Tempress låt “Love… Can be so wonderful” men som bisexuell utelämnade Kali kön från texten och gav den en modern touch. Lite mer pepp får vi när kärlekens lyckorus och glädje översköljer oss i “Fantasy” med Don Toliver

Hon låter dessutom den bitterhet som kan infinna sig efter ett dåligt uppbrott blandas ut med självsäkerhet i texterna “karma is out to get you” och “it’s not too late to admit you love me”. Sist men inte minst gör sig givetvis känslan av hjärtekross sig påmind i den smärtsamma refrängen i “Blue”, “’Cause what’s the point of all the pretty things in the world if I don’t have you?/ Yeah, there’s no point of much anything in the world if I don’t have you”. Det finns mycket att säga om känslornas plats i albumet men det klassiska kärlekstemat är hursomhelst väl presenterat tillsammans med en twist som gör albumet spännande från början till slut. 

Albumet varierar i sin musikaliska ansats. Vi får mjuk avskalad R&B på låtar som “Como te quiero” och “Hasta Cuando” där Kalis röst är det som tar plats i kompositionen, lika självklart som ett gitarrsolo. Vi får också höra inslag av andra genrer som 60-tals japansk citypop i “Endlessly” med sitt funkiga groove och mer hiphop- inspirerade toner i “Fantasy”. Som vi hört tidigare fortsätter Kali sjunga på både spanska och engelska, och det är knappt så att det märks att hon byter mellan de två språken i en och samma låttext. Det allra mest slående är just känslorna och närvaron hon levererar och den trygga och stabila sången fyller i alla fall mig med styrka! I avslutningslåten “Happy Now” får vi den där lätta popkänslan som behövs efter en sådan känslomässig resa och vi kan dansa vidare i sommarnatten. 

Allt är tight producerat och inte minst välpaketerat. De vulgära texterna som ofta är karakteristiska för genren är bitvis fyndiga men blir ibland aningen generiska. Med albumets få men starka features är det dessutom synd att de inte tar mer plats. Venus är det grekiska namnet för Afrodite som bekant står för sensualitet. Att det uppstår en blodmåne (Red moon), eller röd måne som det också kallas, är ett ytterst sällsynt astrologiskt fenomen. Mycket riktigt finns det något över albumet som ger en “dark feminine vibe”. Det är romantiskt och självsäkert med en släng av obryddhet. Intimt och lekfullt förmedlar hon att hon vet sitt eget värde och ber inte om ursäkt för vad hon förtjänar. 

Betyg: 8,0

Erik Å: 8
Lovike: 7,5
Elin: 8
Frida: 8,5

Kali Uchis: Red Moon In Venus Läs mer »

Kommon förgyller Stockholms livescen

Vad är väl musik utan livescenen och gemenskap? Musiken får oss, i alla fall mig, att kännas som mest när den framförs framför oss. När den skapas där och då, präglas av stunden och den känsla som stunden fört med sig. Det är inte bara instrument, ljud och sång som får oss att känna, det är minst lika mycket stämningen. Givetvis finns där ett ömsesidigt förhållande där stämningen också påverkar musiken. Det finns något i den där stämningen som har en fantastisk förmåga att få människor att komma närmare varandra och det uppstår en känsla av gemenskap i den grupp människor som har samlats för att njuta och dansa tillsammans. Det finns få saker som får mig att känna mig mer levande än att gå på konserter och livemusik!

Jag är alltid på jakt efter att få ta del av musik och snubblade över kreatörskollektivet Kommon. I sin Kommon Takeover anordnades ett event på Stadsgårdsterminalen i samarbete med Kollektivet Livet. Kvällen bjöd på ett dansgolv med discoljus, rökmaskin, en bardel med tända ljus på borden. En utvald del av kollektivet tog plats på körschemat som bestod av beige, Chris Taylor och Asta följt av BAYO’S, Baggen, Thyra Axenström och Renen. Tyvärr missade jag både Chris Taylor och Asta, men beige tog över stämningen på ett skickligt sätt med sin moderna pop/R&B och texter på svenska som påminner lite om Daniela Rathana och Veronica Maggio. Efter beige tog duon BAYO’S över med sina fräcka övergångar, och en blandning av afrobeats och klassiska popdängor som fyllde dansgolvet!

