Författarnamn: Erik Ålhagen

Lil Yachty: Let’s Start Here.

9.0

8.0

8.0

7.5

7.0

7.9

av 10
Skivbolag: Quality Control / Motown
Utgivningsdatum: 27 januari 2023

När Lil Yachty släppte låten “Poland” ifjol verkade det som att hans nästa release skulle vara likt det han tidigare släppt. Hade någon sagt att han skulle släppa ett album där vissa delar av produktionen låter som att den transporterats 50 år tillbaka och inspirerats av Pink Floyd hade jag vänligt bett den personen att kolla över sin mentala hälsa.

I intervjuer har Miles Parks McCollum, bättre känd som Lil Yachty, yttrat sig att han vill bli tagen som en ‘seriös artist’ och inte bara som en ‘SoundCloud mumble rapper’. Det är verkligen tydligt att han ökat sin ambitionsnivå på Let’s Start Here. Hans tidigare låtar och album har ofta haft en mindre allvarlig ton där målet verkar ha varit att skapa skämtsamma hiphop-låtar med mycket bas och väldigt generiska trap-hi-hats för att enkelt bygga en publik. 

Let’s Start Here kickas igång med albumets längsta och mest experimentella låt “the BLACK seminole”. Det är här, bara ett par sekunder in, man hör vad vart liknelsen till Pink Floyd kommer ifrån. Lil Yachty, vars röst är inte världskänd för att vara världens bästa, använder sig av autotune precis som i mycket annat han har släppt och troligtvis kommer släppa. Detta görs på ett ganska smakfullt sätt tillsammans med mycket reverb och blir nästan som ett eget instrument på vissa ställen.

Även om Lil Yachtys texter och röst är otroligt bra är det produktionen på albumet som sticker ut extra mycket. Albumet är framförallt producerat av Yachty, Jake Portrait från Unknown Mortal Orchestra, Justin Raisen och Jeremiah Raisen (SadPony). Det ska dock nämnas att utan Yachtys röst hade albumet inte känts komplett, eftersom det bidrar på ett sätt som blir pricken över i:et.

En av höjdpunkterna är “drive ME crazy!” tillsammans med Diana Gordon som möjligtvis är årets hitintills svängigaste låt med en helt otrolig basgång. Gordons väldigt mjuka röst bidrar med en skön kontrast till Yachtys autotune, men de skiner som absolut bäst när de sjunger tillsammans. Fast att låten känns lite ‘safe’ så är den älskvärd för vad den är, en riktigt bra kärlekslåt.

Vi träffar även en väldigt självmedveten version av Lil Yachty på låten “:(failure(:”, som är en interlude där han reflekterar över misslyckanden och hur han trots dessa skulle fortsätta vara så positiv som möjligt. Till exempel om han skulle förlora ett finger, då har han fortfarande nio kvar, eller om någon bröt sig in i hans hus, då kanske de behövde sakerna mer än honom. Budskapet är att misslyckanden inte betyder förlust utan mer en ny anledning till att försöka igen. 

“The Alchemist.” är en av albumets kortaste låtar, men även den låt där Yachty visar hur mycket han har utvecklat som rappare. Han levererar en av sina bästa verser någonsin, med ett bra tempo och ett bra flow. Det hade inte varit ett Yachty-album utan ett par riktigt dumma verser dock. På låten “pRETTy” rappar han om hur snygg och sexig han känner sig och med rader som ‘Kiss my girl on her thighs, grab on her titties’. Men vad förväntar man sig med en låt som öppnar med att Fousheé säger ‘Come bust this pussy open’?

Sammanfattningsvis är Let’s Start Here ett otroligt välproducerat och mycket imponerande album från Lil Yachty. Det är ett bevis på hans konstnärliga mognad och hans förmåga att utvecklas och växa som artist. Jag tror att folk kommer tänka på honom mer än bara en SoundCloud-rappare framöver.

Lil Yachty: Let’s Start Here. Läs mer »

En hyllning till De La Soul, 3 Feet High and Rising, och Trugoy the Dove

De La Souls 3 Feet High and Rising är ett banbrytande och inflytelserikt album som hjälpte till att omdefiniera ljudet av hiphop i slutet av 1980-talet. Och nu har det för första gången äntligen gjorts tillgängligt på streamingtjänster!

För lite mindre än en månad sedan gick en av medlemmarna, David Jolicoeur, bättre känd som Trugoy the Dove, bort. Och fick därför aldrig uppleva denna release.

Albumet som släpptes 1989 var den Long Island-baserade trions debutalbum, och det stack omedelbart ut från mängden med sitt lekfulla och eklektiska tillvägagångssätt för sampling, samt dess smarta och samhällskritiska texter. Albumet är fullpackat med klassiska låtar som har blivit riktmärken inom hiphop genom åren, som ”Me Myself and I”, ”The Magic Number” och ”Buddy”. Dessa låtar visar upp De La Souls unika samplingskällor, som inkluderar soul, funk, jazz, och till och med barnskivor. Resultatet är ett sound som är både innovativt och glatt, med en smittande energi som är omöjlig att motstå.

Textmässigt är albumet lika imponerande, med De La Soul som tar itu med ett brett spektrum av sociala och politiska frågor; från drogberoende och polisbrutalitet, till konsumtion och materialism. Texterna kännetecknas av ett lättsamt och ofta en lättsam och ofta humoristisk ton, med referenser till populärkultur och vardagsliv. Musiken använder sig mer av lekfulla melodier, vilket skiljer dem från många andra av den tidens hiphopakter.

Sammanfattningsvis är 3 Feet High and Rising en tidlös klassiker som fortsätter att inspirera och påverka hiphop-artister än idag. En av de mest imponerande sakerna med albumet är hur väl det har åldrats genom åren. Trots att det är över 30 år gammalt låter albumet fortfarande fräscht och relevant idag. Dess djärva och uppfinningsrika ljud, kombinerat med dess tankeväckande och engagerande texter, gör det till ett måste för alla hiphop-fans och ett bevis på den uthålliga kraften i hiphop som en konstform. Det är ett historiskt och essentiellt album för genren, och är ett stort bevis på De La Souls talang och kreativitet.

Vila i frid Trugoy the Dove.

En hyllning till De La Soul, 3 Feet High and Rising, och Trugoy the Dove Läs mer »

Rulla till toppen