Min nyfikenhet över vilka Kommon är gjorde att jag mötte upp Felix Holm, grundaren, för att få veta mer. Och mycket riktigt är det inte bara jag som blir sådär upprymd av livemusik och stämningen det medför. Det var precis den stämningen som gjorde att Felix drog igång projektet Kommon. Framför allt känner Felix en stark vilja att hjälpa personer i sitt nätverk att nå ut med sin musik och konst. Efter att ha landat i ett koncept och fått ihop ett gäng kreatörer består nu kollektivet av artister, låtskrivare, producenter, DJs, fotografer och videografer. “Det är viktigt att Kommon är värdeskapande för de som ansluter sig till Kommon och att det associeras med en högkvalitativ musikupplevelse”.

Vidare beskriver Felix kollektivet som ett flexibelt och dynamiskt koncept. “Det kan ses som sfärer som fyller olika funktioner som går in i varandra för att på bästa sätt stötta det som kreatören i fråga har behov av”. En viktig del som Kommon jobbar med är att artister och kreatörer ska få betalt för det arbete de gör, något som dessvärre inte är en självklarhet på livescenen. I första hand är Kommons mål att den artisten som är ansluten får stöttning i förhandlingar och om det i nästa skede har en positiv påverkan på musikbranschen är det en bonus.

Livemusiken må ha haft ett par hårda år under pandemin, men nu lägger vi det bakom oss och utan att låta överdrivet larvig så tror jag på en hejdundrande sommarsäsong. Du kommer med högsta sannolikhet springa på events och samarbeten framöver med Kommon och ta del av den lekfulla, familjära och genuina gemenskap som infinner sig. Jag hoppas sommaren bjuder dig på många varma stunder hand i hand med en riktigt fet spelning.

Besök Kommons hemsida: https://www.kommonmusic.se

Kommon förgyller Stockholms livescen Läs mer »

RAYE: My 21st Century Blues

8.0

7.5

6.0

5.0

1.5

5.6

av 10
Skivbolag: Human Re Sources
Utgivningsdatum: 3 februari 2023

Den brittiska sångerskan RAYEs sjuåriga väntan på att släppa sitt debutalbum My 21st Century Blues siktar högt bland trädtopparna, men fastnar någonstans i gränslandet mellan att skriva personliga låtar och att skapa välproducerade hits.

RAYE, eller Rachel Keen som hon annars heter, har varit i musikbranschen länge. Som låtskrivare har hon varit med och skrivit låtar till bland annat Beyoncé, Little Mix och Madison Beer. Kanske har du hört hennes sångröst på bland annat Charli XCX låt “Dreamer”, med Mabel på “Cigarettes” eller på Kojo Funds “Check”. RAYE hade tidigare kontrakt med ett skivbolag som pushade henne att göra och skriva musik för allt och alla. Nu går hon sin egen väg och är inte längre en ”polite pop star”, som hon själv uttrycker det. För att få ut sin musik har hon denna gång gått samman med Human Re Sources. I oktober 2022 släppte RAYE sin första egna singel, “Escapism”, gästad av 070 Shake, som nu landat på detta album. Singeln fick stort genomslag på sociala medier och ledde även till en första plats på den brittiska topplistan.

Albumet inleds med en presentation där RAYE välkomnas upp på scen över pianospel och blygsamma applåder. Av stämningen att döma känns det som att vi befinner oss på en liten jazzklubb på en bakgata någonstans. Övergången till första låten sker sömlöst när RAYE tar vid på “Oscar Winning Tears”, som hon inleder genom att presentera sig själv: “Hello, it’s Raye here, please get nice and comfortable and lock your phones / Because the story is about to begin”. På samma sätt som den inledande presentationen, avslutas albumet med ett ‘tack’ för att vi lyssnat.

Låtarna är fyllda av medryckande trummor, ljudeffekter och ad-libs. “Black Mascara” går i en riktning inspirerad av house och elektronisk dansmusik med framträdande syntar. Ett mer hiphopinfluerat sound med snudd på “rap singing” hör vi i “Hard Out Here” där ljudbilden blandas ut med stråkar i bryggorna, och “Escapism” med sina genomträngande trummor och ackompanjerande pianospel. Men albumet har också en annan karaktär med mer framträdande blås- och stråkinstrument där vi hör inslag av blues, jazz och R&B. På “Oscar Winning Tears” hör vi kraftfull balladsång över tunga trummor, “The Thrill is Gone” påminner om ett bluesframträdande under 60- eller 70-talet med uppfriskande tempoväxlingar, medan det i “Worth It” blir mer funkig R&B med spår av jazz. Texterna är fullproppade med starka budskap som varierar mellan allt från att vara kvinna i musikbranschen, breakup-ångest, beroenden, sexuellt utnyttjande, kroppshets och klimatångest. Alla är ämnen som berör och präglar allas vår samtid. RAYE sjunger rader som “All the white men CEOs, f**k your privilege / Get your pink chubby hands of my mouth, f**k you think this is?” och “Sweet, sweet Mary Jane, yeah / And codeine can kill any pain”. Trots albumets intima inledning, som dessvärre känns lite väl konstlat, de fullspäckade ljudspåren och de budskapstunga texterna når albumet bara halvvägs fram. 

I sina texter visar RAYE både på sårbarhet, livserfarenhet och feministisk pepp. Men även om texterna är personliga händer det något på vägen i artikulationen, framförandet av sången, och till sist produktionen, där vi lämnas märkligt och nästan lite förvirrande oberörda. Med en så stark bakgrundshistoria av vad som borde, och skulle kunna levereras på ett unikt och träffsäkert sätt, drunknar konstnärskapet i överproducerad autotune som urholkar närvaron och mänskligheten från den uppenbart sångmässigt kapabla RAYE. Det vi inledningsvis tror ska bli en intim showbiz-upplevelse visar sig inte alls vara en personlig live-tillställning på en liten klubb någonstans i Soho. Det känns nästan som att RAYE både vill förmedla ett personligt album och samtidigt få till de karaktärsdrag som gör en hitlåt, men istället blir det varken eller och faller därför, tyvärr, ganska platt. Vi saknar en genomskinlighet och autencitet som låter henne sticka ut från mängden av R&B- och popartister. Efter att ha lyssnat igenom hela albumet undrar vi, tråkigt nog, fortfarande vem RAYE är.

Uppvuxen i södra London tar hon med sig sitt brittiska uttal när hon sjunger sina förhållandevis vulgära texter och blandar brittisk slang med en touch av överklass.  Sammantaget förmedlas en ganska suddig bild av vem hon är. RAYE beskriver albumet som en kombination av fragment från de senaste sju åren av hennes liv. Efter att inte kunnat släppa och skriva musik på det sätt som hon själv velat beskriver hon albumet som ett album “utan ljudmässig kontinuitet där hon inte håller tillbaka”. Kontrasterna märks och kanske gör dessa ibland det lite spretigt med vart albumet är på väg, kanske är det just detta som påverkar upplevelsen av henne som artist? Trots variationen i låtarnas karaktär och komposition känns nästan den hårda produktionen som ett sätt att jämna över kontrasterna och få albumet att trots allt upplevas som en helhet.

Kort sagt kan vi konstatera att vi hade önskat en mer unik stämpel som bara RAYE kan sätta. För att vara ett “skivbolagskritiskt” albumsläpp låter albumet förvånansvärt skivbolagsproducerat. Med det sagt, det märks att detta är en artist med mycket potential, alla bitar finns där, och det blir spännande att se vad hon tar sig för i sin framtida musik.

RAYE: My 21st Century Blues Läs mer »

Caroline Polachek: Desire, I Want to Turn Into You

8.5

8.5

8.0

8.0

8.0

8.2

av 10
Skivbolag: Perpetual Novice
Utgivningsdatum: 14 februari 2023

Caroline Polachek tar dig genom sina poetiska texter i ett alternativt och lite mystiskt konstpopalbum inspirerat av 2000-talets ljuva toner. Två år efter att första singeln släppts är Desire, I Want to Turn Into You här, redo att ta dig till Carolines egna drömvärld.

Det kommer inte som en överraskning att detta album är fullt av de singlar som Caroline Polachek har släppt under de senaste två åren. Trots det, eller tack vare, har albumet ett välgenomtänkt koncept, vågar nästan påstå att det är ett konstverk präglat av drömska och filmiska slingor. Det råder ingen tvekan om konceptet och inramningen av albumet där varje låt har sin plats, det finns en tydlig dynamik och inte en understimulerad stund från det att du hör första tonerna i “Welcome to My Island” till att körsången fasas ut i “Billions”. Caroline har uttryckt ett intresse för och betydelsen av hennes projekt som konstprojekt. Inte minst när det kommer till grafisk design och att skapa ett albumomslag som relaterar till en subkultur och genre som beskriver albumets ljudbild och karaktär. Kanske kan vi känna igen oss i att drömma sig bort från tunnelbanan till en sandstrand? Ett ‘desire’? “Welcome to My Island” är den perfekta introlåten till hela albumet, både i sina platsbeskrivningar, och tillsammans dyker vi in i hennes ‘desire’. Vi kommer inte lämna och inget kommer heller att vara sig likt när vi nu går in i Carolines värld. Hennes rap-singing ger också låten en egen karaktär och gör att albumet får en kraftfull inledning.

Caroline, som tidigare var medlem i det New York-baserade indie- och syntpopbandet Chairlift, släpper nu sitt andra soloalbum efter Pang från 2019. Under pandemin tillbringade Caroline sin tid i Rom och Sicilien tillsammans med sin pojkvän. Kanske var det där hon lät 70- och 80-talets italopop inspirera till albumets tydliga och drömska anknytning till plats. Vi omges av palmernas, strändernas och det klara havsvattnets egna ö. Albumet målar även upp denna drömska plats med hjälp av tydliga drag av konstnärlig elektronisk pop från slutet av 90-talet och framåt, med inspirationskällor som Christine and the Queens, Marina and the Diamonds och inte minst storheten själv i Madonnas legendariska album Ray of Light. Inte minst är det en varm och överraskande feature att få ta del av Grimes och Dido i albumets mest fullspäckade spår “Fly to You”. 

Det finns en vågad enkelhet över Carolines låtskrivarstil. Lyssna till inledningen av “Pretty In Possible”, med bara en enkel stämma som påminner lite om Suzanne Vegas gamla hit “Tom’s Diner”, eller som i “Butterfly Net med försiktiga syntar som övergår i Carolines stämma över en gitarr och blygsamma slow beats. Det finns inte ett instrument eller ljudinslag som inte har sin plats och sitt space. Det ger en avskalad känsla och karaktär, men på ett fullbordat och komplett sätt genom att lägga in melodislingor och oväntade ljud, men smakfullt. Ljudbildens avskalade beats, fängslande inslag av flamencogitarrer, säckpipa och syntar tillsammans med ad-libs och körsång är slående. Det är nästan svårt att sluta lyssna, inte minst medryckande blir kombinationen i “Blood and Butter”.

I de mystiska texterna kan vi skymta det ‘desire’ som så fint lindas in från början till slut. Caroline sjunger med en inlevelse och stämma som imponerar. En perfekt balansgång mellan ömhet/skörhet och styrka. Hon fyller albumet med poetiska och abstrakta texter som förmedlar det där drömska men samtidigt lite svårgripbara budskapet.  

Texten i “Bunny is a Rider” beskriver Caroline som att vi alla är ‘bunny’. De gånger vi gör oss otillgängliga, har fullt upp och tar avstånd från att alltid vara tillgänglig för allt och alla, ‘Bunny is a rider, satellite can’t find her’. Det kan också innebära att vi tar kontroll över vårt eget liv och schema, och utan att vara bunden eller ha en stark anknytning kan vi leva i en självständig fantasi. Temat om anknytning, eller icke-anknytning, fortsätter in i “Sunset. Där framförs en viss kritik till ett skyddsnät som inte finns när det väl gäller och bara är en hållande hand. Caroline sjunger ‘Wearing black to mourn the sudden death of innocence’, och kanske kan det finnas en koppling till hennes pappas bortgång i covid och samhällets i stora drag misslyckade krishantering. Texterna präglas av jordnära materia. Lava, rök, ben och blod är några av de saker som speglar våra känslotillstånd och kommer upp till ytan när våra känslor verkar bubbla över. Caroline sjunger om avståndstagande och samtidigt om att vara så där nära en annan person att vi bara vill kunna krypa in under dennes hud. Våldsam och smärtsam kärlek, att tro på något osäkert och om att leta efter något som inte någon annan kan se ger känslan av att Caroline hoppas kunna hitta något som kan verka omöjligt eller overkligt, men samtidigt oemotståndligt.

Till slut kan en inte hjälpa att fråga sig, vad är egentligen Carolines ‘desire’? Är det ett emotionellt tillstånd av uppfyllelse som inte syns och inte finns, eller är det kärleken och närheten till en partner? Eller är dessa två tolkningar samma sak? Oavsett hur vi tolkar Carolines konstverk är det hennes inlevelse, sångröst och utförande som gör den här skivan till något extra, som tar den från ett väntat popalbum till ett oväntat. Det når hela vägen in i våra musiksjälar.

Caroline Polachek: Desire, I Want to Turn Into You Läs mer »

Rulla till toppen